När Livia är två veckor

Vecka för vecka <3 
 
Jag skulle egentligen fortfarande vara gravid nu. Det är så orimligt att tänka på det! För nu är Livia redan två veckor gammal och det känns så naturligt att ha henne hos oss. Jag är så lyckligt lottad. Inte ett spår av någon babyblues, utan jag skuttar runt på rosa moln och tycker att min lilla dotter är det vackraste som finns på jorden. Det finaste jag vet är att se henne i sambons armar. Jag tycker att hon liknar honom mest. Att se dem ihop fyller mig med en sådan tacksamhet och lycka. Jag kan inte riktigt tro att det är på riktigt, att jag har två så fina människor i mitt liv. 
 
Det har varit en underlig upplevelse, att bli mamma. Mest förvånad är jag över att jag inte känner någon större skillnad; jag är fortfarande jag, Annie. Jag har dock behållit en del av det där lugn som kom över mig när jag blev gravid. Jag har inte varit hispig eller stressad, än. Trött, absolut. Hon äter ungefär var tredje timme oavsett tid på dygnet, så sömnen blir aldrig så där djup som förut. Jag har pumpat ur lite mjölk, så någon natt fick jag sova fler timmar eftersom sambon matade med flaska. Vi har haft så underbar hjälp också. Syrran var här från att hon föddes ungefär, tills igår. Mamma kom i fredags och stannar tills på lördag. De har hjälpt till och avlastat. Jag har kunnat duscha som en normal människa, fått somna om tills klockan 11-12 om dagarna och kunnat lägga vår lilla i någons famn för att hinna få några minuter för mig själv medan hon sover. Det har varit guld värt. 
 
Livet som nybliven förälder (och snittad) är inte alls som jag föreställt mig. Jag trodde att jag skulle vara konstant smutsig, ha rejält ont, känna mig begränsad, ha migrän på grund av sömnbrist och äta riktigt dålig mat eftersom vi inte skulle ha tid att laga någonting. Men det har varit helt tvärtom. Jag har nästan inte ont längre, och i början tog jag ju värktabletter och kände inte smärtan. Jag har kunnat duscha, varit pigg större delen av dagarna, tagit med Livia på smärre äventyr och ätit fantastisk mat som sambon lagt ner mycket kärlek och omtanke på. Jag tror det var bra att ställa in sig på att det skulle bli förjävligt, för då uppskattar man det som är bra desto mer. Det som är jobbigt känns inte heller särskilt svårt, tvärtom. Det har varit lättare än väntat att ha med Livia ut, att klara sig utan sömn och att få saker gjort hemma medan hon sover. Jag försöker tänka att det kommer bli svårare ju piggare hon blir, ju mer vaken hon är. Så blir man förhoppningsvis positivt överraskad även i framtiden.