När man har ett nytt favoritställe

Igår var nog en av de bästa dagarna i mitt liv. Allting var bara så... bra. Jag började dagen med ett besök på banken. Solen strålade och jag tog fram en vårkappa jag inte använt på flera år. Jag satte på mig stövlar jag inte kunnat använda under hösten i väntan på operation. Gamla favoriter som tyvärr ylar på sista orden på sista versen. Så bekväma och rätt snygga. Jag kände mig snygg. Stirrade på min spegelbild och kände mig så tacksam över att ha fyllt tjugosju och fortfarande ha samma kläd- och skostorlek som jag haft sedan fjortonårsåldern. Tacksam över att vara i bra form trots rätt dåliga träningsrutiner och aningen för stort sötsaksintag. Det duggrenade lite när jag skyndade in på bankkontoret och lämnade in de sista pappren för vårt huslån. Kände mig så vuxen och duktig när jag satt med bankmannen och gick igenom min pension och fick beröm över att jag tagit så mycket aktiva val och beslut, vilket tydligen är ovanligt för folk i min ålder. Jag kände mig stolt. Stolt över att vara den jag är, där jag är, bland dem jag är. Sedan åkte jag vidare till kontoret.
Jag filmade och städade sedan mitt krypin där ute. Sedan åkte jag till mitt nya favoritställe och satte mig ner och intog en lunch framför vattenfallet. Drömde om att fotografera brudpar där en vacker dag. Sedan gick jag runt och filmade samt fotograferade vårtecken. Och när jag var klar lämnade jag stativet i bilen och gick med bara kameran och kameraväskan och satte mig och tittade ut över havet. Satt där stilla och bara lyssnade på fågelkvittret och surrandet av bina. Insåg att det vore kul att ha en bild på mig när jag satt där, ångrade att jag burit stativet till väskan men orkade inte gå tillbaka igen oc hämta det. Så jag spenderade säkert tio minuter på att balansera kameran på väskan och få till en bild på mig som både var i fokus och som inte klippte av mitt huvud eftersom att kameran dippade. När jag var nöjd satt jag där och bara funderade. Kände efter. Njölt av att vara lycklig. Tillslut reser jag mig upp för att åka hem. Då ringer telefonen. Mäklaren. Säljaren har skrivit på. Allt är klart och vi är husägare. Och jag, som inte trodde jag kunnat bli lyckligare, dansade fram längs den mjuka stigen mot bilen.
Så åkte jag hem, bytte byxor mot ett nytvättat par som inte hade gräsfläckar på knäna (Ja, jag är tjugosju år och nästan alla mina byxor har gräsfläckar på knäna...) och åkte tillbaka in till stan där jag mötte upp sambons mamma. Vi gick till en mysig liten restaurang och tillbringade kvällen i härligt samtal. Gick hem genom ett Visby där solen sakta gick ner och avslutade den med te hemma hos henne innan jag åkte hem till min lille socialt utsvultne kattunge. Allt var verkligen vackert. Hjärtat skrattade. Våren har kommit till min själ. Vi startar om, tar klivet in i vuxenvärlden på riktigt. På något sätt känns det verkligen så. Jag har bott hemifrån sedan jag var sexton år, men först nu, när vi köpt vår första egna bostad, känns det som att vi blivit vuxna på riktigt. Från och med nu kommer vi att stå på egna ben och våra föräldrar kan andas ut. Vi har hittat hem, slagit rot. Och med åren kommer vi förhoppningsvis blomma lika fint som våra föräldrar blommat före oss. Och jag har lovat sambon att inte säga "Vi har köpt hus!" i var och varannan mening... men han kan vara glad över att jag aldrig mer kommer sucka och säga: "jag vill ha hus!". För nu har vi ett. Och inom en månad har vi nycklarna i handen.
Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.