När man var på husvisning

Den näst sista dagen 2017 gjorde jag och sambon någonting vi aldrig gjort förut. Vi gick på husvisning. Ute på landet, lagom långt från stan, ligger en gammal gård som nu ska säljas. Bilderna på nätet var fina även om utgångspriser var väldigt högt. Men vi bestämde oss i alla fall att kika på det. Vårt största mål 2018 är att köpa hus. Vi längtar efter någonting eget, där vi kan börja vårt liv tillsammans på riktigt. Något beständigt och långvarigt, tillräckligt skamfilat men inte alltför skabbigt, som vi kan ha som bas resten av vårt, förhoppningsvis, långa liv tillsammans. Egentligen skulle jag bara visa sambon vad huspriserna på Gotland låg på, men vi fastnade genast för huset och bestämde oss för att i alla fall titta på det.
Det var ett gammalt hus byggt i sekelskiftet mellan 1700- och 1800talet, med en charmig veranda framtill och lagom mycket byggnader och mark till. Solen sken för första gången på länge när visningen kom, så det lilla huset visade verkligen upp sig från sin bästa sida den där lördagsmorgonen. Båda sambons föräldrar kom dit för att se det och det var riktigt mysigt att knalla omkring och drömma, fundera och prata.  
Huset hade ganska låkt i tak, särskilt i dörrarna, men det var charmigt och ganska orört. Renoveringsbehovet var väldigt stort, med alla de där stora, dyra sakena kvar att åtgärda. Alla badrummen behövdes göras om från grunden, kök, byte av värmesystem och fönster, men kanske störst av allt, takbyte och all el behövs göras om. Men det är verkligen något sådant som det här vi drömmer om. Något charmigt, gotländskt, med lite uthus och hagar och möjligheter för framtiden. 
Det lantliga läget var jättefint och trädgården supermysig. Det var inte svårt att drömma sig bort till hur det skulle kunna bli, någon gång i framtiden. Men som med alla hus måste man skjuta drömmarna åt sidan och titta på vad det faktiskt är. Ett väldigt gammalt hus i stort behov av kostsam kärlek. Inte bara lite kosmetiska förändringar. Men det var himla skönt att drömma. Att gå där tillsammans och prata om framtiden, vad vi vill och vad vi drömmer om. Efter visningen kände vi oss ett steg närmare drömmen om ett eget boende. Nu har vi en bättre bild av vad vi vill ha. 
Hollie tyckte mest att vi tog för lång tid på oss. Hon satt och väntade i bilen medan vi kikade på vad som skulle kunna bli ett framtida hem. Hon fick komma ut och titta när alla andra åkt, men hon var inte särskilt intresserad av annat än att få gosa lite med husse. Så det bar iväg bort från det lilla huset på landet och iväg till kontoret, med våra hjärtan fyllda av drömmar och visioner. En fantastisk avslutning på ett år.  
 Vad vore livet utan drömmar?

När man summerar veckan

Nej men ska vi ta och kika på förra veckan då, kanske? Det har varit en intensiv men rolig vecka. Livet har verkligen lugnat ner sig, pusselbitarna börjar falla på plats och min energi är tillbaka igen. Äntligen börjar jag känna mig som mig själv: jag har ork och mer tid. Första delen av veckan var sambon på fastlandet men han återvände hem på torsdagen. Medan han var borta byggde jag på mitt skrivbord (sneakpeak på processen här ovan) och umgicks med djuren, redigerade bilder och kände mig allmänt lycklig. Det har varit en av de allra bästa veckorna på riktigt länge. Livet i Sverige börjar äntligen bli vad jag hoppades på när jag låg i sängen borta i USA och längtade hem! 
Lyckliga djur när sambon kommit hem.

Den här veckan har jag lärt mig
...
... hur man rensar och förväller svamp. Dock kommer jag aldrig ihåg ordet "förvälla"...
... hur man använder en fräsmaskin.
... att det blivit dyrare för mig när jag bokade mina tidigare färjeresor eftersom jag beställde med hemsidan på engelska, och då frågar den inte om man är skriven på ön och då betalar man högre pris.
... att kattungen vi har är en förklädd superhjälte som inte är rädd för någonting, typ. Så länge han fick vara lös i bilen sa han knappt ett pip på hela resan mellan Gotland och Jämtland. Dock var hans sele aningen stor, men det gjorde ingenting, för han försökte inte smita. 
... att vi behöver en större bil. Jisses vad trångt det var att resa tre personer och två djur!
... att även min sambo kan köpa blommor!
... att hösten kommer fortare på fastlandet än till Gotland. På Gotland hade träden sakta börjat skifta till rött, men på fastlandet brann det riktigt av gula och röda toner i träden!
... att öven gamla hundar kan lära sig sitta. 
Väl hemma på Gotland var det bara för sambon att packa om, för på lördagmorgonen for vi med färjan till Nynäshamn och vidare till Västerås. Där hälsade vi på farfar som fick träffa hunden för första gången, sov över hos farmor i Hallstahammar och hämtade min syster innan vi fortsatte upp mot Jämtland på söndagen. I början av resan körde sambon, men vi bytte snart plats och han sov med katten i famnen resten av vägen medan jag och min syster satt och pratade. Så mysigt! Sju timmar i bilen flög iväg, och vi reste ifrån gula höstlöv till tidig vinter med stjärnklar himmel och kyla. Väl i Jämtland firade vi min mamma och syster som fyllde år för några veckor sedan. Mamma hade massor av hundleksaker hemma, till Hollies stora lycka. 
Den här veckan har jag...
... kört bil från Gotland till Jämtland.
... träffat Maikos syskon för första gången. 
... fotograferat höstlöv och vintergatan.
... sett en räv på sjuuukt nära håll, bara några meter!
... sett sambon lära min farmor träna hundar.
... fått blommor av sambon!
... fått svamp av sambons mamma!
... målat fem lager färg på mitt blivande skrivbord.
... plockat fram julpynt på jobbet.
... känt mig extra miljövänlig när jag använt överblivna reglar från garderoben till skrivbordets nya skiva och gjort iordning gamla IKEA-lådor som skulle slängas till en fin förvaringsdel.
Maiko testade Hollies plats innan vi lämnade Gotland.

Jag har längtat efter
...
... sambon! Och julen. Jag älskar julen, och nu börjar butikerna ta fram pyntet och mörkret lägger sig över Sverige och ger mig början av julkänslor.
Jag har drömt om...
... kontoret! Det kommer att bli så fint. Jag har verkligen drömt om allt jag kommer att göra där i framtiden.
Jag har önskat...
... att dygnet hade fler timmar, bankkontot fler siffor och att Hollies tänder kunde växa klart så att hon inte ska gnaga på allt hela tiden. Just nu stoppar hon allt i munnen, för det kliiiiaaar!
 
I och med bränderna i Kalifornien har mina tankar funnits ständigt hos vännerna i USA. Särskilt har jag tänkt på mina mentorer. Och blivit glad över att se att dem tänker på mig också! Ovan är en bild som min mentor Bruce tog på mig förra sommaren när vi var på äventyr nära områderna som brinner just nu. Fy för naturkatastrofer!

När man vandrade tillsammans i solnedgången

Dessa bilder är en vecka gamla, nästan två, men jag har inte hunnit kika på dem, förrän nu. Det var jag, sambon och Hollie. jag packade in dem i bilen och sa "nu ska vi ut på äventyr". Ingen av dem protesterade. Det var kallt som sjutton, men så himla mysigt. 
Det är det här jag älskar med Gotland. Det fantastiska landskapet med sina formationer och stränder, stenar och träd. Jag älskar raukarna. Mötet mellan land och hav. Och det är fantastiskt att dela det med sambon. Nu även med Hollie. Hon älskar att få hänga med på äventyr och har till och med lärt sig hoppa in i bilen själv. Allt för att få vara med husse och matte.
Att hoppa är hon förresten en hejare på! Ni ser vattnet där? Husse stod på andra sidan, så då hoppade hon helt enkelt till honom. För just vatten är hon inte så förtjust i, även om det är kul att plaska tassarna och gräva i det. Hon börjar bli så stor!
Min lilla familj. 
Två stycken små klätterapor. 
Okej, tre då. 
Matte var såtaskig som klättrade upp dit Hollie inte kunde följa efter. Men Hollie gav inte upp förrän efter några riktigt bra försök. Den som sa att hundar inte kan klättra har aldrig träffat Hollie. 
En underbar kväll med familjen, på ön jag drömt om i många år.
Scrolla ner mot det förflutna