När Annie...

 

 

Det är ju inte heller säkert att kärleken varar livet ut. De flesta som separerar gör det medan barnen är små, vilket inte är uppmuntrande siffror för oss blivande föräldrar. Går man in på Statistiska Centralbyrån finns där massor med intressant statistik på just skillsmässor och separationer. Minst var fjärde förhållande slutar i separation medan barnen är små. Enligt två olika kvinnliga författare, Marie Björk och Agnes Wold, är dessa separationer väldigt logiskt förknippade med två faktorer: föräldraledighet/föräldraskapet och ekonomisk uppdelning i relationen. Ursch, tänker ni kanske (det tänkte i alla fall jag först när jag hörde det här!) men bli inte rädda. Se istället det possitiva med den här informationen.

 

Förhållanden kraschar alltså inte på grund av att man får barn! De kraschar för att man inte är överens om fördelningen av sysslor hemma/kring barnet samt att man inte rätt upp ekonomin. Alltså borde det vara relativt enkelt att undvika att hamna i den här tråkiga statistiken om man redan i förväg funderat över sin ekonomi och föräldraledighet! För min del känns de här tankarna som en stor lättnad. Det ger mig och min sambo verktyg att använda för att min största rädsla inte ska bli verklighet. Jag älskar honom av hela mitt hjärta och vill dela mitt liv med honom. Dessutom vill jag bli gammal utan att oroa mig över pensionen eller över att bli hemlös. Därför känns det viktigt att redan nu använda de här verktygen och planera de här kommande småbarnsåren så att vi har optimala möjligheter att lyckas som par, föräldrar och enskilda människor. 

 

 

 

Jag är med i en underbar Facebookgrupp, där vi är omkring 2000 kvinnor som alla är beräknade att få barn i april. Vi delar tips och stöttar varandra, frågar om råd eller bara delar roliga historier för att peppa varandra genom foglossning och förlossningsrädsla. Det som skrivs i gruppen stannar i gruppen, men ett ämne som kom upp för diskussion nyligen var just mammaledighet. Jag och sambon har en ganska annorlunda situation, då jag är egenföretagare och därmed inte kan stanna upp företaget för att vara mammaledig i ett år (gör jag det har jag inget jobb att återvända till). För de flesta andra verkade det här inte vara någonting man funderat över helt utan något som mest planerades för att det traditionellt planeras på ett visst sätt.

De flesta tänker som så att pappans lön är högre och därför är det bättre att han jobbar medan mamman är ledig. Andra vill inte dela med sig av ledigheten utan vill ha all tid själva, medan partnern av olika skäl (brist på förebilder, karriärsdrivna jobb, rädsla för utanförskap, rädsla för att stöta sig med mamman eller inte räcka till) ger med sig och avstår förädraledigheten helt eller till största möjliga del. Det var skrämmande att läsa hur många sambopar som till och med går så långt att de väljer att bara göra ena föräldern till vårdnadshavare för att mamman skulle få ut varenda föräldradag samt hela barnbidraget för att det är "ekonomiskt". Pappan har alltså inte ens rätt att vara föräldraledig, för han står inte ens som vårdnadshavare till sitt eget barn.

 

 

Jag är ingen expert, så jag kan inte på ett rättvist och bra vis förklara varför detta beslut är skadligt för ekonomin (vill du helt förstå det rekomenderar jag varmt antingen Marie Björks "Att föda barn" eller Agnes Wolds "Praktika för blivande föräldrar", bägge finns på Storytel att lyssna på) men jag kan kort säga att det är helt förödande för den som tjänar minst och planerar att vara mammaledig. De kvinnor som valt att vara föräldralediga och deltidsjobbande är som sagt de som nu är överrepresenterade bland fattigpensionärerna. De aningen yngre kvinnor som valt samma sak är överrepresentaterade bland de som är fast i våldsamma eller rejält olyckliga relationer och inte vågar lämna sin man på grund av ekonomin (statistik från Kvinnojouren Amanda).

 

För många kvinnor går vardagen under om det blir en skillsmässa sent i livet och de inte byggt upp något sparande, någon pension och levt mest på mannens inkomst hela livet. Är man enbart sambo och ens partner rycks bort i förtid finns heller inget skydd. Men det är inte bara kvinnorna som riskerar en hemsk framtid. Agnes Wold pratar om hur män som varit föräldralediga lever längre, är mindre benägna att begå självmord och har bättre relationer med sina barn. Det är betydligt vanligare att barn inte har en nära relation med sina pappor, att papporna försvinner ut ur barnens liv, än att mammorna gör det. Har du funderat på varför, eller har du bara som jag, antagit att det måste finnas en biologisk orsak? Nå, det gör det inte. Orsakerna till det är kulturella och sociala. Agnes Wold skriver mycket om just det här och om olika studier av hormoner, om omtänksamhet och av relationer. Jag kan verkligen inte rekommendera boken varmt nog. Det var en ögonöppnare för mig. 

 

 

Jag blev så ledsen, och när jag sedan läste böckerna från ovan nämnda författare kände jag mig nästan deprimerad å dessa kvinnors vägnar. Inte för att jag inte unnar dem att vilja vara hemma med sina barn, för det finns nog inget jag begriper mer, utan för att dem på allvar tror att deras val är ekonomisk försvarbart när det är just det här valet som leder till framtiden som fattigpensionär, beroende och framförallt, del av statistiken över skillsmässor. Men istället för att deppa ihop och sörja mina medsystrar och deras dystra framtider kände jag att jag kan dra mitt lilla strå till stacken, och skriva om det här på min lilla, obetydliga blogg. För ju mer det pratas om, ju mer det dyker upp när någon söker, ju fler familjer kan få upp ögonen för aktiva val och att minimera riskerna och istället njuta av bebistiden! Njuta av relationen! Men kanske mest av allt, njuta hela livet och inte bara nu, för man vill ju leva drägligt även som pensionär. Så det här inlägget vänder sig till er alla därute, alla som har barn eller barnbarn som ev någon gång flyttar ihop med någon, vänner som kanske flyttar ihop med någon eller som själva bor ihop med någon eller tänker bo med någon. Vi har alla ett ansvar att lyfta ämnet med dem vi älskar, så att vi kan ge dem möjligheten att leva bra och kärleksfulla liv. Så hur gör man?

 

 

Jag är absolut ingen expert. Jag ska precis in i livet som småbarnsförälder själv. Däremot är jag en otroligt nyfiken, analyserande person och utbildad försäkringsrådgivnare via LO en gång i tiden. Pension och försäkringar har intresserat mig sedan jag var ca 21 och blev fackligt ombud, ekonomi har jag lärt mig den hårda vägen genom mina föräldrars misstag som dem varit öppna med och genom visa råd av min stora ekonomiska förebild, min farmor. Hon föddes fattig och har genom sparande och kloka beslut blivit ekonomiskt oberoende. De sista åren levde hon och hennes man ihop och hade en fantastisk ekonomi, men även nu som änka lyckas hon tack vare tidigare beslut och nuvarande livsstil ha det riktigt bra som pensionär. Hon är min förebild.

 

Som jag ser det, sörskilt efter att ha läst dessa böcker i ämnet som knyter an mot föräldraskap, finns det tre sätt att sköta ekonomin när man är sambo/gift/boende ihop: privat, delad och gemensam. De olika sätten passar säker olika bra för olika människor, men man måste vara medveten om riskerna med dem. Det här har jag blivit väldigt medveten om nu under graviditeten. 

 

 

Vi lever i ett individualistiskt samhälle, även om vi lever i familjekonstallationer. Det innebär att de flesta av oss ser på pengar som "våra" eller "mina". Mest naturligt är det att pengarna som sätts in på ens konto varje månad, oavsett om det är en lön eller ett biddrag, är "mina" pengar. Det är som sagt helt naturligt och i en ny relation så är det helt normalt att hålla hårt i mitt vs ditt. Det här var någonting jag inte tänkte på i min första samborelation men som var väldigt betydande för den. Då hade vi inte delad ekonomi utan privat. Det innebar att var och en fick in sina egna pengar, oavsett om det var studioelån/bidrag eller lön. Vi behöll våra pengar på våra egna konton och hade inga gemensamma konton. Vi var däremot öppna med varandra, eller, jag var öppen med honom. Han hade mina lösenord till mina konton och kunde se eller ändra saker. Jag var rädd för ekonomin och rädd att bli "fattig" medan han älskade ekonomi och drömde om att bli rik.

Här vill jag ge en personlig varning: låt inte en person i relationen ta allt ansvar. Prata om det och ha gemensamma diskussioner, även om det bara är en som trycker på knapparna. Jag förlorade alla mina sparpengar, även om det inte var supermycket, genom att inte ha koll och genom att vi inte pratade om ekonomin. Rent praktiskt hade han koll på vad alla räkningar kostade och allt drogs från hans konton, så förde vi över halva summan från mig sedan. Undantaget var hyran och bensinkostnaderna, som drogs från mig. I efterhand insåg jag att jag betalade nästan alla bensinkostnaderna då han inte hade körkort, trots att det var honom jag skjutsade fram och tillbaka till jobbet osv... För mig var det "enkelt" att låta honom sköta alla ekonomiska beslut, men i slutendan var det katastrof när alla mina sparpengar var borta utan min vetskap. Han "spelade" nämligen bort mina pengar på en aktieform som heter "warranter" utan att berätta för mig, eftersom han hoppades att vinna tillbaka pengarna innan jag upptäckte det. Så när vi skulle flytta och jag trodde jag hade sparpengar för släp, dubbla hyror och bensinkostnader för alla resor fram och tillbaka, stod vi där utan en enda krona på kontot. För mig, och mina ekonomiska rädslor, var det här en personlig katastrof och det skadade djupt min tillit på andra människor.

 

 

Privat ekonomi handlar alltså om att var och en sköter sina egna intjänade pengar och man delar lika på hyra och större inköp genom att föra över pengar manuellt till varandra, idag ofta via internetbank eller swish. Det är som sagt perfekt i en ny relation, men det blir snabbt svårt när man bor ihop. Den här formen av ekonomi avråder både Bjrök och Wold ifrån, då den leder till bråk och till ojämställdhet och statistiskt sett är det par som har denna form av ekonomi som skiljer sig mest. Mina egna erfarenheter kanske kan skapa en liten förståelse till varför:

 

Jag minns inte exakt hur vi gjorde med mindre saker, men maten betalade vi varannan gång och likadant resturangbesöken. När vi storhandlade förde den som inte betalade över hälften till den som drog sitt kort. Jag tyckte det var jobbigt, för under den här tiden kom han från en familj som aldrig hade svårt med pengar, medan mina föräldrar hade det tight och inte kunde hjälpa mig om jag behövde det, eller jo, med någon hundralapp kanske, men inte mer än så. Jag var bara 18 när vi flyttade ihop, levde på studiemedel och jobbade extra inom hemtjänsten. För mig var kött en lyxvara som jag unnade mig då och då, medan det för honom var ett måste under varje måltid, så det blev lätt att han tjade om att köpa saker jag inte hade råd med. Jag var stolt och ville klara mig själv. Varenda krona jag tjänade betydde mycket för mig och jag ville inte alls dela med mig, men jag ville samtidigt inte heller erkänna att jag inte hade det lika bra som han. För mig var det självklart att vi delade mat och utgifter kopplade till hemmet, men inte på något som rörde mina eller hans intressen. 

 

 

Inredningen köpte jag och betalade ur egen ficka i 9 fall av 10. Därför blev det också naturligt att jag, när vi flyttade isär, tog största delen av bohaget. Allt var ju mitt. För mig var min privatekonomi så personlig att jag inte kunde tänka mig att dela. Det var viktigt för mig att vara självständig. För honom var det samma sak. Hans stora mål i livet var att bli rik, medan mitt största mål var att bli lycklig. Detta gjorde det omöjligt för oss att ha delad eller gemensam ekonomi eftersom han ansåg att 80% av det jag köpte var "onödigt" samtidigt som han blev otroligt matlagningsintresserad och gärna lade pengar på matvaror jag tyckte var otroligt onödiga. Vi bråkade mycket om pengar. Hans vision om framtiden var att jag skulle bli hemmafru och att han skulle bli rik, antingen ICA-handlare eller aktiehandlare på börsen. I min livsversion ville jag skapa och jobba med något kreativt, ha en stor familj och bo på landet. Innan vi flyttade isär hann vi både prata om barn och förlova oss, men som tur var kraschade vår relation innan vi kom längre än så i våra planer. För våra olika livsvärderingar skulle ha gjort en framtid omöjlig. 

 

 

När relationen tog slut blev det enkelt att separera. Mitt var mitt och hans var hans. Vi hade i stort sett bara hund och katt gemensamt, och ingen av dem ville/kunde han ha. Annars fick han TV:n och jag bilen, eftersom jag inte tittade på TV och han inte hade körkort. (TV:n och bilen var ungefär likvärdiga, vilket kanske säger ännu mer om vad vi hade för prioriteringar i den relationen). Fördelarna med privat ekonomi är att man har full kontroll över sin egen ekonomi. Nackdelen är att man oftast bråkar mycket om allt det gemensamma, om vem som betalat vad eller mest, och att kostnader för ev barn och hushåll oftast automatiskt blir dragna från kvinnans konto. Många utgifter tänker man inte på. Så det här var min erfarenhet av en samborelation där vi hade privat ekonomi.

 

Rent allmänt finns det enligt Björk och Wold väldigt många negativa sidor av det här sättet att hantera ekonomin som par. Vissa tänker att det jämnar ut sig med barnbidraget, men det gör det absolut inte när man räknar efter. Det här sättet att sköta ekonomin är det som statistiskt sett leder till flest kraschade realtioner och bråk om ekonomin, ändå är det vädligt vanligt eftersom att ingen vill tappa kontrollen och den som tjänar mest kanske är rädd för att bli utnyttjad. I individuella kulturer, såsom Sverige, är den här typen av ekonomisk uppdelningen grundnormen när man inleder en relation vilket gör att det är lättare att fastna i den. Framförallt leder detta sätt att tänka och "dela" till att den som tar störst ansvar för barnen blir framtida fattigpensionärer, eftersom att den som går ner till deltidsjobb eller är föräldraledig långa perioder inte tjänar in en vettig pension automatiskt och många missar att spara privat. Om ni vill ha en sådan relation, när t ex kvinnan är hemma mer, räkna då vad hon förlorar i pension varje månad och ordna ett sparkonto där mannen/partnern som tjänar mer och inte deltidsjobbar eller vabbar, sätter in pengar varje månad. På det sättet balanserar ni upp det ekonomiskt, även om det kanske aldrig blir en jämställd och rättvis relation där den ena får mycket egentid, en karriär och massor av fickpengar, medan den andra får en fantastisk relation med barnen, kärlek och långvariga relationer med släkt och vänner man hinner umgås med.

 

 

Björk och Wold pratar om andra nackdelar än de ekonomiska om man har privat ekonomi som upplägg inom familjen. T ex att den som jobbar inte lär känna barnen och deras behov på samma vis och blir "bortvald" senare i livet när barnet ringer hem eller behöver råd i olika personliga frågor eftersom det inte finns samma tillit eller närhet och att personen lätt missförstår vilket arbete som lagts ner därhemma och istället gnäller på allt som inte blir gjort. Det är lättare att se att tvätten inte är hängd eller att diskmaskinen inte är tömd, än att man tröstat ett skrikande barn i en timme eller torkat upp mat från skåpsluckorna när tvååringen fick ett frispel vid lunch.

 

För den som är hemma är nackdelarna mest ekonomiska, men också sociala. Man riskerar att glömma att man har ett värde utanför hemmet, man tappar lätt självförtroende och blir ofta stressad och missunsam mot den som jobbar. Man känner att partnern bara kommer hem, roar sig med barnen och sedan vilar, istället för att hjälpa till med hemmet och avlasta. Ert beslut om vem som är föräldraledig och när påverkar alltså inte bara er ekonomi, utan även er uppdelning av hushållssysslorna och därmed er förståelse och respekt för varandra. Vill ni ha privat ekonomi så måste ni verkligen kommunicera med varandra för att få det att fungera i längden! Den som kommer hem efter att ha arbetat en hel dag får lätt för sig att den som var hemma bara lekt med barnet/barnen hela dagen. Den som varit hemma får lätt för sig att den som jobbat bara suttit på kontoret eller skrattat med kollegorna. Det är lätt att missa att se hur tuff partnerns dag varit när man inte är där.

 

Till exempel: Våra bästa vänner i USA bråkade konstant om det här. Hon var hemma på bidrag med barnen och pluggade på distans, medan han jobbade typ tre olika småjobb för att dem skulle gå runt. Hon kände att han inte uppskattade henne utan bara kom hem grinig och tjurig och satte sig i soffan, istället för att avlasta henne så att hon kunde få egentid. Han var helt slut efter olika jobb och tyckte att hon knappast kunde ha haft det jobbigt, som bara fick leka med deras små barn och plugga något hon verkligen tyckte om. Ingen av dem förstod hur den andras dag verkligen såg ut, och följden blev många bråk och klagomål på varandra. Han förstod henne bättre när han fick ha barnen en hel dag, men hon förstår fortfarande inte riktigt honom. Hon har aldrig haft ett jobb och är från en kultur där mannen är försörjande för familjen. Men med tiden har hon förstått att han behöver jobba med något han verkligen älskar istället för att bara ta vad som helst för att dem ska gå runt. Deras vardag har blivit bättre sedan äldsta barnet börjat skolan så hon har lite mindre hemma, och han kommit på vad han vill göra och har ett jobb som ger honom energi istället för tre som dränerar honom och får honom att känna sig misslyckad.

 

 

Under de år jag levde som singel eller som enbart flickvän var min ekonomi helig för mig. Ingen annan hade insyn eller tillgång till den. Jag var stolt över att klara mig själv och såg fram emot min lönespecifikation varje månad. Utifrån den lade jag upp ett sparande och unnade jag mig vad jag kände för. Jag hade ett stort sparande men också ganska mycket utgifter, eftersom jag bara hade mig själv att tänka på. Jag reste, köpte kläder eller inredningsprylar jag gillade. Framförallthade mitt fotointresse vaknat och jag lade mycket pengar på kamerautrustning. Under dessa år bodde jag hos min mamma, och då betalade jag en mindre hyra till henne, som var tänkt att täcka hälften av drivtskostnaderna av huset. Jag stod för typ alla inköp av hushållsprodukter eftersom jag jobbade på Rusta och hade personalrabatt på allt från toapapper till schampo. Mamma betalade ju fortfarande lån och ammortering och ränta själv. Vi delade på matkostnader, djurvakt och på hushållsysslor och min mamma är nog än idag den bästa roomien jag haft. Vi hade inga gemensamma konton, men vi var öppna med vad vi betalade och hjälptes åt med både ekonomi och hushåll så att båda kände sig nöjda och glada. Vi var inte "mamma dotter" under de här åren utan mest två kompisar som bodde ihop medan jag listade ut vad jag skulle göra sen. Som roomies tänker man inte på pension och det är ett tillfälligt arrangemang, men det är ändå viktigt att alla är glada coh nöjda med uppdelningen av hushållssysslor och utgifter.

 

 

Tillslut kom jag ju på vad jag ville bli (fotograf) och flyttade till USA och till mitt livs stora kärlek, min nuvarande sambo. Det var inte snack om att dela ekonomin till en början. Vi var bägge två väldigt privata och lite snåla om våra pengar, och min sambo hade aldrig delat pengar - knappt delat någonting med någon - i hela sitt liv. Men under åren ihop blev det inte hållbart att ha helt skilda konton och swisha varandra hälften av större summor. Efter ett tag var det någonting jag frågade honom om, när jag hade lagt ut extra för något och han svarade att han betalat extra någon annan gång. Då satte vi oss ner och gick igenom, ganska grovt, vad var och en betalat och det visade sig att jag hade betalat sjukt mycket mer än honom genom åren. Mat, toapapper och andra vardagsutgifter hade hamnat på mig eftersom att det var jag som var i affärerna medan han jobbade en massa och avskydde att gå i affärer. Det fick honom att skämmas och vi började dela mer noggrant.

 

För mig hade det inte varit något problem att jag betalade mer, för jag tyckte jag fick igen det med att han alltid lagade maten hemma. Men när han inte ville dela vad det nu var för utgift så brast det för mig och jag upplyste honom om hur det såg ut. Det handlade ju trots allt om mycket pengar, även om det var små summor hela tiden. Han kände att han stod i skuld till mig, och vi pratade mer om hur vi ville göra. Framförallt började det gå upp för oss hur viktig vår relation var och att det vi hade var långsiktigt, så vi började att kika på lösningar. När vi flyttade till Sverige och ansökte om huslån passade vi på att skaffa ett gemensamt kortkonto med varsitt kort och ett gemensamt sparkonto, dit vi förde över lika mycket pengar varje månad och varifrån alla gemensamma kostnader skulle tas. Det var det bästa beslut vi någonsin tagit för vår relation. Plötsligt försvann spänningar vi inte ens vetat om hade funnits där innan och vi började prata på ett helt nytt sätt om vad saker kostade och vad vi behövde.

 

 

Så sedan dess har vi haft delad ekonomi. Det går helt enkelt ut på att man har ett gemensamt sparkonto och ett gemensamt kortkonto dit man varje månad för över pengar till gemensamma utgifter. Det viktiga här är att veta vad ni i snitt gör av med varje månad. I vår familj, nu innan första barnet, har vi i snitt utgifter på 14k varje månad (boende/lån, löpande utgifter, bilarna, försäkringarna, mat osv). Det innebär att vi behöver sätta över minst 14k på det gemensamma kontot för att det ska gå runt. Blir det ett överskott när månaden är slut, för vi över det till det gemensamma sparkontot. På det gemensamma sparkontot är vårt mål att det ska finnas två månadslöner, minst, men vi är långt ifrån där än och det ska täcka oförutsedda utgifter såsom en trasig diskmaskin eller en plötsligt förhöjd elräkning, nya vinterdäck eller en vattenläcka. Kortkontot ska däremot bara ha de löpande utgifterna varje månad. Här finns det tre sätt att göra.

1. Man kan antingen köra att båda sätter över exakt samma summa, vilket framförallt fungerar om man har likvärdiga löner, vilket jag och sambon hade när vi startade vårt gemensamma konto.

2. Man sätter in så att det finns en viss summa, men att  var och en sätter in vad de kan utifrån sin lön, så att det är baserat på % istället för på kronor. Om den ena tjänar 10k i månaden och den andre 30K, är det inte särskilt rättvist att båda ska föra över 9000k till det gemensamma kontot. Då kan procent få det hela att kännas mycket bättre och rättvisare. Båda två handlar ju för pengarna och man kommunicerar om vad man köpt och varför, så det blir inte så att man lever på den som har mest pengar. Det mest jämställda är att sätta in baserat på procent, för då kan båda ha råd med sparande och ha egna fickpengar, vilket skapar en känsla av frihet och självständighet. Det gör det också lättare att ha sparpengar över till födelsedagspresenter till partnern och liknande, för det är ju inte kul att ta från ett gemensamt konto...

3. Man sätter över alla pengar på det gemensamma kontot, och behåller en lika stor eller en nästan lika stor "fickpeng" var, t ex 3000kr, som amn själv väljer att göra vad man vill med, oavsett om det är att spara eller att fika med vänner för, gå till frisören eller köpa pengar. Det här är det mest jämställda men kan kännas tokfel för oss individualister som kämpat för att nå en hög lön. Har man ungefär likvärdiga löner är det här dock det enklaste sättet, eftersom ni aldrig behöver räkna på hur mycket var och en ska sätta in. Det här ska också vara det bästa sättet under en föräldraledighet, då en av parterna är föräldraledig och tjänar mindre. Det gör att ingen behöver "offra" sig ekonomiskt, och delar ni lika på föräldraledigheten kommer ni ha det lika bra. Det uppmuntrar både till att vilja tjäna så mycket som möjligt och vara hemma med barnen så mycket som möjligt. 

 

Men det finns också nackdelar. Som om man för över exakt hälften av summan, så blir det lätt att den som som har lägst lön har väldigt lite kvar och blir beroende av den med mest lön. Här har vi hamnat mycket sista året, sedan jag sade upp mig och jobbade enbart på vårt företag. Detta eftersom jag vissa månader bara vågat ta ut vad jag absolut behöver. Så vi har kört på någon kombo här, att vissa månader har sambon satt in mer, andra har vi satt in lika mycket. Vi pratar alltid om det inför varje månad, hur vi ska göra. Det fungerar väl för oss just nu. Tanken är på sikt att vi ska tjäna lika mycket, och då spelar det inte så stor roll. Men just nu hjälps vi åt och vi ser ändå alla pengar som våra pengar. I perioder har jag betalat mer och han mindre, men sedan jag gick all in på företaget har han tjänat mer än dubbelt av vad jag gjort. Då har det inte känts bra att vi båda betalar lika mycket till det gemensamma, utan han har betalat kanske 70% och jag 30%. Så länge man för en dialog och att båda är okej med det så spelar det ju ingen roll. 

 

Likaså har vi pratat om kostnaderna för graviditeten. I början var det självklart för mig att det skulle gå på mitt konto, eftersom det var mina gravidkläder, mina verktyg mot foglossningen, mina simbesök i bassängen hos sjukgymnasten... men runt jul diskuterade vi det och kom fram till att graviditen är något vi gör gemensamt och allt ska gå från det gemensamma kontot. Nu har jag fått de flesta av mina gravidkläder, men tre par byxor köpte jag begagnat (150kr för tre par byxor och ett par leggings) och ett par stödstrumpor (utprovade hos BM för 300kr på grund av åderbråck) har vi tagit från det gemensamma. Likaså parkeringsavgifterna för varje BM-besök och mina simpass. Jag hade ju inte haft några av dessa kostnader om det inte vore för vårt gemensamma barn, alltså ska det dras från det gemensamma kontot. Men för många par, även om man har gemensamt konto, tänker man inte på dessa kostnader som gemensamma utan de faller på den blivande mamman. 

 

 

Det sista man kan göra är att ha helt gemensam ekonomi, att man bara har gemensamma konton och sedan eventuellt varsitt privat sparkonto och separata sparkonton till barnen. Det här är det allra mest jämställda man kan göra, men det kräver verkligen tillit till varandra och kan leda till en hel del bråk om vad som är nödvändigt och inte. För sina sparkonton rör man ju inte om det inte är absolut nödvändigt, vissa har dem till och med låsta. Om man har barn ihop så ska det här tydligen vara det allra bästa, för det finns ju som sagt en hel del saker som annars ofta faller på mammans konto, vilket jag nyss nämnde. Har man privat ekonomi är det ofta svårt att få mannen att betala för en amningsbh medan kvinnan är gravid och även efteråt, för det blir "hennes klädesplagg" och man tänker inte på att det är på grund av det gemensamma barnet. Har man gemensam ekonomi är det helt naturligt något man delar på.

Men då finns det som sagt ingenting privat, och det kan bli bråk om saker man anser "onödiga". Som om den ena vill ha ett nytt ljudsystem till sin dator, eller om någon vill färga håret på salong. Utan några egna konton kan sådana saker lätt leda till bråk. Att inte ha egna konton krockar lätt med vårt samhälle, individuallisttänket. Det kan också vara marigt om man har barn från tidigare relationer, för det kanske inte är självklart att ens partner vill betala för saker som rör barn som inte är ens egna. Kanske tycker man att de tidigare barnen har en annan förälder som gott kan betala det, eller kanske känner man inte att de tidigare barnen är ens ansvar. Idag ser familjekonstallationerna olika ut och det gäller att hitta ett sätt att hantera ekonomin så att båda är nöjda och glada med arrangemanget. Det ska kännas rättvist både för den som tjänar mer och för den som tjänar mindre. 

 

 

Mitt tips till alla är att faktiskt fundera på hur ni har det och om det verkligen är det bästa för er och er relation. Har ni egna konton? Har ni ett gemensamt? Har ni sparkonto för barnen/husdjuren? Vad har ni för plan om någonting plötsligt händer?

 

Ens egna ekonomi är det känsligaste man har och det är otroligt fint att bjuda in eller bli inbjuden av någon annan. Är det här en person du vill leva resten av ditt liv med, vad är du då rädd för att förlora? Oavsett om du är den som tjänar mest eller minst. Kanske pluggar den ena, men med målet att båda senare ska tjäna ungefär samma pengar. Kanske har den ena ett lågavlönat jobb som den älskar, men som man aldrig kommer att få ut någon stor lön av. Prata om det så tidigt som möjligt i relationen och ta genomtänkta beslut. Det kommer göra relationen ännu tryggare, starkare och hållbarare. 

Jag och sambon har inte haft något speciellt sparkonto till barnet utan ska öppna det nu i april. Men det är också ett tips om ni planerar att bli föräldrar eller om ni väntar barn, att öppna ett gemensamt konto till det redan nu och sätta in lika mycket pengar där varje månad, hur stor eller liten än den summan är. Det önskar jag att vi tänkt på tidigare. Det lär vi göra till nästa barn. Då har ni för barnvagn, och kan välja vilken ni vill istället för att oroa er för hur dyrt det blir. För det kostar, även om det inte behöver bli så hemskt dyrt som vissa påstår. Men mer om det i ett annat inlägg!

 

Lycka till med er ekonomi! Det är ett läskigt ämne, men så nödvändigt att prata och att tänka på! Har du några tips eller tankar att dela med dig av? Tveka inte att dela med dig av dem!