När man var på "husvisning"

Jag måste bara dela med mig av en sak! När jag var hos mamma förra veckan såg vi en annons på ett hus. Jag föll direkt, och vi gick in på nätet för att kika på bilderna. Huset var i hemskt dåligt skick, men mamma är ju händig och det stod att ena uthuset var vinterbonat, så vi diskuterade om det kanske var ett projekt hon kunde ta på sig över ett års tid. Visingen var i helgen, och då hade jag ju åkt hem, men vi hoppade in i bilen och körde bort för att i alla fall se utsidan.
 
 
Och vilken utsida... tyvärr alldeles förfallet för att rädda. Vi gick där varv efter varv och tog in detaljerna. Alla hus var murkna, grunden föll sönder och var dränkt i vatten. Allt var snett och det var hål rakt in på flera ställen. Det boede vara olagligt att låta en byggnad förfalla. Fråga mig inte hur en sådan lag skulle vara, men när så här vackra och unika hus förfaller sönder bränner det i mitt hjärta. Vi pratade om att leta reda på originalritningarna, riva och bygga nytt nästan likadant och bevara, ifall det mot all förmodan fanns, detaljer som kunde räddas. Om inte återskapa huset så gott som möjligt. För vilken vacker plats det låg på, och vilken historia huset bar på.
 
 
Dem skulle ha 200 000kr för det. Det ska bli spännande att se vad det säljs för tillslut. För någon kommer ju att föälska sig i tomten. Huset är i behov av allt för mycket för att kunna bevaras. Men vilken liten drömstuga det här var än gång i tiden. Och kanske blir det en drömstuga igen här någon dag. Men inte nu och inte för min mamma. Hennes husdrömmar fortsätter.
Raftälven 109, aka Tomtebo, uppfört av en fotograf & konstnär. En dröm som förföll.