När Annie...

 

Återigen är det en årsdag. Ett år sedan vi fick nyklarna till huset! Beskedet om att vi vann "budgivningen" fick vi redan den 23:e mars, och så skrev jag och sambon på pappren ett par dagar senare. Men då säljaren bor på fastlandet dröjde det lite innan han kunde komma ner och skriva på och vi kunde slutföra allt. Jag kommer ihåg hur dagarna sniglade sig fram och jag väntade otåligt på att få flytta, flytta in, pyssla och skapa. Bo in mig. Det var så frustrerande att sambon jobbade så mycket på fastlandet då, för det sköt upp själva inflytten rejält. 

 

Lite roligt är det nu, ett år senare, att tiden sniglade sig fram. Medan våren året efter, som jag förväntat mig skulle göra samma sak i väntan på bebis, känns som den rusat framåt. Det gick från att vara 100 dagar kvar till beräknad förlossning, till 10 veckor, 5 veckor... 

 

I efterhand kan jag säga att det var just det här husköpet som gjorde att vi vågade försöka få barn. Vi kände att vi äntligen hade en trygg bas att utgå ifrån, en egen vrå i världen. Och just begravningen av min morbror fick det att kännas aktuellt nu, och inte om fem år eller så. Nu, medan vi är unga och friska, våra föräldrar är i livet och får dela den här glädjen med oss. Mycket annat var inte självklart, men beslutet att bli föräldrar nu, kom under dessa veckor av tankar och känslor. Och ungefär ett år efter att vi fått nycklarna, så skulle det alltså bli dags för ytterligare en person att flytta in här! Jag kan inte förstå att så mycket hänt de sista åren.