När Annie...

Kylan. Den friska luften. Den hårda, bitande vinden och löven som gulnar. Än är det bara topparna på träden som tappat sin gröna färg, men snart kommer hela trädgården gå från gult till rött i de allra starkaste och vackraste nyanser. Jag strosar runt och tänker med både välbehag och lite längtan på att hänga tvätten torr ute, att få tid att beskära träden och för sambon att gräva klart potatislandet han påbörjade i år som inte blev färdigt. Men livet handlar inte om att bli färdig, det handlar om att uppskatta. Att göra är en del av det vackra. Att vara en del av något större än en själv. Det ger lycka, mening med livet. Det känns så sorgligt att vi lever i en tid där fokus har flyttats från det fina i att göra, till att hitta tusen sätt att slippa göra någonting alls. 

 

Ja, det är tråkigt att dammsuga. Men huset känns så mycket finare efteråt, när det är gjort. Du känner dig nöjd med dig själv, som gjorde det. Med en robotdammsugare sparar du tid, men du kommer garanterat inte gå och njuta av hur fint golvet blev utan bara se vad dammsugaren kanske missade. Att avstå från att göra sysslor och leasa bort dem till någon maskin riskerar att skapa irritation tillslut. Och man tappar boosten av lycka och stolthet över att man uträttat någonting. Några maskiner gör livet skönare, men för många gör livet meningslöst. För mycket tidssparande ger en själslig oro. Det är i alla fall så som jag känner. Att vi lever i en värld där allt fler stressar för att bli klar, att slippa, snarare än åt att leva. Man ser livet som ett nödvändigt ont, inte som någonting alldeles fantastiskt.

 

Känslan när sambon klippte gräset första gången. Det var fantastiskt. Vi stod och höll om varandra och bara njöt. Jag rensade gräsmattan på hundleksaker, äpplen, märgben och agilityhinder och medan han körde själva maskinen. Vi kände att vi gjorde någonting och att se resultatet kändes i hela själen. Jag har en diskmaskin som jag skäller om konstant. Den gör inte disken ren. Jag kan diska utan maskin, men eftersom jag har en, vill jag ju inte det utan är hellre irriterad över att maskinen inte gör sitt jobb. Och det är just det här som jag tror är problemet i vårt samhälle idag. Att vi väljer att se problemen och inte hur fantastsikt det är att vi har en maskin som försöker diska. När jag startar diskmaskinen upplever jag en känsla av att ha uträttat någonting. Men när jag diskar för hand och vet att det blir rent uppskattar jag den rena disken på ett helt annat sätt. Ändå sparar jag hellre tiden och lägger den på annat. Men vad lägger man egentligen den tid man sparar på? Ärligt?

 

Jag tycker inte att tid vid datorn, TV:n eller en annan maskin med skärm är kvalitativ tid i livet. Det känns skönt i ögonblicket, men ger ingen direkt lycka. Visst arbete på datorn kan ge en liten känsla av att man åstadkommit någonting, men det är snarare känslan av lättnad över att slippa stresa över en sak till. Att se på TV ger inegn känsla av att ha uträttat någonting. Ingen känsla av lycka efteråt. Kanske är det just dessa tankar som gör att jag älskar hösten så mycket. För att den tvingar en att städa inför julen, därför att man är inne mer och ägnar mer tid åt skapande saker, såsom att tvätta, laga mat, städa, pyssla, inreda. Man kokar sylt, plockar svamp eller blåbär. När naturen slutar att vara fruktbar förbereder man julen. Man pysslar. För många är det så stressfyllt. Men jag tror att det handlar om det skadliga tankesättet att man måste hinna klart. Snarare än att njuta av att göra och att ha gjort. Den här hösten har jag blivit mycket bättre på att inte stressa. Genom att fundera på just det här, varför jag stressar med att "hinna". Deadlines finns i vissa aspekter i livet, men inte i alla. Ändå lever många som om varenda sak på schemat har en deadline, och den går strax ut.