När två blir tre

 Leksakskameran är en gåva från min lillasyster. <3
 
Då är det väl dags att berätta för världen! Våren 2019 växer vår lilla familj ytterligare. Om ingenting går hemskt åt pipsvängen får vi en liten i slutet av april. Jag kommer inte att gå ut med något exakt datum, för det känns inte relevant. Barn kommer när dem kommer. Den här lille krabaten kan bli ett aprilbarn eller ett majbarn, men så länge hen är frisk och kry spelar det absolut inte någon roll för vår del. Lyckan är total, så också förvirringen. Vi har ju aldrig varit med om någonting liknande, och det är många som berättar sina skräckhistorier om hur illa allt kan gå, så det har varit svårt att slappna av helt. Men vad som än händer kommer att hända och vi kan inte påverka det. Vi är i vecka sexton nu och allt har gått fint hittills. Vi var på ultraljud igår och än så länge ser allt bra ut.
 
Vi har vetat om det sedan augusti, så det har varit riktigt svårt att hålla tyst! Ett par utvalda vänner fick veta från start, men familjen berättade vi det för först i slutet av september/början av oktober. Sedan de allra närmaste fått veta, har vi börjat berätta för några här och var allt eftersom. Mamma fick gå ut med det på sin Facebook så fort vi berättat för alla våra närmaste släktingar. Så vid det här laget så vet typ alla vänner och alla släktingar, så då kändes det lika bra att gå ut med det här också. För det har varit hemskt svårt att skriva runt det! Några hade redan börjat misstänka vad som var på gång innan vi avslöjade det, på grund av kostomställning och lite hintar på bloggen om ryggont, inga migräntabletter och så vidare...
 
Vi två, och en allt större mage! Här i typ vecka 11 när det började synas <3
 
Vi ska bli tre och vi är så himla lyckliga! Vi har ju tjuvtränat på kompisarnas barn, längtat och pratat om det här i flera år, men det var ändå en smärre chock att se plusset på stickan. Ändå hade jag vetat det i nästan en vecka innan jag väl vågade göra testet. Innan man gör testet är det ju inte... på riktigt, om ni förstår hur jag menar? Sambons reaktion var klockren. Han satte sig ner, flinade och sa: "Jaha du... då kör vi då!".
 
Sedan dess har det varit kämpigt. Jag blev fort väldigt trött och fick rejäl foglossning. Så jag har varit hemma och arbetat hemifrån på grund av det här sedan början av september. Sambon har varit fantastisk och sett till att det alltid finns lagad mat hemma, för jag har varit konstant hungrig och illamående så fort jag inte ätit på ett par timmar. Fem migränanfall har jag fått klara av utan tabletter, men med världens omtänksammaste sambo som kommit med mat, tagit allt ansvar med Hollie, hängt för alla fönster, fixat vatten och alvedon har det inte gjort så mycket. Och nu kan jag inte dölja det längre, för det syns rejält. Så det är dags att varna världen! Två galningar blir tre i vår.
 
 Bild från vecka 13. <3
 
#1 - - Dan Brickman:

Vilken fin kamera Linnea ordnat till den lilla/lille :)

Svar: Men eller hur :-D Älskar den! Så söt!
Annie Brickman

#2 - - Inger:

Fastän jag inte känner dig blir jag glad ☺️. Vad roligt, grattis! 💕

Svar: Tack!! <3
Annie Brickman

#3 - - Carina Brickman:

💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓💓

Svar: <3 <3 <3
Annie Brickman

#4 - - Néa:

Bilderna med kamerorna är så sjukt fin Annie!!! Den ger mig så otroligt underbara å varma känslor! Är så sjukt glad att jag köpte den till dig ;D Kan så tydligt se eran skitonge hålla den i sina små händer och ögon tindrade i under!

Svar: Aww tack :-D <3 <3 <3 Hihi eller hur! Tulta runt på knubbig aben med sin kamera efter sin mamma och hennes stora kamera ;-D
Annie Brickman