När man misslyckades med att hitta Russen
Det är inte lätt att hitta hästar på Lojsta hed. Hagen är rejält stor, och tydligen kan omkring fyrahundra hästar gömma sig fint i skogarna där ute. Det blev vi varse när vi åkte ut för att titta på Vitnos och hans kompisar. Mamma läste Vitnos för oss som barn och det var en storfavorit. Vi begav oss av mot Lojsta hed fulla av förväntan, med GPS:en inställd på Lojsta Hed.
GPS:en tog oss visserligen till Lojsta Hed, men inte till Russen. Istället hamnade vi på en lång skogsväg som fladdrade av fjärilsvingar, till min systers stora missnöje. Hon tycker att fjärilar är det läskigaste som finns. Jag var däremot mest sur för att dem inte stod still och för att jag inte hade något mackroobjektiv medmig. Men efter lite googlande och lite kikande på vägskyltarna kom vi tillslut till en plats skyltad "Russhage". Bingo! Äntligen skulle vi se något annat än fjärilar.
Ivriga spanade vi in skyltarna och begav oss sedan in mot själva hagen. Det var öde så när på två kvinnor en bit bort som tog en mycket kort runda, inte ens in i hagen kom dem innan dem vände. Vi däremot var fast beslutna att se några hästar!
Vi pratade om minnen, om hur gamla hästar vi älskat och saknar, om att ha häst och annat i den stilen medan vi smög längs stigarna i skogen. Till en början höll vi oss tysta och spanade, men allteftersom tiden gick utan att vi skymtade anat än flugor och hästbajs började vi misströsta. Min syster har en ryggskada som gör att hon inte kan gå långa sträckor, så vi tvingades tillslut vända tillbaka igen.
Vi såg hästspår, i alla möjliga storlekar. Det var väldigt irriterande! Men det blev i alla fall en väldigt mysig promenad! Det var en helt magisk skog. Den måste vara odlad från början, för ett tag gick vi längs en lång allé där träden växte alldels för fint för at kunna vara en slump.
Det var torrt och kvavt. De stackars hästarna hade antagligen en vattenkälla dem stod och tryckte vid, men vi var glada över den hårda marken som i alla fall gjorde det lätt att vandra på. Men vi önskade att vi hade en karta och visste vart det där vattnet fanns, för det var antagligen där fyrahundra-något hästar stod och gömde sig bakom ett träd eller två.
Bättre lycka nästa gång, men skam den som ger sig! We will be back! Vitnos, vi återvänder!