När Annie...

Du är en månad nu, Livia. Lite drygt, i alla fall: fem veckor och en dag. Tänk att vi fortfarande kan räkna veckor, när det känns som om du funnits hos oss i en livstid. Du har ännu inte börjat le mot oss, men du ler i sömnen och ibland då och då, som om det sker av misstag. Din blick är allvarsam ibland, fundersam ibland, och ofta har du samma blick som din pappa; den där avslappnade blicken, så lugn och tillfreds, som om inga problem existerar i världen. 

 

Nätterna är underbara nu. Fem dagar i rad har du hoppat över att vakna mitt i natten, så vi har fått mer sammanhängande sömn. I början åt du var tredje/var fjärde timme och det spelade ingen roll vad det var för tid på dygnet. Men redan tidigt verkade du ha en känsla för dag och nätt, vilket vi annars hört att spädbarn inte har. Men du har aldrig varit vaken om nätterna. När blöjan är bytt och du fått din måltid har du förnöjt somnat om. I natt insåg vi att du rör dig för mycket för att sova på pappas bröst. Nu får du sova intill någon av oss istället, för annars glider du ner medan vi sover. Du rör dig mer. Du kan inte krypa än, men du ålar dig fram både i vaket tillstånd och i sömnen. 

 

Dagarna är också underbara men mer krävande för oss. Du kan vara vaken upp till ett par timmar, och du har starka åsikter om vad du vill göra. Vi försöker lägga dig själv när du väl somnat, men det är inte populärt. Vi leker en lek där vi försöker, med vetekudde lura dig att du är kvar i famnen. Det går en stund, ibland går det jättebra. Ibland kan du även ligga vaken en stund själv. Men mest vill du ligga i famnen, antingen slumrandes eller klarvaken. När du är vaken vill du se dig omkring. Fönstrena och lamporna är särskilt spännande, men bjälkarna i taket är också häftiga. Du ser helt fascinerad ut när vi går med dig från rum till rum. Du skriker bara om vi står stilla för länge.

 

Du är så vacker. Jag kan titta på dig i en evighet och vi slåss fortfarande om vem som ska få ha dig när du sover, när vi ligger i soffan om kvällarna. Jag brukar sno dig om nätterna nu, somna med dig vid min sida efter att du ätit. Även om du somnar hos din pappa först, så brukar jag sno dig resten av natten. Oftast ligger du mitt emellan oss, så att vi båda två kan se dig, nå dig. Hollie älskar dig också, men katterna tycker mest att du är jobbig när du skriker. Maiko sover inte längre i vår säng utan föredrar kökssoffan, men han kommer på dagen och säger hej och får sin dos av gos. Hollie däremot vaktar dig, och pussar dig försiktigt när hon får chansen. Hon är så varsam mot dig. Du är hennes lillmatte och en del av hennes flock. Oavsett hur högt du skriker, viker hon inte från din sida. Däremot ser hon förberående på oss, som om hon instämmer i din åsikt om att vi är världens långsammaste och trögaste föräldrar som inte lyder dina önskningar på ett ögonblick.