När Annie...

Den näst sista dagen 2017 gjorde jag och sambon någonting vi aldrig gjort förut. Vi gick på husvisning. Ute på landet, lagom långt från stan, ligger en gammal gård som nu ska säljas. Bilderna på nätet var fina även om utgångspriser var väldigt högt. Men vi bestämde oss i alla fall att kika på det. Vårt största mål 2018 är att köpa hus. Vi längtar efter någonting eget, där vi kan börja vårt liv tillsammans på riktigt. Något beständigt och långvarigt, tillräckligt skamfilat men inte alltför skabbigt, som vi kan ha som bas resten av vårt, förhoppningsvis, långa liv tillsammans. Egentligen skulle jag bara visa sambon vad huspriserna på Gotland låg på, men vi fastnade genast för huset och bestämde oss för att i alla fall titta på det.

Det var ett gammalt hus byggt i sekelskiftet mellan 1700- och 1800talet, med en charmig veranda framtill och lagom mycket byggnader och mark till. Solen sken för första gången på länge när visningen kom, så det lilla huset visade verkligen upp sig från sin bästa sida den där lördagsmorgonen. Båda sambons föräldrar kom dit för att se det och det var riktigt mysigt att knalla omkring och drömma, fundera och prata.  

Huset hade ganska låkt i tak, särskilt i dörrarna, men det var charmigt och ganska orört. Renoveringsbehovet var väldigt stort, med alla de där stora, dyra sakena kvar att åtgärda. Alla badrummen behövdes göras om från grunden, kök, byte av värmesystem och fönster, men kanske störst av allt, takbyte och all el behövs göras om. Men det är verkligen något sådant som det här vi drömmer om. Något charmigt, gotländskt, med lite uthus och hagar och möjligheter för framtiden. 

Det lantliga läget var jättefint och trädgården supermysig. Det var inte svårt att drömma sig bort till hur det skulle kunna bli, någon gång i framtiden. Men som med alla hus måste man skjuta drömmarna åt sidan och titta på vad det faktiskt är. Ett väldigt gammalt hus i stort behov av kostsam kärlek. Inte bara lite kosmetiska förändringar. Men det var himla skönt att drömma. Att gå där tillsammans och prata om framtiden, vad vi vill och vad vi drömmer om. Efter visningen kände vi oss ett steg närmare drömmen om ett eget boende. Nu har vi en bättre bild av vad vi vill ha. 

Hollie tyckte mest att vi tog för lång tid på oss. Hon satt och väntade i bilen medan vi kikade på vad som skulle kunna bli ett framtida hem. Hon fick komma ut och titta när alla andra åkt, men hon var inte särskilt intresserad av annat än att få gosa lite med husse. Så det bar iväg bort från det lilla huset på landet och iväg till kontoret, med våra hjärtan fyllda av drömmar och visioner. En fantastisk avslutning på ett år.