När man sammanfattar 2017

Det känns ju lite fel att erkänna det här, men... vad skönt att året äntligen är över! 2017 har verkligen varit ett stressigt år, på många plan i mitt liv. Jag skrev en lista i början av förra året, och av punkterna jag hoppades på att genomföra kanske jag hann med hälften. Det är ju inte så illa, egentligen. Men det var vissa saker som verkligen inte blev som dem skulle. Mycket gick galet, men vi lärde oss av det och gick vidare tillsammans, jag och sambon. 2017 blev året som verkligen testade vår relation och min inställning till livet. Bloggen stannade i perioder av, livsglädjen glappade och det var stundtals riktigt tungt. 2017 blev året som verkligen bevisade för mig att regnbågen bara syns i regnväder, och att solens strålar värmer som allra underbarast efter en iskall regnstorm. 2017 var året av utmaningar och möjligheter, om-och nystarter.
 
Här kommer ett axplock bilder och tankeanektdoter från föregående år:
2017 började för min del i Sverige, med resor från Göteborg till Jämtland, vidare till Gotland och sedan tillbaka till USA. Jag fotograferade strumpor när jag var i Jämtland och jag städade bland mitt flyttlass medan jag var på Gotland. Hjärtat började värka mer än någonsin efter en hemflytt. Plötsligt kunde jag se framför mig hur underbart livet skulle bli där med sambon. Jag drömde om ett eget hus. Drömmarna blev bara starkare när jag återvände "hem" till Kalifornien, där våra nya roomies visade sig vara bortskämda barnungar, en med grova drogproblem och den andra fruktansvärt omogen. Vi försökte tillsammans att lösa problemen, men vi lyckades inte hur vi än bar oss åt. Vi hade problem nästan varje dag och jag stängde helst av att in mig på rummet och grät, gjorde läxorna och fantiserade om en egen bostad, med enbart sambon, att pyssla och mysa i. Jag vantrivdes hemma och begrov mig själv i arbete. Jag hade fyra jobb vid sidan av heltidsstudierna och det drog igång hektiskt från första dagen på terminen.

Men det var värt det, för jag fick så mycket kärlek. Mina lärare och mina klasskamrater var helt fantastiska, och sedan blev jag lärarassistent i två ämnen och fick så himla fint beröm av dem. Det höll mig uppe. När allt hemma föll i bitar höll tanken på Sverige och på hur bra det gick i fotot mig stark.
 
I februari passade jag och sambon på att åka iväg på en liten "semester". Men eftersom jag tog en klass i resefoto var det i själva verket ett roligt sätt att göra läxorna på. Vi åkte till Carmel och jag tog mängder av bilder. Det var en av de bästa resorna jag någonsin gjort, och den svetsade samman mig och sambon ytterligare. Det var precis det här vi drömde om innan vi flyttade ihop i USA, att få se saker och uppleva världen tillsammans. Resten av månaden svävade jag på rosa moln och kände mig stark med honom nära mig och med mina fantastiska kollegor, elever, vänner och lärare på skolan.

Jag undvek att vara hemma så mycket jag kunde, och när jag var hemma stängde jag in mig på rummet och stängde fönstret för att slippa lukten av marijuana som annars smög sig in när vår roomie satt på balkongen och rökte. Sovrummet blev min tillflyktsort och det kändes mysigare än någonsin, men på samma gång kändes det som ett fängelse. Hemlängtan växte och växte men jag försökte hålla det inom mig.
I Mars kom beskedet som inte fick komma. Min hund Lady, som jag lämnat hos mamma medan jag var i USA, diagnostiserades med cancer och det var osäkert hur många månader hon skulle ha kvar. Jag försökte dölja rädslan och smärtan i mer jobb. För jobb fanns det att göra! Fotograferingar av olika slag, bland annat under vatten och uppe i bergen! Sambon och jag tog ett mer medvetet beslut om att enbart köpa ekologisk mat, ett beslut som många hånfullt retat oss för sedan dess. Men min fysiska hälsa har bara förbättrats, och det har känts rätt i hjärtat att göra det lilla man kan varje dag för att göra världen bättre. Vi köper fortfarande nästan enbart ekologisk mat.

Jag arbetade nästan dygnet runt och sambon var orolig för mig. Men det jag arbetade med var så roligt att det gav mig styrka att orka vidare, så han hindrade mig inte, utan gjorde det så lätt som möjligt för mig. Han försökte medla därhemma och få våra roomies att uppföra sig som folk, men situationen blev bara mer infekterad och obehaglig. Så vi stängde in oss på vårt rum tillsammans och började se på Outlander. Vi firade sambons födelsedag och jag längtade hem så att det gjorde fysiskt ont i hjärtat. Mitt hjärta fanns i Sverige hos Lady och jag började räkna dagarna till hemflytten. 
 
I april blev min värsta mardröm i tre års tid verklighet. Lady somnade in. Jag var med, fast i skype, när hon drog sitt sista andetag. Det var vackert och fruktansvärt på en och samma gång. Jag befann mig i en känslomässig berg- och dalbana. I efterhand har jag ingen aning om hur jag orkade mig igenom april. Jag hade mängder med skolarbete och jobb, hemmasituationen var katastrof och jag mådde verkligen inte bra psykiskt.
 
Men jag och sambon hade varandra och vi hade våra drömmar. Och innan april tog slut hade den hårda mödan belönat sig. Jag vann två Awards inom marknadsföring och jag fick möjlighet att köpa en helt fantastisk kamera. En av de bästa vännena skaffade hundvalp och uppmuntrade mig att ta tag i den drömmen också. Jag fick kontakt med Annika på MeetMyOwn, och sedan var vägen mot en Hollie ett faktum. Jag fokuserade på att njuta av den sista tiden, längta efter familjen som snart skulle komma och ta mig till Hogwarts igen, där jag var året innan med bästa vännen. Jag såg tillbaka på bilderna från det och längtade. Jag levde inte i nuet, det kändes som om jag levde som ett spöke. Jag kände mig som om jag var en illusion. Allt beröm till trots kände jag mig väldigt liten och misslyckad, ledsen och rädd. Lägenheten vi bodde i var finare än någonsin men boendesituationen det värsta jag kunnat föreställa mig. Och sorgen. Jag fokucerade på kameran och på framtiden för att orka med de där dagarna. Jag planerade och fixade med hemflytten, sörjde och längtade. 
I maj hittade vi en kattunge, nerkyld och utsvulten, övergiven i en kartong med nötter på en gata i San Fransisco. Hon bodde med oss några veckor och återhämtade sig, innan hon flyttade till ett mer permanent hem. Jag älskar henne fortfarande och skulle gärna ha tagit med henne hem till Sverige, men det var lite mer komplicerat än vi först trott. Hon lättade våra sinnen och gjorde den sista tiden riktigt fin.
 
Min familj kom på besök och vi åkte på lite äventyr som jag aldrig fick tid att visa på bloggen. Jag bloggade nästan ingenting, men fotograferade ändå en del. Jag var mentalt utmattad och nedbruten och längtade hem. Men det kändes bra ändå. Jag fick fotograferat hotell, bjöds på avtackningsmiddagar med underbara människor, vi skickade iväg vårt flyttlass och jag printade ut mina sista bilder på ett långt tag. Jag älskar att printa bilder. Men viktigast av allt? Hollie föddes. Pytteliten och inte alls verklig för oss då, men ett ljus i tunneln som jag längtade efter så intensivt, medan sambon inte förstod vad som komma skulle. Han hade aldrig haft hund förut. Jag såg ett ljus i tunneln och jag längtade intensivt dit.
Så kom hemflytten, äntligen! Men det blev inte den där hemflytten jag drömde om. Istället var jag ruskigt nära på att gå in i väggen. Jag tog knappt några bilder på hela månaden, för jag var så slutkörd. Och när jag inte tar bilder njuter jag inte av världen på samma vis. Jag tackade ja till två jobb och vi startade upp vårt företag. Det blev ganska snart tydligt att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag plockade tomater från femtiden på mornarna och jobbade i butik på dagen, sedan jobbade jag med foto på kvällen, utöver renoveringen vi påbörjade och rensningen bland sakerna i källaren. Glädjen var borta, de där människorna som stöttat upp mig under våren befann sig på andra sidan jorden. Våra gamla rumskamrater i USA skapade kalabalik och vi förlorade fyrsiffriga belopp när vi försökte lösa problemen som uppstod. Jag tappade livslusten helt där ett tag men sambon peppade mig vidare.
 
Det var tufft att komma hem. Både jag och sambon sprang rakt in i en mur av det förflutna som vi inte räknat med. Vi besökte min familj i Jämtland två gånger i Juni, för att hämta hem Geisha och för att träffa lilla Hollie. Då blev hon verklig även för sambon och redan då stal hon våra hjärtan. Väl hemma igen försökte vi renovera upp det gamla gästrummet vi flyttat in i, men varken pengarna eller energin fanns kvar. Vi bråkade, vi som aldrig direkt bråkat innan. Jag var skör som ett asplöv, ett känslomässigt vrak. Nu i efterhand när jag ser tillbaka på det så inser jag hur illa det kunde gått, men det gick bra tillslut. Stress. Allting handlade om stress och bristande kommunikation, om drömmar som korsades och ombildades. En del i det var säkert en kulturkrock, för jag och sambon hade hunnit tappa en del "jantementalitet" i USA och kolliderade med många människor utan att förstå det i vår iver att hjälpa till och komma hem. Visst fanns det vackra dagar. Dagar som livet kändes helt fantastiskt. Vi hade en oförglömlig dag i trädgården, jag och sambon, och jag träffade så himla många, fina människor. 
 
Juli blev vändningen för min del. Äntligen hade vi en liten ny familjemedlem, en väldigt bitsk sådan. Jag glömmer aldrig hur sambon hänfört såg upp från den där lilla bitande munnen och utbrast "jösses, vad mycket man älskar dem!" redan i bilen på väg bort från uppfödaren. Geisha var måttligt road över att vi tog hem en valp, men hon fann sig ganska snart i tillskottet och de blev snabbt vänner. Jag längtade hem varenda sekund jag jobbade, hem till den där lilla valpen som kändes lika självklar i familjen som om hon funnits hos oss i tiotals år. Jag såg mycket av Lady i Hollie, men ändå var de helt olika.
 
Och det hade fötts en annan liten person som snart skulle flytta hem till oss också, men honom hade jag ännu inte träffat. Han var bara en lös tanke, men Hollie var hela vår värld. Vår vardag kretsade kring henne och hon gjorde vardagen mycket lättare att orka med. Hon sov igenom renoveringen vi inte hunnit klart, och hon satte vår relation på prov och lärde oss hur bra synkade vi är och hur bra vi sammarbetar. Vi bråkade mindre och mindre och började ta mer hänsyn till varandras upplevelser av hemflytten. Sambon klev fram och tog ansvar och tillät mig att släppa taget av ansvar jag burit åt oss båda två. Vi drömde om att köpa loss hans barndomshem, ett av de vackraste hus jag någonsin sett, men storleken på gården och uppoffringarna/livsvalen som skulle krävas vägde alltför tungt, särskilt på min sambo. Vi sköt drömmarna om eget boende åt sidan för en stund och fokucerade på att leva dag för dag istället. Äntligen levde jag i nuet igen och började njuta av vardagen, mest av att bo i en fantastisk trädgård och att ha en liten valp som älskade oss så obeskrivligt mycket som bara valpar kan.
 
Augusti betyder medeltidsvecka, och Hollie var i centrum mest hela tiden, uppskattad och älskad av alla. Jag jobbade typ hela tiden och upplevde knappt veckan, men jag lovade mig att uppleva den nästa år. Sambon var där och filmade den och fick koppla till Gotland på ett helt nytt sätt. Jag redigerade och fotade bröllop, och var för första gången någonsin bröllopsgäst! Sambons pappa gifte sig och sambon var så fin i sin kostym.
 
Förutom det byggde vi klart sovrummet. Det var skönt att äntligen bli färdig! Sedan hade vi fortfarande ingen klok säng utan sov på en 110cm madrass i sängramen jag fått av min farmor. Inte så härligt med en familj som blev större och större för varje vecka, i alla fall blev hundvalpen bara större och större. Och snart skulle även en kattunge flytta in, men det var Geisha lyckligt ovetandes om. Hennes dotter hade fått kattungar, så det var Geishas lille barnbarn som skulle flytta hem till oss. Förutom det? Vi gjorde en logga, jag och sambon. Till vårt företag. Väldigt enkel sådan, men passande. Jag slutade plocka tomater och fick ett mer humant schema. För första gången på många år hade jag bara två jobb, och ingen skola.
 
Pappa och farmor kom på besök och skämde bort mig och Hollie med kärlek och peppande ord. Jag pratade mycket med familjen i september och insåg hur viktig min familj är för mig. Jag och sambon blev starkare tillsammans coh vår lilla familj utökades med en liten kattunge, som kaxigt vandrade in i huset som om han ägde det. Hunden och kattungen blev bästa vänner första natten. Jag började känna mig hemma på Gotland. 

Vårt företag gick jättebra och vi investerade i ytterligare en kamera. Sambon började jobba deltid på fastlandet och pendlade, någonting som verkligen satte vår relation på prov. Jag fick mer tid och började så smått bli människa. Äntligen kunde jag skapa igen! Vi byggde en TV-bänk tillsammans av gamla lastpallar och mustlådor. Jag blev hemskt förkyld och blev sängliggandes nästan två veckor sammanlagt och föll handlöst för Shadowhunters, som finns på Netflix. Ett tonårsdrama som då och då är lite B, men samtidigt en helt fantastisk berättelse om jämställdhet och kärlek. September var nog en av de bästa månaderna det här året. Månaden bestod mestadels av husdjur och kärlek.
 
 
 
Oktober kom med mängder av regn som förstörde skördarna för många bönder. Det kändes fel, men jag njöt av det för egen del, för efter alla år i torra Kalifornien var det så annorlunda att uppleva regn igen. Oktober blev en nystart för min del. Det kändes som om jag landat i Sverige. Jag skrev kontrakt och flyttade in i ett kontor, vi åkte upp och firade min mamma och systers födelsedagar i efterskott och jag fick visa upp Hollie för farfar. Det var tufft att ha sambon borta till och från, men vi böev starkare för varje gång han återvände hem. Hösten kom och med den #Metoo, som rörde om i grytan. Hashtaggen fick nog många att tänka efter en del. Jag lärde mig mycket om mig själv och om vår kultur i dess efterdyningar.
 
Sedan beställde vi äntligen en säng! Vi fick 20% rabatt i och med att vi köpte den på ett öppningserbjudande. Jag beställde sängben från IKEA av sambon, som lydigt köpte hem dem. Själva sängen kom dock att dröja, väldigt mycket längre än vi förväntat oss vid inköpet... men jag var glad, för nu såg vi fram emot en riktig säng där vi kunde ligga bredvid varandra utan att trilla ut, utan att få ont i ryggen eller fastna i den gamla sängens ribbotten som skymtade ut bredvid madrassen. Det kändes som om livet ordnade upp sig, sakta men säkert.
 
Vårt flyttkass anlände äntligen till Sverige, tre månader sent, men det kom till vår dörr och nästan intakt. Väldigt lite var skadat och enbart en kartong borttappad. Det kändes som en enorm vinst. Jag kunde äntligen bygga upp kontoret på riktigt och tillbringade mycket tid där. Hollie var nu nästan rumsren och jätteduktig. Inte lika valpig längre, tvärtom började hon nu se mer vuxen ut. Kattungen och hon löpte amok om nätterna så jag hade ett rejält sömnunderskott delar av månaden. Men när sambon var hemma fick jag sova ut. Ekonomin började återhämta sig efter sommarens exroomie-katastrof och extrakostnader för flyttlasset. 
 
Flyttlassets ankomst gjorde att det kändes bättre att vara hemma, mer verkligt. Snön kom också till Gotland och jag började få julkänslor. Jag jobbade väldigt mycket på butiksjobbet, för julen närmade sig även där. Det fanns mycket som var tvungen att hinnas med och jag fotograferade väldigt lite. Bloggade ingenting heller, i pricip. Det fanns ingen tid och ingen ork. Jag var fortfarande i behov av att ta det lugnt efter över ett års extremstressig vardag.
 
Ur bloggperspektiv var december allra värst. Jag hade inte tid, och den tid jag hade lade jag på att hitta julkänslorna, som inte ville växa sig lika starka som vanligt. Det blev knappt några bilder tagna alls. Jag bakade inte pepparkakor trots att jag hade deg hemma, och det var bara sambons påtryckningar som fick mig att göra lussekatter till andra advent. Företaget gick in i en fas av möten och förberedelser inför nästa år, marknadsföring och uppbyggnaden av en hemsida.
 
Tiden sprang iväg och vi längtade efter ett eget hem. Vi tog beslutet att inte försöka köpa loss sambons barndomshem i framtiden. Huset är hur vackert som helst, men gården är för stor för oss med våra framtidsplaner. Så vi såg till att njuta allt vid kunde av vad som kanske blir den sista julen här någonsin. Vi började kika på hus och gick på en husvisning precis innan december tog slut. Husdrömmen, som jag burit så länge men som brunnit enträget hos oss båda två sedan januari 2017, är nu den största hos oss båda två och det mest diskuterade samtalsämnet hemma. Husdrömmen, eller egentligen drömmen om ett eget boende, är det som fyllt upp mest av året. I december såg vi till att njuta av vår lilla familj med husdjuren och fundera på vad vi egentligen vill och vad vi drömmer om. Nu känns det precis så som jag ville känna när jag flyttade hem i Juni. Full av lycka, drömmar, kärlek och ambition. Och jag ser fram emot 2018!
 
Det var 2017 i en sammanfattning. Idag är första dagen på 2018 och hittills har det, som sambon uttryckte det, varit årets bästa dag. Det ska bli spännande att se vad 2018 bär med sig!