När Annie...

Att få ett syskon - eller att ha syskon, punkt - är det finaste man kan få av sina föräldrar. För tjugosex år sedan idag fick jag just den gåvan av mina föäldrar, en lillasyster - eller, en liten Gocka, som jag kallade henne. Jag var bara ett år och nio månader, så jag förstod inte riktigt att det var en liten människa mamma hade i famnen. Men efter ett tag blev den där lilla grymtande dockan världens bästa lekkamrat och kompis. Jag har aldrig pratat så djupt med någon, aldrig blivit biten så många gånger av någon, aldrig slagit någon så många gånger, aldrig älskat någon så mycket som med den där lilla dockan dem tog hem för tjugosex år sedan. 

 

Hon var min motpool på så många vis. Jag var glad pch framåt, hon var mer stillsam och kramgo. Jag sprang, hon ville åka sulky. Jag var ljus, hon var mörk. Jag lekte helst skogsalv ute i dungen medan hon helst låg på sängen med en riktigt bra bok. Jag fick alltid sälja in mina lekidéer till henne, men sedan var hon med på allt, hängde med ut i skogen eller ner i källaren, upp i träden eller in i garderoben. Hon delade min besatthet av Harry Potter och vi förvarade oftast våra (sjukt många) leksaker ihop så att vi lättare kunde leka. Det var alltid lika tråkigt när vi bråkade och delade upp "mitt och ditt" eller när mamma och pappa tvingade oss att städa rummen och rätt sak skulle till rätt plats. Vi reste mycket som barn, långa bilresor upp till Västmanland eller ännu högre upp, på fisketurer eller till avlägsla släktingar, och vi sjöng i bilen och hade alltid varandra. Jag lärde henne tala, rita och sjunga och hon blev snabbt bättre än mig på alla tre. Hon har världens finsaste sångröst och när hon väl börjar prata sås lutar hon inte. Hon har lite längre startsträcka än jag, och betydligt längre bromssträcka. Något som jag älskar nu men som kunde störa mig som barn när jag var otålig och bara ville börja. 

 

Syskon är de enda som verkligen finns kvar när man vuxit upp. De enda som verkligen förstår och känner människorna som alltid varit viktiga i ens liv. Syskonet behöver man aldrig förklara någonting för, för dem förstår en på ett vis få andra gör. Även om hon idag bor i Göteborg, på andra sidan Sverige, så räknar jag min lillasyster som en av de allra mest viktiga och värdefulla människorna i mitt liv. Det finns ingen som irriterar mig mer eller som kan göra mig gladare än hon.