När man berättar om sitt livs stora kärlek

 
Det var en gång två små flickor som låg i sina sängar i ett litet radhus utanför Göteborg och lyssnade på en godnattsaga. Den var så spännande att de utbrast "ett kapitel till! Ett till!" när mamma eller pappa slog ihop pärmarna. Om de hade riktigt tur, kunde pappa läsa ett till. Mamma däremot läste ofta både två och tre till om de bad riktigt snällt och mutade henne med kramar. De läste allt ifrån Svarta Hingsten till Harry Potter, Narnia eller Sagan om Ringen. De läste med sådan inlevelse att sagorna blev levande och verkliga, och fick dem att vilja läsa själva. Flickorna var jag och min lillasyster. Inte lång tid senare tjuvläste vi böckerna i förväg då vi inte kunde hålla oss från att lista ut vad som skulle hände med Harry och hans vänner. Vi började sno böcker ur våra föräldrars bokhyllor och läste oss snart igenom huset. När andra föräldrar slet sitt hår över att deras ungdomar var ute och rände, fick mamma och pappa ropa tio-tolv gånger för att vi skulle komma fram från våra gömor där vi låg med varsin bok helt i våra egna världar. När vi inte läste, ritade vi illustrationer till böckerna eller skrev våra egna sagor. När Harry Potter och det flammande bägaren dröjde skrev jag min egen bok med samma titel. 
 
 
Med tiden kommer böckerna att betyda oerhört mycket för oss båda två. Mamma lät oss sitta och skriva våra egna berättelser vid hennes dator och vi slogs om vem skulle få använda den. Vi var först i våra klasser om att få en egen dator, och det enda jag hade på min var Word, Paint och The Sims. Dessa tre program lärde jag mig till fullo och när vi skulle lära oss Word i skolan fick jag hjälpa läraren vilken resulterade i mitt enklaste MVG någonsin. Men böckerna blev viktigare än så. I sjätte klass blev jag mobbad, och böckerna blev min rustning mot de hårda ord och slag som haglade över mig. Jag gömde mig på rasterna med näsan i en bok, och fick på så sätt timmarna att flyga iväg. Varje bok var en värld mycket bättre än den jag levde i, och jag flydde dit så fort jag fick en chans. Jag ignorerade ord som plugghäst och tänkte att killarna i böckerna jag läste var så mycket intressantare än killarna som kastade suddigumsbitar på mig för att se hur lång tid det tog innan jag blev arg. 
 
De bästa stunderna från min barndom och ungdomsår var utan tvekan tiden i Jämtland, där vi inte hade internet eller teckning på våra telefoner, och vi kunde läsa vart vi ville timma efter timma. När vi blev äldre och hade bärbara datorer kunde jag sitta och skriva hela dagen. Det är fortfarande den bästa plasten att sitta och skriva på i världen. Jag har garanterat tillbringat lika mycket tid vid datorn i köket i Jämtland som alla i min klass tillbringade med att festa. Böcker och berättelser var det jag levde för. När jag hade ett tråkigt ämne i skolan satt jag och funderade på hur ämnet skulle hjälpa mig att bli en bra författare, skriva verkligare och bättre böcker. Ändå kände jag alltid att min dröm om att skriva och mitt intresse av att läsa var fel. Att det var en dålig sak som folk såg ner på. Det gjorde mig nördig och töntig och jag pratade sällan med vänner och bekanta om mina intressen. I perioder var jag tvungen att skära ner och pausa mitt läsande och skrivande. I USA hann jag aldrig mer än mina läxor. Sambon uttryckte för några månader sedan att jag hade väldigt mycket böcker för någon som inte läser. Det startade en lång diskussion som slutade i att han insåg att när katten är borta, ligger musen och läser. Jag har inte lika mycket tid när han är hemma, och är ju hellre med honom. Men sedan januari läser jag varje dag igen. Det har varit en del av min återhämtning. Jag har läst om Harry Potter-serien, Shadowhunters och ett oräknerligt antal små harlequinromaner. Och jag skriver igen. Målet är varje dag men det har blivit var tredje sista veckorna.
 
 
Nu när vi flyttade utbrast vännerna "du får aldrig mer köpa en bok!" vilket fick mig att skratta. Främst för att jag faktiskt inte köpt särskilt många böcker på egen hand. De flesta har jag fått i present. Älskar man att läsa och ens familj har samma smak, får man oftast böcker i present. Numera är jag stolt över mina böcker och håller på att bygga ett utrymme i huset dedikerat till böcker och berättelser. Vi kallar det för Bibloteket och det blir en plats att läsa och skriva på, men också en plats där jag kan jobba hemifrån. Jag har inga planer på att sluta köpa böcker. Jag läser ofta om dem och tillhör inte gruppen av människor som enbart läser något en enda gång. Jag föredrar dessutom fantasy och historiska romaner, vilket inte finns i stora utbud på bibloteken. Jag läser inte däckare och har svårt för moderna böcker. Jag vill försvinna in i en värld som inte är min egen och ser inte hur mord kan vara underhållande. För mig är varje bok en portal till en annan värld, och att besöka den utvecklar dig som person, din empatiska förmåga och din förståelse för andra.
 
Böckerna är mitt livs stora kärlek och jag kan inte tänka mig ett liv utan läsning. När jag är på språng lyssnar jag på ljudböcker och när jag vill ha lugn och ro sätter jag mig ner med en bok i soffan, fåtöljen, sängen eller kökstrappan. Jag är inget fan av e-böcker. Att stirra på en lysande skärm är jobbigt för mina ögon och jag gör det tillräckligt i mitt arbete som fotograf. Det är för mig lugnande att vända blad och hålla tyngden av boken i handen. Känslan av att närma sig slutet. Det är inte alls samma sak som att läsa en e-bok. Och som tur är  för min del, är bokintresset billigt. Böcker finns på loppisar till grymma priser.
 
#1 - - Pauline:

Oh vad jag känner igen mig! Brukade spendera timmar på stans bibliotek när jag hade håltimme eller fick vänta på bussen, alltid med näsan i en bok.
Efter Skönheten och Odjuret trodde jag även att äkta kärlek är att ge någon ett bibliotek ;P Vilket inte är helt osant :P

Svar: Haha ååh det är ju faktiskt ganska sant! Att ge någon tid att läsa är om inte annat väldigt kärleksfullt! :-D <3 Vad roligt att höra!
Annie Brickman