När Annie...

 

En molnig himmel. Mörkt, hotfullt glågrå med moln som mullar över varandra i sin jakt på att hinna först över himlavalvet. Vingslag av fåglar, enstaka tjut när dem ropar till varandra över bruset av vågorna vid havet. Havet, nästan stilla. Nästan lugnt. Skimrande som en gigantisk spegel vars glas är så gammalt att det visar en annan verklighet än den vi ser med våra ögon. Det är det perfekta vädret att vandra längs kusten.

 

Jag tänker på glas när havet ligger så stilla. Det ser ut som en glasskiva med aning skrynklig yta, och jag vill sträcka ut mina fingrar och smeka den blanka ytan. Jag föreställer mig att den skulle vara sval mot huden, precis som glas. Att den skulle hålla, ett ögonblick, innan ytan brast. Havet ser ut som flytande silver under stormmolnen. 

 

 

Det var det här jag längtade mest till, när jag satt i solskenet i Kalifornien och saknade Sverige. Efter dessa stunder av absolut stillhet, då man inser hur liten man är. Hur liten mänskligheten är och hur stor och vacker, våldsam och kraftful vår värld är. Man går där och väntar på att himlen ska öppna sig och fälla iskalla vattendroppar i ens ansikte. Men vattendropparna som faller från himlen är varma så här års. Inte alls obehagliga. Jag älskar känslan av sommarregn mot mina kinder och i mitt hår.

 

 

Dofterna av sommar är som allra starkast just innan regnet faller. Det är som om hela världen håller andan, förbereder sig. Just innan solnedgången, de kvällar sommaren är insvept i moln, är färgerna som allra starkast och dofterna som allra mest intensiva. Det är som att vandra i ett drömlandskap och man vill inte vakna. Men till slut går solen ner ochd et är slut. Och jag måste vänta till nästa gång.

 

 

Och just då jag tror att molnen ska ge vika, att jag måste springa tillbaka till bilen som jag vandrat allt längre bort ifrån, då öppnar sig molnen. Men ut kommer inga droppar. Ut kommer inget oväder. Ut kommer kvällens sista solstrålar och himlen färgas rosa ett ögonblick, innan solen är borta och kvällen blivit natt.