När sambon är hemma igen
Livia i pappas famn när han arbetade när hon var 1 månad gammal
Jag sitter i morgonrock i soffan. Klockan är 10:13 när jag börjar skriva det här inlägget. Jag gick upp vid halv tio. Intill mig, på vardagsrumsbordet, står lite frukost och en kopp kaffe. I köket sorlar radion, men annars är huset tyst. Helt lugnt. Sambon är hemma och det är nu jag verkligen känner hur lyxigt det är att vara två föräldrar. Livia somnade vid tio igår och jag satt vaken till midnatt med tunga ögonlock och väntade på att nattfärjan skulle komma in.
Nu är klockan 10:33. Sambon kom in genom dörren och vi har suttit och pratat lite. Jag ammar en glad men hungrig skrutt som är synligt lycklig över att pappa är hemma. Hon känner igen folk nu. Nu är vi båda två glada att se honom. Jag får slappna av, sova ut. Hon får två kärleksfulla famnar som gärna kramar och leker med henne. Det är så fint att få vara två. Så lyxigt. Att kunna turas om.
Det här livet. Vi är inte rika på pengar, men vi har så rika relationer med varandra. För mig är det ovärderligt.
