När man är framme

 
Okej, glöm vad jag skrev i förra inlägget. Lugna och sköna är inte alls vad de här veckorna kommer att beskrivas som när jag ser tillbaka på dem. Jag tog färjan i lördags morse och var i Sundsvall omkring fyra-snåret. Min kusin bor där, så jag skulle sova över i deras stuga inför Hollies MH dagen därpå. Efter MH:t skulle jag åka till mamma och vara där i två veckor. Fyra och en halv dag. Sedan åker jag sönderut, fotograferar ett fantastiskt bröllop och spenderar en vecka hos min farmor ömsom jobbandes med redigering och ömsom ute på uppdrag i Ramnäs med min sambo, som också är där och arbetar. Så de där lugna och sköna jag längtar efter kommer inte riktigt att bli av. Men den här morgonen har varit underbar. Att vara framme här i lugnet är underbart. Jag älskar att komma till Jämtland. Lugnet, dofterna. Det är kallt här. Om ni undrar, så är det norr om Huddingsvall. Som hösten börjar. Med sin klara luft och friska kyla. Enstaka gula löv som sakta men sökert sprider sig över björkarnas grenar.
 
Och jag är i Jämtland nu, i några, förhoppningsvis fridfulla, dagar.