När Annie...

Åh vad det var svårt att hålla tyst alla dessa månader! Men nu kan jag äntligen visa bilder och dela med mig av en period som var så sjukt spännande och märklig för oss som inte varit med om det förut. Jag har haft samma storlek i mina jeans sedan jag var sisådär fjorton år - ibland var låren för muskulösa men efter att jag slutade idrotta kunde jag åter komma in i mina gamla jeans igen. Så för mig var det en ytterst underlig känsla att i vecka 8 plötsligt inte kunna stänga jeansen. Det gick om jag höll in magen, så det gjorde jag när vi var bortbjudna hos folk som inte visste (typ alla). Men redan vecka nio gick inte det längre att dra in magen så att det gick att stänga. Så då hittade jag ett finurligt tips på pinterest!

 

Fram till och med vecka 12 kunde jag använda mina gamla byxor, så länge jag inte hade en slät tröja över genom att knyta ett tofsband i knapphålet. Vecka tolv var vi och hälsade på ett par kompisar som just fått barn. Det är sambons barndomskompis, som ringde och bjöd in oss och självklart sa vi ja (vem vill inte kika närmare på en 10 dagar gammal bebis?!). I samtalet skojade kompisen med sambon och sa "När är det dags för er då?". Sambon flinade och svarade glatt "I slutet av april!". Så de blev i princip de första kompisarna som fick veta. Och det slutade med att jag fick med mig hennes gravidbyxor hem! Vilken lättnad! Att äntligen kunna ha byxor utan att oroa sig över att knappen inte går att stänga. Länge trodde jag att vi väntade tvillingar eftersom att magen var så stor sy tidigt, för vanligast är tydligen att det inte syns före vecka 16 om man inte fått barn förut. Men vi är ju inte vanliga, jag och sambon.