När man är på wow-kurs

 
Just nu ligger jag på rygg på sängen i Ramnäs långt från min vardag och verklighet och tänker på den. Tänker på Livia, som mig veterligen är hos sin farmor medan hennes pappa är på bio med en barndomsvän. Tänker på Hollie, som troligtvis ligger intill Livia eller Livias farmor i hopp om att få lite kärlek hon också. Jag tänker på kursen jag går och på vilken wow-upplevelse den verkligen är. På hur världen skulle vara om materialet vi lär oss varit en del av skolundervisningen de senaste tjugo, trettio eller sjuttio åren. (Vill ni ha ett hum om kursens innehåll kan jag varmt rekommendera DET HÄR poddavsnittet.)
 
Jag är så enormt privilegierad som har den bakgrund jag har. Jag tänker främst på friidrotten, som gett mig muskler få andra människor utvecklar naturligt. Jag pratar inte om fysiska muskler, utan mentala. Kraft att bryta mönster, att styra tankar, att fokusera. Jag har inte bara viljan att styra mina tankar utan till och med den fundamentala kemin i min kropp. Något de allra flesta aldrig får lära sig, men som borde vara självklart. Och efter den här helgen kommer jag kunna göra det på helt nya sätt.
 
 
När Livia föddes skämtade jag mycket om att man plötsligt fick ansvaret för världens mest ömtåliga och dyrbara ting men att någon missat att skicka med bruksbeskrivningen. Vad jag inte visste då var att det faktiskt finns en bruksbeskrivning, om än inte så detaljerad. Det känns som om jag plötsligt fått svaret på universums gåta. Jag ligger här och ömsom gråter och ömsom bara stirrar ut i tomma luften. Jag känner sorg och maktlöshet över att det finns så värdefull kunskap, och att den inte är till alla. Att det krävs aktivt sökande och resurser att få tag på den. 
 
Den här kursen kommer inte att göra mig till en bättre människa. Bara jag kan göra mig till en bättre människa, och bättre är ju alltid relativt. Bättre för vem? Jag känner att jag fått fantastiska verktyg till att bli en bättre mamma, en bättre familjemedlem. En bättre matte och och en bättre partner. Jag längtar intensivt efter imorgon, efter att få krama om min sambo, hårt. Röra vid min dotter, krama om min hund. Och jag längtar efter att lägga i nästa växel. Jag kommer att dela med mig av de här metoderna och hur jag använder dem i mitt liv. Skriva om alla insikter. En och en. Men just nu är jag allt för berörd, allt för känslosam för att orka. Just nu är jag bara så tacksam över att jag fått den här möjligheten. Över att jag lever, och att jag lever det liv jag har. Jag kan knappt vänta på att få komma hem och fortsätta leva det. Jag vill bara säga tack till er som läser här. Som troget kikar in vecka efter vecka. Som ger mig av det allra mest värdefulla ni har: er tid. Tack. I framtiden vill jag ge er av vad jag fått idag. Tillsammans kan vi göra våra liv, och vår värld, bättre.
 
 
Tack för att ni finns, för att ni läser det här och för att ni existerar med mig.
Hoppas ni har en underbar helg!
 
#1 - - Astrid:

Åh, det låter som du är något på spåren! Kram

Svar: Tack!! <3
Annie Brickman