När man lär sig äta själv

 
Varje dag en eller två gånger så får Livia försöka äta själv. Det har hon fått sedan många månader tillbaka, när hon visade intresse och började försöka. Först var det kokta grönsaker i stavar eller dylikt, sedan mos som hon fich gegga med. Vi har en otrolig tur med Livia, i och med att hon fick så många tänder tidigt, så lärde hon sig tidigt att tugga. Hon har varit duktig att äta och framförallt väldigt engagerad i mat, sedan strax innan fyra månaders ålder, då hon satt i våra knän och tuggade i luften medan hon stirrade på oss när vi åt. Det kommer en dag då hon kommer in i fasen att inte vilja smaka eller äta, men just nu äter hon allt med otrolig aptit.
 
Det nyaste är att äta själv med sked. Förut åt hon glatt med händerna, men så provade jag att ge henne en sked. Jag trodde att hon bara skulle slå den i bordsskivan och slänga iväg den, men icke! Hon äter glatt med sked. Varannan tugga kommer från skeden, varannan från den fria handen. Kladdigt blir det, men vad hon älskar det! Dessa leenden är så värda städningen efteråt. Och om en månad är det ju dags att börja dagis, så att äta själv är en stor fördel. För ett par månader sedan trodde jag inte att hon skulle använda sked innan 1 års ålder. För även om många skedar åker in i munnen upp och ner eller nästan tomma, så är de allra flesta korrekta. 
 
Tänk, vad mycket vi lär oss vårt första år i livet! Som vi sedan ser som självklara... det är så fint att få vara förälder. Man blir så ödmjuk och glad för det lilla vackra i varje stund. Som att se sitt barn lära sig de för oss allra enklaste av saker. Det gör en så tacksam över att leva, över sina egna föräldrar eller de vuxna som tålmodigt satt med en själv för så många år sedan. Att ha barn är ta med fasiken det häftigaste  som finns.