När Annie...

 

Utan. Tvekan. Det. Häftigaste. Jag. Någonsin. Upplevt.

 

Än så länge. Jag har tyckt mig känna rörelser därinne i någon vecka, ett vagt fladder eller små bubblor. Att det har "kurrat till" i magen fastän jag inte är hungrig. Men jag har inte vetat säkert. Förrän tisdags. Jag låg i sängen och skulle sova och lade handen på magen. Först anade jag någonting, så jag höll andan och tryckte hårdare. Och ja, visst fladdrade det. Först svagt, sedan kraftfullt. Som om det låg en liten fisk och sprattlade precis på kanten av magen. Jag har inget minne av att jag andades, men uppenbarligen överlevde jag den halvtimmen jag låg stilla och bara kände rörelserna under fingrarna. Behöver jag säga att det var svårt att somna sen?

 

Nu kan jag inte låta bli att trycka fingrarna i magen så fort jag sitter stilla i hopp om att känna det igen. De andra blivande mammorna skrattar åt mig och säger åt mig att lugna ner mig, snart kommer jag längta tillbaka tills det inte kändes. Men jag är inte där än. Just nu är jag i extas över att jag faktikst kan känna vår lilla skrutt där inne. Vi är i vecka 18 nu och jag längtar. Efter sambon, efter att lägga hans hand på magen så att han också får känna. Längtar efter att göra i ordning barnrummet. Efter att leta mer barnsaker på loppisar. Efter att få hålla den är lille i min famn. Få lära känna vår lilla bebis. Men det är långt kvar. Först taggar vi för jul!