När man varit på visning

 
Igår steg jag in i ett hus med fjärillar dansande i maggropen. För första gången, kanske någonsin, gick jag in i ett hus som vi på allvar funderar på att köpa. Tidigare har det funnits ett avstånd mellan mig och husen, som om jag tror att det är för bra för att vara sant, eller som om jag inte på riktigt kan se oss bo där. Men den här gången var jag nervös, som om jag stod på ansatsbanan i friidrott redo att hoppa mitt sista hopp under SM, medveten om att hoppets längd skulle avgöra om jag fick en finalplats eller inte. Det var på inget sätt perfekt, men det hade det där. Rätt känsla, rätt möjligheter, rätt läge. Säljaren verkar nästan lika tokig som min sambo, så huset var fullt av udda detaljer. Det var tredje gången jag stannat till, men första gången jag gick över tröskeln. Och nu har jag hoppat mitt hopp, och kan bara vänta på de andra tävlanden. Antingen vinner vi, eller så får vi en annan chans att vinna, men i en annan tävling. Nervositeten är borta. Och kvar finns bara en längtan efter en egen bostad, en egen plats i världen, ett hörn för bara mig, min sambo och vår lilla familj. Att leta hus är en jakt, både spännande och härlig, läskig och trevande. Vem vet, kanske har vi hittat hem?
Det är lite som att kika på en gris i en säck, att titta på ett hus dränkt i snö.
Kanske kastar vi pärlor till svin, eller så har vi svin lyckats hittat en liten pärla.