När det börja kännas mer som hemma
Vad är hemma för dig? Jag inser mer och mer att jag är hemma nu. Det var ingenting som hände direkt. Det kröp sig på. Huset kändes rätt redan första gången jag såg det, men jag vågade inte tro och hoppas att det skulle bli vårt förrän jag stod i trädgården med nyckeln i handen. Sedan var det länge den gamla ägarens. Det kändes som om vi bara lånade det. Som om det var för bra för att vara sant.
Nu när jag går ner för trappan och får syn på Hollie som lagt sig vid trappans fot känner jag en varm känsla av att vara hemma. Att det är rätt. Vi är på rätt plats. Vi har hittat vår rytm och sakta men säkert blir huset mer och mer vårt. Faktiskt är det bara kök, tvättstuga och badrum som inte riktigt känns "vårt" än. Där har gamla ägarens spår suttit djupast då val av layout, kakel och färger inte alls matchar mig (jag tänkte skriva oss, men sambon är helt okej med stilarna... han bryr sig inte om sådant). Vardagsrummet är mitt favoritrum. Och gamla bekanta detaljer från våra tidigare liv har börjat hitta ner hit nu. Ljusstaken jag hittade på loppis för sisådär tio år sedan har äntligen fått en plats. Ramarna jag köpte i USA och som innehåller våra gudbarn och min syster, en bild på oss och en bild på sambon från plojfotot i trean på gymnasiet där han ser ut precis som jag minns honom från vårt första möte (Jisses. Vi har känt varandra länge nu.). Bokhyllan som jag gjorde i ordning i USA och som vi fick av en kompis som tyckte den var ful. Böcker om inredning och hantverk som jag fått och fyndat på loppis genom åren. Alla dessa små detaljer som gör ett hem. Små saker som alla bär med sig minnen av flydda tider och vackra människor. Hemma för mig är en plats jag känner mig trygg på, omgiven av föremål som delar min och min sambos historia. Ett hem för mig är inte en plats eller en bostad utan en känsla. Och vi har hittat den här.
Och en söt gren med kottar som jag tog med mig in efter en runda med Hollie. Hon var väldigt förvirrad varför jag släpade hem en pinne jag inte kastade åt henne... men jag tyckte den var fin. Jag tänkte spreja lite silverfärg på den och ha den som julpynt.
Jag vill ha en plats som jag känner mig hemma på och sedan jag flyttade från radhuset i Bohus har jag inte känt mig riktigt hemma där jag bor. Jag hoppas fortfarande på att kunna få ett annat arbete i min uppväxtbygd för i Hallstahammar känner jag mig hemma. Blir lite långt till Skåne bara men hinder är till för att hoppa över :). Jag gillar ju att åka bil och älskar att köra hoj så en 60 mila tripp till Skåne är ju ingenting att bråka om.
Ni har ett fantastiskt litet fint hem som bara blir finare ju längre ni får sätta prägel på det.