När man åkte genom solnedgången

De flesta bilderna tog jag genom bilrutan medan vi åkte från mammas lägenhet till släktgården. Det var -35 grader och inte läge att kliva ur bilen. Och man vill heller inte kliva ur när man är på väg till en plats hjärtat längtat efter i över ett och ett halvt år. 
Släktgården ligger i Olden i Krokoms kommun och byggdes av min mormors pappa på min mormors mammas familjs mark som skänktes i brudgåva, om jag förstått det rätt. Min mormor växte upp i huset och min mamma tillbringade varenda dag av sitt sommarlov där enda upp i vuxen ålder. Och jag några veckor om sommaren varje år med ett fåtal undantag.
Släktgården ägs och bebos av en av världens kanske underbaraste människor. Min mammas morbror. Han är väl det närmaste fadersgestalt hon någonsin haft och det närmaste en morfar jag och min syster kunnat växa upp med, eftersom min riktiga morfar aldrig varit med i bilden och min mormor inte träffat någon ny. 
Det var han som lärde oss fiska och som tog oss ut på skotertur i snön, som hjälpte oss tälja träfigurer eller bygga pilbågar och som skrattade i handen när vi lekte muslimer och tog hans lakar på vandring genom byn. Vi lekte nog inte muslimer, vi lekte nog magdansöser, men när man är tio år och inte ett dugg världsvan så var det nog samma sak. Vi tyckte i alla fall att vi var riktigt tjusiga i våra lakan och byborna bara ruskade på huvudet. 
I skuggan av klumpen ligger Olden, dit mina förfäder kom på 1600-talet och så vitt jag vet levt i harmoni med samerna i kampen om att överleva kylan och snön och isoleringen från omvärlden som var ännu större då än den är nu. Nu är det bara en timme eller så, beroende på väglag, från Östersund. Då var man tvungen att åka båt och vandra i brist på vägar.
Men idag kan man åka bil och det är perfekt avlägset. Och så in i norden vackert att det tar andan ur en, även på vintern när snön dolt alla färger i sitt djupa täcke. Det här är den enda plats som alltid för mig burit namnet "Hemma" trots att jag aldrig i praktiken bott här.
 
Har du någon sådan plats? Ett "hemma" som inte är ditt eget hem?
 

När man tog en promenad i -30 grader

Jag ska precis slå igen datorn och gå mot tåget. Det är +6 grader och slask här, men förra veckan var det helt annorlunda. Där jag var, där var det helt annorlunda. Vi hade mellan 20-35 grader kallt och när det var sisådär 25-30 minus tog jag en promenad i morgonljuset och bara njöt av att existera. Det var så kallt att tårvätskan frös på ögonfransarna. Men oj, så härligt det var.
Jag var väl ute i ungefär en haltimme innan kameran började låta konstigt. Den var täckt i vacker frost och jag vågade inte vila huden mot metallen av rädsla att frysa fast i den. Funderade på vad för kamera man skulle skaffa sig för att fotografera i så här extrema temperaturer. Och bara njöt av stillheten. Av att vara nästan ensam.
Njöt av att se solen gå upp och av att se snön gnistra. Det kändes som att vandra omkring i en saga och jag förstod med hela själen varför min mamma valt att flytta upp, varför mina förfäder valt att stanna. Här i dessa trakter har jag mer släkt än någon annanstans på jorden. Det är här jag hör hemma, fastän jag inte fick växa upp här på heltid. Jag hade turen att få vara sommarbarn där några veckor om året. Vinterbarn enstaka gånger.
När jag vandrade längs snötäckta vidder funderade jag på vilken tur jag har som har mina rötter här och som fått uppleva det på riktigt. Jag må vara född i en av Sveriges största städer men i hjätat är jag inte och har aldrig varit något stadsbarn. Det är här jag känner hjärtat slå på riktigt. När det är jag och naturen tillsammans. Vinden och fåglar som sjunger. Det är i dessa stunder som jag verkligen känner mig levande. 
Jag gick där och kände mig så lyckligt lottad som kan komma hit upp när jag vill och bara vara. Det här har i så många år varit platsen där jag laddar mina personliga batterier. Och att få komma dit nu var verkligen exakt vad jag behöver. Jag älskar att få chansen att bo och studera i Kalifornien, men de solbrända vidderna ger mig inte själslig energi såsom ängarna i Sverige gör.
Jag älskar platser som andas av historia, där man kan känna det förflutnas vingslag mot hjärtat när man ser gamla hus och gårdar som stolt blickar ut över landskap som vakat över generationer. Ens egna bekymmer känns så betydelselösa när man blickar ut över snötäckta berg så långt bort att det skulle ha tagit dagar att vandra till dess fot. Fast jag får erkänna att under promenader som den här så har jag inga bekymmer i världen. Hjärtat är lätt som snöfall och tankarna fria som vinden själv.
Och ögonfransarna frusna men blicken klar, när man vandrar till sitt tillfälliga hem,
med drömmar i hjärtat och frid i själen.

När man landat i en lägenhet i snön

Jag fick packa ur pappas katt innan jag och min lillasyster tog våra väskor och traskade iväg till pendeltåget för att sedan ta snabbtåget till Stockholm och ett vanligt tåg till Östersund. Väl framme var det kolsvart och iskallt på ett härligt sätt. I mammas lägenhet väntade min hund och min katt, och alla hennes djur. Och det blev ett underbart återseende när jag klev ur bilen och min hund Lady fick syn på mig. Sedan den stunden har hon knappt lämnat min sida, och nu sitter jag och tittar på hur snöflingorna dalar ner utanför fönstret. Jag tänkte sammanfatta mina tankar från första dagarna:

Lycka är snö. Och att få jaga sin moster i den. I alla fall om man är en femton månader gammal valp.
Och så länge det inte blåser får det gärna vara riktigt kallt, det stör inte matte heller. Bra kläder och brist på vind gör det helt underbart med långa promenader även när det är sex-tio minusgrader ute. Men hur lycklig matte än är, kan det inte slå lyckan över att vara hund i snö:
För man måste ju köra ner hela nosen i den och jaga snöbollar. Bästa vinternöjet. Och är man istället kattunge och ett halvår gammal, så att man inte får följa med ut i snön, så går det lika bra med plastbollar också. Matte har varit omtänksam och tagit in ett träd med bollar i till katten. Eller hur var det nu?
Får man inte jaga julgranskulorna så går det lika bra att jaga fötter istället. Och får man inte det kan man jaga katt- eller hudnsvansar. Bara man får jaga någonting spelar det inte så stor roll vad det är. Eller, får och får. Är man ett halvår spelar det inte så stor roll om man får eller inte, man gör det ändå.
Men är man sju år, då ligger man hellre i fönstret och njuter av juldekorationen. Då är man medveten om att om man inte gör vad man inte får, så kommer matte med belöning efteråt. Är man däremot ett halvår och kattunge, eller ett och ett halvt och valp, då tror man att det går bra att sno vad man vill ha från köksbordet. Men mamma har ett hemligt vapen...
Och då lägger sig även små kater under bordet och väntar på sin tur i stället. Medan stora katter sätter sig i fönstret där man har utsikt över vad som bjuds, och där man inte blir bortglömd. Och när mattarna ätit upp sitt kan man jama site och få sin del efteråt. Är man sju år och katt har man lärt sig ett och annat trick.
Annars då? Mamma bor superfint. Hon har en lägenhet här i väntan på att hitta drömhuset, och i mina ögon är det en oslipad diamant. En gammal skola från sekelskiftet, med gamla tapeter och högt i tak. Det saknas stukatur och kakelugn, men annars är det verkligen en dröm att mellanlanda i. Mamma har gjort det så himla mysigt, och vi sitter mest i köket och dricker te och fikar och pladdrar som man gör när man inte setts på ett och ett halvt år eller så.
Och ute är det som sagt vad kallt. Men inne är det varmt och mysigt. Det är antingen helt tyst och lugnt eller kalabalik när kattunge eller valp löper amok. Precis så som ett hem ska vara kring jul. Fullt av stim och stoj och sedan fridfullt igen.
Eller hur, kattskrälle?
Scrolla ner mot det förflutna