När man väntade på att färgen skulle torka

I veckan har jag målat stolar. Om och om och om igen. Men medan dem torkade passade jag på att lämna huset en stund, och bege mig ut i skogen utanför knuten. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att vi kommer att bo här. Om några veckor. Då bor vi här, i vårt hus, med den här skogen vid husknutet.
I trädgården blommar vitsippor och blåsippor, och massor av blommor jag inte vet namnet på. Och i skogen lyser det lila och vitt. Det lila kommer om några dagar ge vika helt åt det vita, när vitsipporna tar över. Men vitsipporna har just slagit ut, så än är det blåsipporna som dominerar. Är det inte underligt att blåsippor går mer åt lila än blått?
När vi passerat vägen släpper jag henne lös och hon får springa fritt runt mina fötter, framför och bakom mig. Hon går alltid så att hon kan se mig. Ingen av oss vill förlora den andra ut sikte. Om hon svänger runt en trädklunga då stigen tar en kraftig krök, ropar jag på henne. Och tar jag ett steg ur sikte kommer hon som skjuten ur en kanon, tillbaka samma väg hon kom, för att se vart jag tog vägen. Det är nog det allra bästa med att ha en vallhund. Hon sticker aldrig.
Det bästa med att ha hund är utan tvekan promenaderna. Att tvingas ut även om man inte är sugen, även om man är lite trött. Man blir rikligt belönad med frisk luft och vackra saker att titta på. Det var just hundpromenaderna som lockade mig att börja fotografera. För jag såg så mycket vackert när jag var ute och gick. Och man upplever världen så mycket mer. Varenda skiftning. Årstiderna lever framför mina ögon.
Jag såg en skymt av en fiskare, men hen var för långt bort för att fastna på bild. Det ståg ut som ännu en sten. Fiskaren vandrade iväg bort och lika bra var väl det, för inte långt senare skrämde Hollie bort eventuella fiskar...
Det var första gången hon var lös vid vattnet en längre stund. Tidigare har hon sprungit ner och smakat på det, men hållit sig nära oss. Den här gången gjorde hon mycket mer än att bara smaka på det. Hon vadade runt och plaskade, jagade vågor och försökte nosa på vattendroppar som slog upp när vågor mötte stenstrand. Det var tydligen roligt att försöka fånga vattendroppar. Personligen väntar jag nog ett tag till innan jag provat vattnet...
Jag badar nästana ldrig i havet. Men jag älskar att titta på vatten. Se vågorna, så mjuka, återspegla ljuset. Särskilt vid solnedgången. När havet färgas rött som vin, eller gyllene, som om det vore flytande guld. Men bristen på moln gjorde den här solnedgången ganska medioker. Vacker, men medioker. Mest av allt fyllde den mitt hjärta med lycka. Och min hunds päls med saltvatten.
Och medan hunden blev blöt, torkade färgen.