När man väntade på att färgen skulle torka

I veckan har jag målat stolar. Om och om och om igen. Men medan dem torkade passade jag på att lämna huset en stund, och bege mig ut i skogen utanför knuten. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att vi kommer att bo här. Om några veckor. Då bor vi här, i vårt hus, med den här skogen vid husknutet.
I trädgården blommar vitsippor och blåsippor, och massor av blommor jag inte vet namnet på. Och i skogen lyser det lila och vitt. Det lila kommer om några dagar ge vika helt åt det vita, när vitsipporna tar över. Men vitsipporna har just slagit ut, så än är det blåsipporna som dominerar. Är det inte underligt att blåsippor går mer åt lila än blått?
När vi passerat vägen släpper jag henne lös och hon får springa fritt runt mina fötter, framför och bakom mig. Hon går alltid så att hon kan se mig. Ingen av oss vill förlora den andra ut sikte. Om hon svänger runt en trädklunga då stigen tar en kraftig krök, ropar jag på henne. Och tar jag ett steg ur sikte kommer hon som skjuten ur en kanon, tillbaka samma väg hon kom, för att se vart jag tog vägen. Det är nog det allra bästa med att ha en vallhund. Hon sticker aldrig.
Det bästa med att ha hund är utan tvekan promenaderna. Att tvingas ut även om man inte är sugen, även om man är lite trött. Man blir rikligt belönad med frisk luft och vackra saker att titta på. Det var just hundpromenaderna som lockade mig att börja fotografera. För jag såg så mycket vackert när jag var ute och gick. Och man upplever världen så mycket mer. Varenda skiftning. Årstiderna lever framför mina ögon.
Jag såg en skymt av en fiskare, men hen var för långt bort för att fastna på bild. Det ståg ut som ännu en sten. Fiskaren vandrade iväg bort och lika bra var väl det, för inte långt senare skrämde Hollie bort eventuella fiskar...
Det var första gången hon var lös vid vattnet en längre stund. Tidigare har hon sprungit ner och smakat på det, men hållit sig nära oss. Den här gången gjorde hon mycket mer än att bara smaka på det. Hon vadade runt och plaskade, jagade vågor och försökte nosa på vattendroppar som slog upp när vågor mötte stenstrand. Det var tydligen roligt att försöka fånga vattendroppar. Personligen väntar jag nog ett tag till innan jag provat vattnet...
Jag badar nästana ldrig i havet. Men jag älskar att titta på vatten. Se vågorna, så mjuka, återspegla ljuset. Särskilt vid solnedgången. När havet färgas rött som vin, eller gyllene, som om det vore flytande guld. Men bristen på moln gjorde den här solnedgången ganska medioker. Vacker, men medioker. Mest av allt fyllde den mitt hjärta med lycka. Och min hunds päls med saltvatten.
Och medan hunden blev blöt, torkade färgen.

När man går en kort promenad från nya huset

Kusten. Jag har aldrig haft en fin relation med havet. Jag har aldrig känt ett behov av dess närhet. Åren i Santa Barbara fick mig att bättre förstå varför folk älskar havet så. Själv var jag alltid en sjötjej, som älskade tjärnar och sjöar, avskydde doften av tång och som tyckte den där hinnan av salt som fäster på huden efter en dag vid havet är det värsta som finns...
Men havet på Gotland är inte som havet i Göteborg, där jag är född. Luften är inte klibbig av salt, tången luktar knappt över huvud taget. Och det är vackert. Så otroligt vackert. Santa Barbara fick mig att älska hur vågorna färgades röda i solnedgången, hur det glittrar när de sista strålarna dansar över den till synes oändliga vattenytan. Jag älsakde att bo tio minuter från havet i Santa Barbara. Och nu älskar jag att bo ungefär lika långt ifrån havet på Gotland. För till den här stranden kommer man om man går ner genom skogen från vårt nya hus.
Igår invigde jag, sambon och hans mamma stranden genom att grilla just innan solen gick ner. Det blåste kyligt, men vackert, och runt elden var det varmt. Det fick oss att längta efter sommaren, efter att ta med sin lunch eller frukost ner hit. I sommar tänker jag ta med en termos med kaffe och dricka morgonkaffet här med mamma, när hon och hennes hund kommer på besök. Och på vintern kan man byta kaffet mot varm choklad.
Och nu är våren här. Blommorna har exploderat de enaste dagarna och överallt lyser det färger bland de bruna löven. Jag såg årets första vitsippa, om än väldigt liten och klen. Blåsipporna verkar inte vara utrotningshotade här på Gotland, för dem blommar så att hela backen är blå på sina ställen. 
Jag älskar historian här. Kontrasten mellan det förfallna hantverket i de gamla båtarna som ligger kvar nära havets slut och de nyare som fortfarande är i bruk. Och det fanns en stor grillplats man kan gå till om man är många som ska sitta ner, men vi satte oss vid en liten stensamling någon annan använt före oss. Där gjorde sambon upp en eld som fördrev kylan i den svaga brisen.
Hollie var nog lyckligast av oss alla. Hon fick springa fritt hela vägen, jaga pinnar och nosa bland rabbisbajs och doft av andra hundar som passeratföre oss. En hund gick förbi på avstånd och hon poserade så fint för mig när hon spanade på den. Kanske är det en framtida kompis.
Sambon kylde fingrarna i vattnet efter att ha bränt sig på det lilla grillgallret, och Hollie smakade om saltvattnet gick att dricka. Det gjorde det så klart inte, men man kunde plaska lite i det. och sedan åt vi middag allihop, hollie hade sin egen mat och vi grillade vår korv.
Ingen korv är godare än den som grillas över öppen eld ute i naturen. Hela upplevelsen gör det så mycket godare. Och sällskapet var fantastiskt.
Vi satt vid elden och såg solen gå ner. Jag och sambon kunde inte förstå att det här bara ligger en kort promenad från vårt nya hus. Vi har fortfarande inte förstått att det där huset är vårt. Att det här livet är vårt. Att det här verkligen är sant och ingen dröm. Vi har varandra. Vi har ett hus, världens gulligaste lilla stuga. På världens vackraste ö.
Och världens mysigaste hund att dela det med.

När man har ett nytt favoritställe

Igår var nog en av de bästa dagarna i mitt liv. Allting var bara så... bra. Jag började dagen med ett besök på banken. Solen strålade och jag tog fram en vårkappa jag inte använt på flera år. Jag satte på mig stövlar jag inte kunnat använda under hösten i väntan på operation. Gamla favoriter som tyvärr ylar på sista orden på sista versen. Så bekväma och rätt snygga. Jag kände mig snygg. Stirrade på min spegelbild och kände mig så tacksam över att ha fyllt tjugosju och fortfarande ha samma kläd- och skostorlek som jag haft sedan fjortonårsåldern. Tacksam över att vara i bra form trots rätt dåliga träningsrutiner och aningen för stort sötsaksintag. Det duggrenade lite när jag skyndade in på bankkontoret och lämnade in de sista pappren för vårt huslån. Kände mig så vuxen och duktig när jag satt med bankmannen och gick igenom min pension och fick beröm över att jag tagit så mycket aktiva val och beslut, vilket tydligen är ovanligt för folk i min ålder. Jag kände mig stolt. Stolt över att vara den jag är, där jag är, bland dem jag är. Sedan åkte jag vidare till kontoret.
Jag filmade och städade sedan mitt krypin där ute. Sedan åkte jag till mitt nya favoritställe och satte mig ner och intog en lunch framför vattenfallet. Drömde om att fotografera brudpar där en vacker dag. Sedan gick jag runt och filmade samt fotograferade vårtecken. Och när jag var klar lämnade jag stativet i bilen och gick med bara kameran och kameraväskan och satte mig och tittade ut över havet. Satt där stilla och bara lyssnade på fågelkvittret och surrandet av bina. Insåg att det vore kul att ha en bild på mig när jag satt där, ångrade att jag burit stativet till väskan men orkade inte gå tillbaka igen oc hämta det. Så jag spenderade säkert tio minuter på att balansera kameran på väskan och få till en bild på mig som både var i fokus och som inte klippte av mitt huvud eftersom att kameran dippade. När jag var nöjd satt jag där och bara funderade. Kände efter. Njölt av att vara lycklig. Tillslut reser jag mig upp för att åka hem. Då ringer telefonen. Mäklaren. Säljaren har skrivit på. Allt är klart och vi är husägare. Och jag, som inte trodde jag kunnat bli lyckligare, dansade fram längs den mjuka stigen mot bilen.
Så åkte jag hem, bytte byxor mot ett nytvättat par som inte hade gräsfläckar på knäna (Ja, jag är tjugosju år och nästan alla mina byxor har gräsfläckar på knäna...) och åkte tillbaka in till stan där jag mötte upp sambons mamma. Vi gick till en mysig liten restaurang och tillbringade kvällen i härligt samtal. Gick hem genom ett Visby där solen sakta gick ner och avslutade den med te hemma hos henne innan jag åkte hem till min lille socialt utsvultne kattunge. Allt var verkligen vackert. Hjärtat skrattade. Våren har kommit till min själ. Vi startar om, tar klivet in i vuxenvärlden på riktigt. På något sätt känns det verkligen så. Jag har bott hemifrån sedan jag var sexton år, men först nu, när vi köpt vår första egna bostad, känns det som att vi blivit vuxna på riktigt. Från och med nu kommer vi att stå på egna ben och våra föräldrar kan andas ut. Vi har hittat hem, slagit rot. Och med åren kommer vi förhoppningsvis blomma lika fint som våra föräldrar blommat före oss. Och jag har lovat sambon att inte säga "Vi har köpt hus!" i var och varannan mening... men han kan vara glad över att jag aldrig mer kommer sucka och säga: "jag vill ha hus!". För nu har vi ett. Och inom en månad har vi nycklarna i handen.
Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.
Scrolla ner mot det förflutna