När Annie...

Det är så konstigt, när liv och död firas så nära varandra. Begravning för en älskad katt, namngining för en älskad dotter. Farväl till den ena, och en introduktion till livet och familjen för den andra. Det är mycket känslor nu, och det får vara så. Jag försöker att tänka att det var skönt för Maiko att slippa bli dragen i svansen... men jag börjar istället gråta för att Livia inte kommer att minnas honom. Lite skönt är det därför att få fokusera på morgondagen istället. Tänka på att stolar och bord ska räcka, mat och fika lagas och bakas, det sista ska inköpas och familjen ska hämtas.

 

Jag tänker verkligen göra det bästa jag kan av idag och imorgon. Fira livet, och hur vackert allting är. Det känns rätt. Att glädjas över det man har, medan man har det. Leva i nuet. Krama dem man älskar, ge dem tid och närhet. Jag är så glad att namngivningen är imorgon, även om vi nu har ändrat planerna en del. Tanken var att syrran skulle ha sjungit, men nu finns ingen ork eller lust för det, eller för att öva inför det. Tur att det finns vacker, inspelad musik istället. Och om vi inte får solsken på himlen, får vi det på glasen. Jag har köpt lite engångssaker, men det mesta ska lämnas tillbaka. Jag hade köpt så miljövänligt jag kunde, då jag inte kunde klura ut hur vi skulle få ihop tillräckligt med vanliga bestick och tallrikar. Så blir det när man försökt vara smart, men sedan får veta att porslin och bestick i tillräcklig mängd finns att låna. Det kunde jag aldrig ens drömma om, för det blir ca 40 vuxna och en del barn. Den här namngivningen har än en gång bevisat för mig vilka underbara människor vi har runt oss. Livia är verkligen lyckligt lottad som har så engagerade farföräldrar. Vi är så lyckligt lottade som har så fantastiska familjer. 

 

Nej, nu ska det bakas. Hoppas ni alla har en fin fredag och fin helg!