När Annie...

Vilka dagar jag har just nu. Det är himla svårt att sitta hos farmor och arbeta. Det finns ingen direkt bekväm plats att slå sig ner på. Men det går, sakta men säkert. Jag har flyttat mig från matsalsbordet till köket och sitter här och redigerar medan jag lyssnar till bruset från frysen. Jag börjar längta hem något så in i norden nu, till huset och till katterna. Vår granne ringde oss förut och meddelade att vår katt försöker flytta in till dem i desperation på mer gos. Tydligen nöjer han sig inte med tillsynen han får av sambons mamma. Jag saknar honom, det ska bli skönt att komma hem på torsdag! Han sitter i grannens fönster och slår tassen mot rutan i hopp om att få komma in. Men det får han ju inte. Och vi är snart hemma.

 

I övrigt känns det bra. Det är härligt att vara hos farmor och få fika några gånger om dagen. Jag känner mig väldigt trött, en kombination av hårt jobb och att sitta inne mer än vanligt. Hemma är köksdörren alltid öppen och man tar bensträckare och småpromenader med hunden mest hela tiden. I en bostadsrätt blir det mer planerat, Hollie får gå i koppel och det är folk omkring en hela tiden. Jag slappnar inte av lika bra när jag har människor omkring mig. Jag längtar efter vår lilla stuga ute på landet.  Efter frisk höstluft och solens sista varma strålar. För sommaren klamrar sig fast med famlande fingrar och hösten tränger oinbjuden på ändå. Hösten börjar länga Huddingsvall och ta sig söderut. Snart är den hos oss också.