När Annie...

Kusten. Jag har aldrig haft en fin relation med havet. Jag har aldrig känt ett behov av dess närhet. Åren i Santa Barbara fick mig att bättre förstå varför folk älskar havet så. Själv var jag alltid en sjötjej, som älskade tjärnar och sjöar, avskydde doften av tång och som tyckte den där hinnan av salt som fäster på huden efter en dag vid havet är det värsta som finns...

Men havet på Gotland är inte som havet i Göteborg, där jag är född. Luften är inte klibbig av salt, tången luktar knappt över huvud taget. Och det är vackert. Så otroligt vackert. Santa Barbara fick mig att älska hur vågorna färgades röda i solnedgången, hur det glittrar när de sista strålarna dansar över den till synes oändliga vattenytan. Jag älsakde att bo tio minuter från havet i Santa Barbara. Och nu älskar jag att bo ungefär lika långt ifrån havet på Gotland. För till den här stranden kommer man om man går ner genom skogen från vårt nya hus.

Igår invigde jag, sambon och hans mamma stranden genom att grilla just innan solen gick ner. Det blåste kyligt, men vackert, och runt elden var det varmt. Det fick oss att längta efter sommaren, efter att ta med sin lunch eller frukost ner hit. I sommar tänker jag ta med en termos med kaffe och dricka morgonkaffet här med mamma, när hon och hennes hund kommer på besök. Och på vintern kan man byta kaffet mot varm choklad.

Och nu är våren här. Blommorna har exploderat de enaste dagarna och överallt lyser det färger bland de bruna löven. Jag såg årets första vitsippa, om än väldigt liten och klen. Blåsipporna verkar inte vara utrotningshotade här på Gotland, för dem blommar så att hela backen är blå på sina ställen. 

Jag älskar historian här. Kontrasten mellan det förfallna hantverket i de gamla båtarna som ligger kvar nära havets slut och de nyare som fortfarande är i bruk. Och det fanns en stor grillplats man kan gå till om man är många som ska sitta ner, men vi satte oss vid en liten stensamling någon annan använt före oss. Där gjorde sambon upp en eld som fördrev kylan i den svaga brisen.

Hollie var nog lyckligast av oss alla. Hon fick springa fritt hela vägen, jaga pinnar och nosa bland rabbisbajs och doft av andra hundar som passeratföre oss. En hund gick förbi på avstånd och hon poserade så fint för mig när hon spanade på den. Kanske är det en framtida kompis.

Sambon kylde fingrarna i vattnet efter att ha bränt sig på det lilla grillgallret, och Hollie smakade om saltvattnet gick att dricka. Det gjorde det så klart inte, men man kunde plaska lite i det. och sedan åt vi middag allihop, hollie hade sin egen mat och vi grillade vår korv.

Ingen korv är godare än den som grillas över öppen eld ute i naturen. Hela upplevelsen gör det så mycket godare. Och sällskapet var fantastiskt.

Vi satt vid elden och såg solen gå ner. Jag och sambon kunde inte förstå att det här bara ligger en kort promenad från vårt nya hus. Vi har fortfarande inte förstått att det där huset är vårt. Att det här livet är vårt. Att det här verkligen är sant och ingen dröm. Vi har varandra. Vi har ett hus, världens gulligaste lilla stuga. På världens vackraste ö.