När man vandrade i norrsken

"Älskling, jag tror att det är norrsken ute nu, om du vill ut och fotografera", säger min mamma till mig, som genast kastar mig ut i nattmörkret med sambon och hundarna för att kika. Hade jag inte vetat om att vi befann oss en timme från närmaste stad, som dessutom ligger i motsatt riktning, hade jag inte tänkt på det mjuka, gröna ljuset som fick horisontens granridå att avteckna sig mot ett stjärnklart himlavalv. Men nu visste jag att det inte var en stad.
"Jag ser ingenting", sa sambon besviket och spejade upp mot himlen.
"Jo, det gör du, men du vet inte riktigt vad du ska titta efter", sa jag. Det var inte det sprakande, dansande fenomenet som jag såg för många år sedan, men det var definitivt norrsken. Jag lämnade sambon och hundarna inne och häntade kameran och stativet, men det hade bleknat så mycket att jag inte längre kunde se det med mina blotta ögon. Kameran såg det dock, så några bilder fick ett grönt sken längs horisonten. Men vet man inte vad det är, är det svårt att se. Det var däremot inte svårt att se vintergatan. Jag tog ett fåtal bilder innan jag gick in igen. Det var den märkligaste kväll jag någonsin upplevt. Jag stod under fler stjärnor än jag någonsin sett, utan ett enda moln någonstans så långt ögat kunde nå, och ändå regnade det. Små, iskalla droppar, ett stilla duggregn. Brist på vettiga kläder, laddat kamerabatteri och regnskydd för kameran tvingade mig att avbryta fotograferandet, men minnet av den där himlen kommer att följa med mig livet ut. Natten under den gröna vintergatan.

När man åkte genom solnedgången

De flesta bilderna tog jag genom bilrutan medan vi åkte från mammas lägenhet till släktgården. Det var -35 grader och inte läge att kliva ur bilen. Och man vill heller inte kliva ur när man är på väg till en plats hjärtat längtat efter i över ett och ett halvt år. 
Släktgården ligger i Olden i Krokoms kommun och byggdes av min mormors pappa på min mormors mammas familjs mark som skänktes i brudgåva, om jag förstått det rätt. Min mormor växte upp i huset och min mamma tillbringade varenda dag av sitt sommarlov där enda upp i vuxen ålder. Och jag några veckor om sommaren varje år med ett fåtal undantag.
Släktgården ägs och bebos av en av världens kanske underbaraste människor. Min mammas morbror. Han är väl det närmaste fadersgestalt hon någonsin haft och det närmaste en morfar jag och min syster kunnat växa upp med, eftersom min riktiga morfar aldrig varit med i bilden och min mormor inte träffat någon ny. 
Det var han som lärde oss fiska och som tog oss ut på skotertur i snön, som hjälpte oss tälja träfigurer eller bygga pilbågar och som skrattade i handen när vi lekte muslimer och tog hans lakar på vandring genom byn. Vi lekte nog inte muslimer, vi lekte nog magdansöser, men när man är tio år och inte ett dugg världsvan så var det nog samma sak. Vi tyckte i alla fall att vi var riktigt tjusiga i våra lakan och byborna bara ruskade på huvudet. 
I skuggan av klumpen ligger Olden, dit mina förfäder kom på 1600-talet och så vitt jag vet levt i harmoni med samerna i kampen om att överleva kylan och snön och isoleringen från omvärlden som var ännu större då än den är nu. Nu är det bara en timme eller så, beroende på väglag, från Östersund. Då var man tvungen att åka båt och vandra i brist på vägar.
Men idag kan man åka bil och det är perfekt avlägset. Och så in i norden vackert att det tar andan ur en, även på vintern när snön dolt alla färger i sitt djupa täcke. Det här är den enda plats som alltid för mig burit namnet "Hemma" trots att jag aldrig i praktiken bott här.
 
Har du någon sådan plats? Ett "hemma" som inte är ditt eget hem?
 

När man tog en promenad i -30 grader

Jag ska precis slå igen datorn och gå mot tåget. Det är +6 grader och slask här, men förra veckan var det helt annorlunda. Där jag var, där var det helt annorlunda. Vi hade mellan 20-35 grader kallt och när det var sisådär 25-30 minus tog jag en promenad i morgonljuset och bara njöt av att existera. Det var så kallt att tårvätskan frös på ögonfransarna. Men oj, så härligt det var.
Jag var väl ute i ungefär en haltimme innan kameran började låta konstigt. Den var täckt i vacker frost och jag vågade inte vila huden mot metallen av rädsla att frysa fast i den. Funderade på vad för kamera man skulle skaffa sig för att fotografera i så här extrema temperaturer. Och bara njöt av stillheten. Av att vara nästan ensam.
Njöt av att se solen gå upp och av att se snön gnistra. Det kändes som att vandra omkring i en saga och jag förstod med hela själen varför min mamma valt att flytta upp, varför mina förfäder valt att stanna. Här i dessa trakter har jag mer släkt än någon annanstans på jorden. Det är här jag hör hemma, fastän jag inte fick växa upp här på heltid. Jag hade turen att få vara sommarbarn där några veckor om året. Vinterbarn enstaka gånger.
När jag vandrade längs snötäckta vidder funderade jag på vilken tur jag har som har mina rötter här och som fått uppleva det på riktigt. Jag må vara född i en av Sveriges största städer men i hjätat är jag inte och har aldrig varit något stadsbarn. Det är här jag känner hjärtat slå på riktigt. När det är jag och naturen tillsammans. Vinden och fåglar som sjunger. Det är i dessa stunder som jag verkligen känner mig levande. 
Jag gick där och kände mig så lyckligt lottad som kan komma hit upp när jag vill och bara vara. Det här har i så många år varit platsen där jag laddar mina personliga batterier. Och att få komma dit nu var verkligen exakt vad jag behöver. Jag älskar att få chansen att bo och studera i Kalifornien, men de solbrända vidderna ger mig inte själslig energi såsom ängarna i Sverige gör.
Jag älskar platser som andas av historia, där man kan känna det förflutnas vingslag mot hjärtat när man ser gamla hus och gårdar som stolt blickar ut över landskap som vakat över generationer. Ens egna bekymmer känns så betydelselösa när man blickar ut över snötäckta berg så långt bort att det skulle ha tagit dagar att vandra till dess fot. Fast jag får erkänna att under promenader som den här så har jag inga bekymmer i världen. Hjärtat är lätt som snöfall och tankarna fria som vinden själv.
Och ögonfransarna frusna men blicken klar, när man vandrar till sitt tillfälliga hem,
med drömmar i hjärtat och frid i själen.
Scrolla ner mot det förflutna