När medeltidsveckan tjuvstartat

Nästa vecka är medeltidsveckan, men den tjuvstartade lite redan idag - invigningen är om en halvtimme, men den skippade vi, jag och sambon. Vi ska alldeles strax iväg och hälsa på sambons pappa och blivande fru, så vi nöjde oss med att ta spenderat större delen av dagen inne i Visby. Vad gjorde vi då? Sambon gjorde det här: 
Bar runt på en minst sagt trött valp, som blev klappad, pussad, kramad och allmänt älskad. Hon lade sig ner och sov så fort hon fick chansen. Det här med medeltidsvecka var inte särskilt intressant för hennes del. Men desto mer intressant för mig! Jag gick runt och kikade på skickliga hantverkare och deras skapelser.
Till nästa år tänker jag mig ha sytt minst en klänning, så jag spanade på spetsar och kantband. Sedan sneglade jag på färdiga plagg för inspiration. Det blir nog någonting mer fantasy-inspirerat än medeltid, men det spelar ju ingen roll. Det viktigaste är ju att man har det roligt. Jag har lite tyg hemma, så det är bara detaljerna som behövs. Men jag kom inte ihåg vad det är för nyans jag behövde. Så det fick stanna vid att titta.
Men jag tänker mig någonting i stil med den här gröna skönheten. Den var så otroligt vacker. I efterhand önskar jag att jag kikat närmare på den där klänningen om det vore värt att köpa den...  
Vi hade strålande solsken, i alla fall tills det var dags att gå hem. Då samlade molnen sig i en tjock filt som sedan drogs över himlen och förvandlade den vackra, varma sommardagen till en mer höstig dag med kalla vattendroppar som hotade att förvandlas till skyfall.
 Men medan vi var inne i stan så var det vackert väder, och sambon satte sig lite här och var med valpen medan jag kikade i stånden och på borden, drömde och önskade mig och höll hårt i plånboken. Det fanns så himla mycket vackert!
Men det blev brända mandlar, med saffranssmak, men först så blev det pannkaksbuffé. Det var ju gott, men ganska trist som buffé om jag ska vara helt ärlig. Men man blev ju i alla fall mätt, och fick en härlig sockerkick på köpet. Dagens insikt var hur stort Swish har blivit! Alla tog det. Så det var jättesmidigt när man gick där och ville ha någonting litet. 
Dagens enda dyra inköp var för mig någonting superefterlängtat: en bältesväska. Och ett matcahnde bälte, mend et var inte så dyrt. Väskan kostade nästan 600kr, men det är den ju värd. Vill man ha ett handarbete i äkta läder så får man vara beredd att betala för det också. Men nu har jag en väska i många, många år framöver. 
Här ser ni hur himlen skiftade bara några minuter isär. Vi hade bara hunnit några hundra meter mellan dessa bilder, men när den till vänster togs hade regnet redan börjat droppa. Men det är ju i mina ögon ringmuren är somm allra vackrast just i gråväder, dimma och rusk. Då ser den så härligt sliten och hård ut, som om den stått i evigheter och kommer att fortsätta stå där i evigheter mer.  
Och så här fin var jag i klädsel lånad av sambons mamma. <3 

När man drömmer vidare

För någon vecka sedan eller två berättade jag ju om att vi/jag går i valptankar. Jag har varit i kontakt med flera uppfödare och hittat ett par-tre intressanta, men dem ska ju ha valpar på gång i rätt tid också. Så den drömmen kommer ju bli verklighet, det är bara en fråga om när. Men nu i veckan vaknade en annan dröm och efter dagens samtal med sambon snurrar det verkligen i huvudet. När jag skulle börja gymnasiet avslutades ett kapitel i mitt liv som innan dess varit ett av de allra viktigaste. Hästintresset. Eftersom att jag flyttade 26 mil och vi hade väldigt skraöt ekonomiskt fanns det inte på kartan att fortsätta med hästarna. Sedan dess har jag då och då hamnat bland hästar igen och svurit på att ta upp intresset. Men antingen är det tiden eller ekonomin som inte funnits. Men kärleken till hästarna finns kvar, längtan efter vinden i ansiktet och musklerna under en, de varma, lugna andetagen och doften av hö. Någon dag, säger jag alltid till mig själv, någon dag ska jag tillbaka till stallet och inte bara till sadeln.
Idag hade jag och sambon en fin diskussion om det där. Han är det allra bästa som hänt mig, min sambo, alltid så stöttande och utmanande. "Klart du ska" säger han och frågar sedan "varför skulle du inte?". Och jag kommer med svepskäl och ursäkter, pratar om tidsbrist, ekonomi, om eventuella problem som skulle kunna uppstå. Och han löser dem i en handvändning. Häst nära där man bor, ta hjälp av hans familj, skära ner på andra utgifter, bli medryttare eller fodervärd istället för ägare... han sveper undan alla mina ursäkter tills bara drömmarna finns kvar. Han säger att han vill lära sig rida så att han kan göra det med mig. Han red en del när han var yngre och hans mamma hade häst, men var aldrig superintresserad av det om jag förstått det rätt. Men nu satt vi och pratade om hur mysigt det vore med två hästar, att rida ut tillsammans, om en framtid med barn och ponnier, om vikten att lära sig ta ansvar och få komma ut i naturen. Det vore verkligen en barndomsdröm, det, att kunna rida ut med sin partner. Det var min högsta dröm på mellan och högstadiet, att hitta en kille som gillade hästar. Det är nog ett tag kvar innan hästar kommer kunna bli en prioritering i mitt liv, men det kommer definitivt bli ett kapitel igen. Om livet vore en saga så är det här det som tafatt brukar beskrivas "och så levde dem lyckliga i alla sina dagar".
Bilder tagna av alla möjliga underbara människor genom åren <3
Har du någon dröm du skulle vilja ta upp som vardagslivet hindrar dig från att förverkliga?

När hjärtat brister av stolthet

 
Idag när jag gick hem från skolan blev jag omkörd av en av lokalbussarna. Och fick se min bild. En av många hundra som jag fotograferat för SBCC's Marketing, och inte den första att sitta uppe på en buss. Men den här gången var jag inte förvarnad. Glädjen och överraskningen, stoltheten och minnena fick hjärtat att brista och jag slet upp mobilen, sprang över gatan och fotograferade bussen innan den körde vidare. Tidigare i veckan landade ett flygblad i brevlådan full av bilder. Mina bilder, alla tagna för ett år sedan och det känns som en livstid har gått sen dess.
 
Jag slogs av vilket fantastiskt år jag har haft, eller snarare hur mina tre år här sakta har byggt upp så himla mycket fint. Starka relationer, ett nätverk och massor av möjligheter. Mentorer och förebilder. Lärare och elever jag har fått ge tillbaka till. Tänk vad jag byggt upp här på tre år utan egentligt mål, genom att ta var dag i taget och ett år i sänder. I ögonblick då jag är rädd för att kasta mig ut och starta företag, flytta till en ny ort där jag bara känner en handfull människor, så är den här tanken extremt upplyftande. Om jag kunnat komma hit på tre år utan mål, vart hamnar jag då om jag ger allt och fokucerar? 

Med dem tankarna tar jag helg och ropar till er där hemma: Create Art, not excuses. Hela min uppväxt fick jag höra att "det går inte" eller "var realistisk". Det fördröjde min resa, och samma ord har säkert stoppat andras. För mig började det med en tanke: Varför inte?
Scrolla ner mot det förflutna