När Annie...

 

Det är april. Jag vet att jag tjatat lite om det, men jisses, det är april! Månaden då vi har BF. Månaden då våren kommer. Månaden då påsken och pysslet sprider sig genom Sverige med glada färger och vårkänslor. Och idag är det 4:e april, en dag jag längtat så intensivt efter under lång tid. Varför? Jo, för att idag släpps det sista avsnittet av serien Jägarsoldat på Youtube, serien som upptagit min sambos liv i över 1,5 år.

Jag är så stolt över honom och över serien, och över att återigen ha fått vara en doldis bakom det han gör. Sedan vi bestämde att vi skulle flytta ihop har han använt mig som bollplank, testat idéer, visat utkast och pratat manus med mig. Den här gången blev det mer än så, dock. Den här gången har jag fysiskt ansvarat för färgkorrigeringen, jag har redigerat stillbilder och varit en av de kvinnliga rösterna bakom för att säkerställa att det inte blir en produktion av män, för män. Försvarsmakten är än så länge mansdominerat, och just Jägarsoldatskompanierna är något av det fysiskt tuffaste vilket har gjort att kvinnor som söker sig till militären ofta väljer bort det, eller avråtts från det.

 

Men en stark, ung tjej vågade prova och var med i serien. Det satte stor press på att hon skulle visas på ett realistiskt sett. De "gamla gubbarna" på kontoren var oroliga, men där kunde jag som tjej backa upp min sambo genom att tala för oss tjejer, säga till att nej, vi blir inte skrämda av att se en annan tjej ha det tufft. Vi vill se verkligheten, inte försköna den. Vi tjejer klarar det. Den typ av tjejer som blir avskrämda av serien är inte den typ som Jägarkompaniet vill anställa. Hela seriens syfte är att upplysa folk om vad man gör under en militär grundutbildning idag (förr kallad lumpen) så att dagens unga kan göra ett aktivt val om det passar dem eller inte, och så att de som är äldre kan antingen känna igen sig eller se hur Försvarsmakten förändrats. Självklart skiljer sig övningarna och uppgifterna beroende på vad för typ av soldat de utbildar sig till. Jag har funderat mycket medan jag sett serien. Jag ville göra lumpen när jag var 19, men jag hade nog inte blivit Jägarsoldat, för det tror jag inte kroppen hade klarat av. Jag hade en del småskador från friidrotten. "På min tid" fick tjejer välja i högre grad än killar. Jag vet att jag funderade på ridande militär men idag vore ju hundförare ett allternativ. Oavsett är det för sent för mig nu, jag är alltför bekväm med mitt vardagsliv och jag har släppt tanken på lumpen. Rent teoretiskt är det inte för sent dock, man får vara äldre nu om man vill, så länge man klarar testerna.

 

Men vi har ett annat test framför oss som påbörjas nu när Jägarsoldat slutar. Ett test som också innefattar sömnlösa nätter, hårt slit, smuts och befallande tjut. Vi ska bli föräldrar när som helst. Jag har fått hem några av gravidklänningarna jag köpte, och tänkte ut och testa dem närmaste veckan. Min mage är så rund och fin just nu. När tittade på bilderna jag tog igår (tar nya bilder på magen varje vecka) insåg jag hur "lyckligt" lottad jag är. Inte ett enda så kallat "strechmark" på eller runt mage eller bröst. Huden är så himla slät och fin. Blodkärlen syns tydligt, men i övrigt är magen bara rund och slät. Naveln ser jättelustig ut (den har jag dock inte tagit bild på, men det kanske jag bör göra bara för minnets skull) eftersom jag haft vanelpiercing. Den är typ en fläck som ser ut som ett blåmärke eller ett rödaktigt ärr och helt platt. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över hur smidig den här graviditeten varit och över att jag fått må så pass bra som jag gjort.

Foglossningen har minskat radikalt nu mot slutet och så länge jag inte böjer mig ner eller tar långa kliv så känner jag den inte alls. När jag målade biblioteket var den jobbig, men annars tänker jag inte ens på den. Jag kan inte förstå att jag varit så här förskonad mot krämpor och problem. Ett ynka åderbråck på vaden. Inga cravings, få humörsvängningar (de jag haft har sambon hanterat med bravur), inga bristningar, inga smärtor, bra nattsömn och jag har känt mig vackrare än någonsin. I gruppen jag är med i på Facebook läser jag nästan enbart gnäll om hur det är att vara gravid, och till alla som vill eller funderar på att bli det skulel jag verkligen vilja säga att ja, graviditeter kan vara ett helvete. Det är en stor förändring i kroppen. Men det behöver absolut inte vara så. För mig har det varit underbart, rent av magiskt. Exakt så rosenskimrande som jag drömde om. Andra efterlyser det här "gravidglowet" men jag har verkligen känt det hela vägen. Jag kan känna mig lite otymplig, men mest tänker jag inte på att jag är gravid. Jag kan skratta åt att jag glömmer bort magen och därmed står ivägen för sambon eller inte lyckas komma igenom smala springor jag annars kommit igenom. Jag ska inte ljuga och säga att det inte varit jobbigt stundvis (Jag tyckte de första 12-15 veckorna var jobbigast, med illamående, trötthet och sjuk foglossning) men generellt har det inte varit jobbigt. Tvärtom. Och ju mer det synts, ju mer roliga konversationer har jag haft med folk, bekanta som främlingar. 

Nu när Jägarsoldat är avklarat taggar jag för möte med Medeltidsveckan till helgen, ett kort besök av en kompis från fastlandet, fika med vänner och på måndag har sambon lovat att vi ska börja med barnrummet. Fyra veckor till BF och livet leker. Ett kapitel slutar, och ett annat börjar!