När Annie...

 

 

När Livia föddes skämtade jag mycket om att man plötsligt fick ansvaret för världens mest ömtåliga och dyrbara ting men att någon missat att skicka med bruksbeskrivningen. Vad jag inte visste då var att det faktiskt finns en bruksbeskrivning, om än inte så detaljerad. Det känns som om jag plötsligt fått svaret på universums gåta. Jag ligger här och ömsom gråter och ömsom bara stirrar ut i tomma luften. Jag känner sorg och maktlöshet över att det finns så värdefull kunskap, och att den inte är till alla. Att det krävs aktivt sökande och resurser att få tag på den. 

 

Den här kursen kommer inte att göra mig till en bättre människa. Bara jag kan göra mig till en bättre människa, och bättre är ju alltid relativt. Bättre för vem? Jag känner att jag fått fantastiska verktyg till att bli en bättre mamma, en bättre familjemedlem. En bättre matte och och en bättre partner. Jag längtar intensivt efter imorgon, efter att få krama om min sambo, hårt. Röra vid min dotter, krama om min hund. Och jag längtar efter att lägga i nästa växel. Jag kommer att dela med mig av de här metoderna och hur jag använder dem i mitt liv. Skriva om alla insikter. En och en. Men just nu är jag allt för berörd, allt för känslosam för att orka. Just nu är jag bara så tacksam över att jag fått den här möjligheten. Över att jag lever, och att jag lever det liv jag har. Jag kan knappt vänta på att få komma hem och fortsätta leva det. Jag vill bara säga tack till er som läser här. Som troget kikar in vecka efter vecka. Som ger mig av det allra mest värdefulla ni har: er tid. Tack. I framtiden vill jag ge er av vad jag fått idag. Tillsammans kan vi göra våra liv, och vår värld, bättre.