När Annie...

Det var en gång två små flickor som låg i sina sängar i ett litet radhus utanför Göteborg och lyssnade på en godnattsaga. Den var så spännande att de utbrast "ett kapitel till! Ett till!" när mamma eller pappa slog ihop pärmarna. Om de hade riktigt tur, kunde pappa läsa ett till. Mamma däremot läste ofta både två och tre till om de bad riktigt snällt och mutade henne med kramar. De läste allt ifrån Svarta Hingsten till Harry Potter, Narnia eller Sagan om Ringen. De läste med sådan inlevelse att sagorna blev levande och verkliga, och fick dem att vilja läsa själva. Flickorna var jag och min lillasyster. Inte lång tid senare tjuvläste vi böckerna i förväg då vi inte kunde hålla oss från att lista ut vad som skulle hände med Harry och hans vänner. Vi började sno böcker ur våra föräldrars bokhyllor och läste oss snart igenom huset. När andra föräldrar slet sitt hår över att deras ungdomar var ute och rände, fick mamma och pappa ropa tio-tolv gånger för att vi skulle komma fram från våra gömor där vi låg med varsin bok helt i våra egna världar. När vi inte läste, ritade vi illustrationer till böckerna eller skrev våra egna sagor. När Harry Potter och det flammande bägaren dröjde skrev jag min egen bok med samma titel. 

 

 

Med tiden kommer böckerna att betyda oerhört mycket för oss båda två. Mamma lät oss sitta och skriva våra egna berättelser vid hennes dator och vi slogs om vem skulle få använda den. Vi var först i våra klasser om att få en egen dator, och det enda jag hade på min var Word, Paint och The Sims. Dessa tre program lärde jag mig till fullo och när vi skulle lära oss Word i skolan fick jag hjälpa läraren vilken resulterade i mitt enklaste MVG någonsin. Men böckerna blev viktigare än så. I sjätte klass blev jag mobbad, och böckerna blev min rustning mot de hårda ord och slag som haglade över mig. Jag gömde mig på rasterna med näsan i en bok, och fick på så sätt timmarna att flyga iväg. Varje bok var en värld mycket bättre än den jag levde i, och jag flydde dit så fort jag fick en chans. Jag ignorerade ord som plugghäst och tänkte att killarna i böckerna jag läste var så mycket intressantare än killarna som kastade suddigumsbitar på mig för att se hur lång tid det tog innan jag blev arg. 

 

De bästa stunderna från min barndom och ungdomsår var utan tvekan tiden i Jämtland, där vi inte hade internet eller teckning på våra telefoner, och vi kunde läsa vart vi ville timma efter timma. När vi blev äldre och hade bärbara datorer kunde jag sitta och skriva hela dagen. Det är fortfarande den bästa plasten att sitta och skriva på i världen. Jag har garanterat tillbringat lika mycket tid vid datorn i köket i Jämtland som alla i min klass tillbringade med att festa. Böcker och berättelser var det jag levde för. När jag hade ett tråkigt ämne i skolan satt jag och funderade på hur ämnet skulle hjälpa mig att bli en bra författare, skriva verkligare och bättre böcker. Ändå kände jag alltid att min dröm om att skriva och mitt intresse av att läsa var fel. Att det var en dålig sak som folk såg ner på. Det gjorde mig nördig och töntig och jag pratade sällan med vänner och bekanta om mina intressen. I perioder var jag tvungen att skära ner och pausa mitt läsande och skrivande. I USA hann jag aldrig mer än mina läxor. Sambon uttryckte för några månader sedan att jag hade väldigt mycket böcker för någon som inte läser. Det startade en lång diskussion som slutade i att han insåg att när katten är borta, ligger musen och läser. Jag har inte lika mycket tid när han är hemma, och är ju hellre med honom. Men sedan januari läser jag varje dag igen. Det har varit en del av min återhämtning. Jag har läst om Harry Potter-serien, Shadowhunters och ett oräknerligt antal små harlequinromaner. Och jag skriver igen. Målet är varje dag men det har blivit var tredje sista veckorna.