När man funderar över livet

Jag känner mig som allra lyckligast när jag går ensam utomhus med min hund. Ser henne leka, få ett stolleryck genom ljungen, vitsipporna eller vattnet. Se henne jaga en pinne eller undersöka vad det var som plaskade när jag kastade en sten i vattnet. Hundar är livsnjutare. Dem lever i ögonblicket. Jag uppfattar det som att vi människor  oftast lever i det förflutna eller i framtiden. Helt ärligt, om du tänker efter, vilket av de två är du? Försök inte att intala dig att du lever mest i nuet. Det är en lögn. Ytterst få människor gör det, i alla fall i Sverige. Vårt samhälle är inte uppbyggt för det, det är inget samhälle i Västvärlden. Titta på en hund, så ser du skillnaden. Du lever i det förflutna eller i framtiden du drömmer om. Det är vår mänskliga förbannelse och speciella förmåga. Den hindrar oss att göra samma misstag om och om igen, men den hindrar oss också ifrån att fullständigt hänge oss åt nuet.
 
Personligen lever jag oftast i framtiden. Drömmer om nästa projekt, om nästa årstid. Ängnar mycket tid åt att längta. För många år sedan frågade min nuvarande sambo om jag saknade honom, när vi bodde med ett hav emellan oss. Han befann sig på andra sidan jorden. Jag svarade att jag inte saknar honom, jag längtar efter honom. De första dagarna saknade jag, men sedan slog det om. Det är sådan jag är. Jag längtar framåt och tittar sällan bakåt. Det är min svaghet och min styrka. 
Jag tror att det får mig att inte känna sorg lika starkt som andra, till exempel. Jag tänker inte så mycket på det som var eller det som kunde ha blivit. Jag har haft turen att inte mista någon av dem som är allra närmast mig, men jag har förlorat människor som betytt en hel del. Jag har förlorat djur jag älskat av hela mitt hjärta, i förtid. Ja, visst gör det ont, som Karin Boye skrev. Men det gör ont en kort tid. Riktigt ont. Sedan är det som om något slår över. Det är nu ett år sedan en av de jag älskade mest gick bort, min hund. För den som inte haft djur låter det så fånigt, men jag och Lady delade upplevelser som inte går att beskriva. Hon var mitt stöd när livet var som allra svartast. Hon är enledningen till att jag idag har en kamera i handen vartän jag går. Man kan sträcka sig så långt och säga att hon är anledningen till att jag lever idag. Hon gick bort i cancer efter en snabb och kort tids sjukdom, medan jag var i USA. Somnade in medan jag satt i Skype och grät. Så mycket känslor. Sorg, saknad, ilska, ånger. Skam över att inte vara där, att hon dog innan jag hann hem. Över att jag lämnade henne. Över att jag aldirg kom hem i tid att leva med henne igen. Det var inte så det skulle bli. Nu är det ett år sedan hon somnade in, och sorgen finns där som en svag rysning i magen när jag skriver de här raderna. Men när jag är ute och går och tänker på henne, ser jag bara allt jag längtar efter och tänker på Hollie. Lady är med oss på sitt sätt. Jag lever vidare och njuter åt henne också. Gör sakerna hon älskade med nästa hund, och ser livsglädjen i Hollie på samma sätt som jag såg den i Lady. 
Nyligen dog min morbror, och med honom dog så mycket mer. Drömmar, möjligheter. Jag saknar honom, och veckorna runt hans död var riktigt tunga. Men nu när jag ser hans profil på Facebook eller tänker på honom, är det med glädje. Det slår mig hur olika jag tagit dessa dödsfall jämfört med andra i familjen, jämfört med kompisar som mister. Andra verkar ta allt så mycket hårdare, känna det lika hemskt under lång, lång tid. För mig gör det bara riktigt ont i några veckor. Sedan går solen upp igen och jag längtar efter nästa sak. Kanske är jag lite som en hund ändå. Hundar kan sakna och dem kan antagligen längta. Just nu ligger Hollie med huvudet på min fot och sover. Det är den underbaraste känslan på jorden. Vi är i köket i vårt nya hus och jag är så glad över allt. Jag har nog aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Jag tänker inte på allt som gått fel det här halvåret. Jag tänker på allt som gick rätt och på allt som ska komma. Inte på det tunga och tråkiga. Det handlar också om fokus. Jag är fotograf. Jag vet hur man fokuserar. Och precis som när jag fotograferar vill jag ha rätt sak i fokus. I mitt privatliv tänker jag på ekonomi eller på bekymmer, men jag tänker inte på hur jobbigt eller hemskt det är eller kommer att bli. Det vore att fokusera fel. Jag tänker på det roliga som kommer under tiden eller efteråt. Jag kan inte säga att jag lever i nuet. Till så stor mån jag kan, gör jag det, precis som alla andra. Men mest längtar jag. Jag lever i framtiden. När solen går ner längtar jag efter nästa soluppgång istället för att oroa mig över vad som finns i skuggorna eller tänka på hur dagen var. Men jag kommer på mig själv och tänder lite ljus, för att göra nuet så bra som möjligt medan jag längtar. 
Hur gör du för att leva i nuet? Tenderar du att längta efter framtiden eller sakna det förflutna? 
#1 - - Nenny:

Åh! Det här inlägget fick mig att tänka på ett samtal jag hade med mamma när jag var på ön. Hon frågade mig om jag inte tyckte det var jobbigt att bo ensam i det stora barndomshuset, med alla minnen. Jag svarade att nej, det var det inte. För även om jag har en massa minnen från platsen och min barndom så är det inte dessa jag ser omkring mig när jag är där. Utan det jag ser är mina planer och drömmar. Allt som ska hända, och inte det som redan hänt. Och det kändes så skönt!

Svar: Eller hur! <3 Det där är ju så olika och jag tror man sällan tänker på det! Sedan har vi kanske alla platser där minnerna gör det för jobbigt att se framtiden, men på sikt tror jag att jag personligen ser framtiden före det förflutna. I Bohus hade jag länge problem att se Bohusskolan, men inte längre :-)
Annie Stumle

#2 - - Inger:

Så fint skrivet! Det fick mig att tänka till. Jag ville ju sååå säga att jag bara lever i nuet :)

Jag har aldrig saknat det förflutna. Jag har alltid sett framåt. Nästa vecka, år, projekt, resa osv. Tills jag hittade yogan för ca 7 år sen. Även om jag fortfarande halkar in på framtidens spår, det är ju den person jag är, så kan jag lätt ta mig tillbaka till nuet. Dessutom är jag väldigt lycklig i nuet och försöker så mycket jag bara kan att njuta av det.

Svar: Åhh vad kul att höra!! :-D
Annie Stumle

#3 - - Dan Brickman:

Jag lever typ i allting. Ibland är jag här och nu och ibland (kanske för ofta) är jag timmar, dagar, månader bort i framtiden och ibland så tittar jag på kort från förr och besöker platser jag mått bra på eller bara förälskat mig i. Jag har i ett par år planerat att åka motorcykel i Skåne och då bla åka förbi ett hus där en person bor som jag tyckte och tycker väldigt mycket om bara för att få se det igen. Vi var tillsammans för drygt 4 år sedan. Fast jag har nu redan varit där och tom inne i det huset igen och det märkliga är att vi är tillsammans igen. Så kan det gå när man är nostalgisk ;). Jag är nog ibland i nuet, oftast i framtiden och mer sällan i det förflutna i mina tankar men jag är på alla ställen. Varje dag. Jag tänker ibland på människor jag mött som jag tyckte om men som inte finns mer eller har försvunnit ur mitt liv. Jag tänker inte ett dugg på dom jag mött och inte tyckte om för det är dom inte värda mina tankar .. ;). Så tänker jag.

Svar: Tycker du har fina tankar!
Annie Stumle

#4 - - Carina:

Jag tror det viktigaste är att försöka ta lärdom av det som varit, förvalta det i en nutid och drömma om framtiden😍Det som har hänt är inte lönt att älta eller gömma sig bakom/i som ett gammalt täcke. Man riskerar bara att bli bitter och småsinnt😀Att bara leva i och drömma om det som komma skall gör att man glömmer att leva i och njuta av nuet.

Svar: Exakt! <3
Annie Stumle