När livet blommar för fullt
Det är så otroligt vackert just nu. Allting blommar, träden är plötsligt träd igen och världen ser så mjuk ut att jag bara vill sträcka ut min hand och stryka fingrarna över lövverken. Som jag har saknat det. I Kalifornien var träden så taggiga... men det här. Det är ofattbart hur sådan grönska och sådant liv kan blomma upp på så kort tid.
Sambons mamma påminde mig igår om att det snart vänder igen. Mörkert kommer tillbaka igen. Men inte än. Än blir kvällarna längre och ljusare och himlen är fortfarande en vacker, mörkblå ton när jag går sista svängen med Hollie innan vi somnar. Jag vaknar i vårt nya sovrum insvept i solstrålar och det är inte alls svårt att gå upp tidigt.
Det är varmt. Vi har värmebölja och jag tar med Hollie till havet varje dag. Men just när dessa bilder togs, för några dagar sedan, ville jag ha omväxling. Så vi åkte till gården sambon är uppvuxen på och ställde bilen där, sedan gick vi till den lilla dammen som finns där. Jag satt med en bok och läste nästan två timmar. Solen ville inte riktigt kika fram, men det var varmt nog att sitta i bara underkläderna vid vattnet medan Hollie passade på att jaga änder och trollsländor.
Nu när man är vuxen rinner tiden mellan ens fingrar och man famlar efter att fånga den och hålla den stilla en stund, så att man kan njuta av nuet. Man tar ett djupt andetag av sommaren och känner doften av höst. Man andas in höstens mylla och känner vinterns sting i huden. Alltid framåt, en flod som tycks rinna fortare och fortare ju äldre man blir. Jag minns inte längre min ålder, utan måste alltid räkna när någon frågar. Folk frågar så sällan numera, för nu är jag vuxen. Inte trettio än, men däromkring, då åldern tappat sin betydelse. Ändå är jag så ung. Jag tänker på hur det kommer att kännas att fylla femtio, sjuttio. Om tiden rinner nu, hur kommer det att kännas då? Som ett vattenfall?
Den lilla dammen låg spegelblank och jag satt där med Hollie och filosoferade. Det var verkligen en sådan dag. Grå, men ändå full av färg. Lugn, men ändå full av liv. Vanlig, men ändå vacker. Jag kände mig så tillfreds. Jag är bara en av miljontals små människor som lever sitt liv under himlens rullande moln. Obetydlig för världen, men betydelsefull i min lilla värld. Sådana stunder av lugn och tankfullhet är något av det jag älskar mest. Jag tror jag varit munk i ett tidigare liv, på någon fjälltopp i asien. Eller så har vi alla en liten munk innerst inne i hjärtan som längtar efter dessa stunder då man blir ett med naturen och sitter i lugn och ro och bara tänker.
Det började bli kyligt någon gång efter sju, så vi tog ett varv runt den lilla dammen. Någon gång i tiden fanns det en stig runt. Dammen är anlagd, vallar med jord ramar in den och med tiden har träd och växter tagit sig upp och klätt vallarna med grönska. Vi gick där vi kunde, kröp där det inte gick att gå. Vissa delar var så igenvuxna att jag mistänker att ingen varit där på flera år. Jag var väl inte riktigt klädd för det, men vad gör det?
Det är ju sådant livet är. Man tar det som det kommer. Hur man än förbereder sig kommer det ändå inte bli som man trodde. Som man förväntade sig att det skulle bli. Jag minns hur jag satt vid Växjösjön när jag var sexton år. Det fanns ett träd man kunde klättra upp i, och bekvämt sitta uppe över vattnet i fred. Jag brukade sitta där och betrakta reflektionerna i vattenytan, fåglarna och människorna som alla levde sina liv i sina egna små världar. Jag kommer ihåg vad jag trodde då. Problemen jag hade. Jag trodde att jag ville bli arkitekt, och att jag aldrig skulle klara mattekurserna. Jag bodde med min nuvarande sambo och han hade blivit en av mina bästa vänner. Redan då jämförde jag alla killar jag mötte med honom. Jag trodde han var för fin för mig, för bra, så jag försökte få ihop honom med mina vänner. Det var just de filosofiska tankarna som gjorde honom så intressant och så härlig att prata med. Att prata med honom var lika bra som att sitta vid sjön. Jag var antagligen kär i honom redan då, men alltför förblindad av mina egna tankar för att se det.
Jag minns hur smart jag ansåg att jag var när jag var ung. Jag läste mycket och kände att jag förstod världen bättre än vad mina jämnåriga gjorde. Kanske var det så, kanske inte. Jag hade blå ögon när jag såg på världen. Jag såg det som var hemskt och som jag ville förbättra. Det är omöjligt att säga när jag slutade se världen på ett så dystert sätt, som om den inte var lika bra som de världar jag mötte i mina böcker. Idag är jag äldre och jag känner mig mycket mindre klok. Mindre säker. Mer öppen. Jag är på en plats jag inte ens kunde drömma om. Med honom jag inte ens vågade drömma om. Och jag vet att jag är värd honom. Jag vet att vi gör varandra till bättre människor. Tillsammans hjälps vi åt att uppfylla våra drömmar. Det är mer än jag någonsin vågade drömma om när jag satt där i trädet och fantiserade om hur kärlek skulle kännas.
Nu vet jag hur kärlek känns. Det är det varma, beständiga man står på medan tiden rinner förbi. Det är det som får mig att känna mig trygg och lycklig istället för stressad, när jag tänker på allt som behöver göras, problem som behöver göras. Det är det som ger gråa dagar färg. Kärlek får floden av tid att bli varm och mysig. Det känns som igår, när jag klev av flygplanet i USA och steg in i min sambon famn. Det är snart fyra år sedan. I sommar firar vi 11 år av djup, ovärdelig vänskap. Otroligt... tid. Så besynnerligt det är med tid.
Ni som är äldre än mig, hur upplever ni att tiden förändrats under ert liv hittills?
Tiden går väldigt fort när man har roligt och mår bra. Den går sakta när man mår sämre och har det tråkigt. Rådet borde rent logiskt vara att må skit och leva ett trist liv. Ibland ska man inte vara logiskt ;)