När solen går ner över stranden

Det fanns en tid då jag drömde om att bo så att jag kunde vandra längs med stränderna, eller bland raukarna, på vackra Gotland. Jag drömde om att höra edn mjuka dialekten omkring mig, om att slippa stressen av bilar som i långa led otåligt väntar på att komma fram till nästa avfart, tutandes då och då, eller kasta sig ut för att slinka in i minsta lucka mellan bilarna i hopp om att komma fram en minut tidigare. Och nu är jag här.
Nu kan jag svänga in mot ringmuren på väg hem från kontoret, och gå längs med muren tills jag kommer fram till vattnet. Jag kan andas in den friska luften, fri från avgaser, och lyssna till havets svaga brus, vindens smekningar mot kala trädgrenar och ljudet av tassar mot snön. Varje gång jag stannar till och betraktar mitt nya hem slås jag över hur sällan jag tar mig tid att stanna upp, njuta av det. Det känns som om jag levt i ett vakuum, som om jag vandrat med huvudet i en plastpåse sedan jag kom hit.
De senaste veckorna har jag tagit fler chanser att stanna upp. Det är så lite folk här nu, staden ligger i en mysig dvala under sitt täcke av snö. Och jag njuter. Det var det här jag drömde om. Det tog mig tre månader i USA innan hemlängtan slog till, en längtan som bara blev starkare och djupare med tiden. Det tog tre månader innan jag kände mig hemma här för första gången. Det verkar vara någonting med mig och tre månader. Och för varje vecka som rinner förbi känner jag mig mer och mer hemma, mer trygg och allt lyckligare. varje gång jag sätter mig på båten känns det som om jag har ett osynligt gummiband knutet till ön, och jag längtar tillbaka nästan innan färjan lämnat hamnen.
Jag är hemma nu. Vissa drömmer om palmer och solsken. Jag drömmer om uråldriga stenformationer, om vatten som stillsamt skvalpar, om krumma träd som avtecknar sig mot en molnig himmel. Och min dröm slog in. Jag behöver fortfarande påminna mig om det. Jag är hemma.