När man reste genom vintern

Jag kom på att jag aldrig visade bilderna jag tog mellan mammas hem i Jämtland och båten från Nynäshamn. Eller, bilderna är ju alla från Jämtland. Efter det hade vi inte tid att stanna längre. Men det fantastiska morgonljuset, stundtals alldeles gyllene, frosten och dimman var alltför magisk för att ens sambon skulle kunna köra igenom den utan att stanna.
Vintern är så förbaskat vacker. Jag hade glömt hur kall den är, och hur underbart det är att honna in i en varm bil efter att ha varit ute och fotograferat frost. Men nu minns jag igen, och jag är inte rädd för att stanna. Tvärtom önskar jag mig mer frost. Dessa tusentals kristaller överallt, som förvandlar landskapet så drastiskt. Lyser upp, fötrollar mig.
Genom rutan satt jag och fyrade av, då sambon inte hittade någonstans att stanna på (läs, ignorerade mina "Ååhh kan vi stanna här? Och här? Och här? Men här då?"). Det är högst ovanligt. Åren av fotograferande gör att jag brukar vara sparsam med att trycka av. Först njuta av det jag ser, fundera på hur jag vill ha det. Det är sällan jag bara fyrar av utan att tänka först. Förutom på bröllop, men då är det ögonblicken jag fångar. Landskap brukar man sällan behöva skynda sig för att fånga på bild. Träden brukar stå kvar tills man är klar. 
Men det fanns stunder då inte ens sambon kunde motstå att stanna till och andas iskall vinterluft. Och jag är tacksam för att han inte fotograferade mig... fast nu när jag tänker efter tror jag att han tog ett kort eller två. Men med tanke på vad jag hade på mig, är det nog bäst så att jag slipper de dem. Sambon är fin vadän han har på sig. 
Vi har båda två saknat detta magiska vinterland. Hur det ångar om andedräkten, hur det immar om bilfönstret. Jag har saknat att se landskapet försvinna bort i dimma, svepas in i mystik och rofylldhet. Jag och sambon delar vår kärlek till det där magiska, överjordiska och lätt episka. Så vi missade närapå färjan eftersom vi stannade allt för ofta för att njuta, filma och fotografera det.
Snart är vintern här på riktigt. Jisses, avdent till helgen?! Så underbart.

När man vandrade i norrsken

"Älskling, jag tror att det är norrsken ute nu, om du vill ut och fotografera", säger min mamma till mig, som genast kastar mig ut i nattmörkret med sambon och hundarna för att kika. Hade jag inte vetat om att vi befann oss en timme från närmaste stad, som dessutom ligger i motsatt riktning, hade jag inte tänkt på det mjuka, gröna ljuset som fick horisontens granridå att avteckna sig mot ett stjärnklart himlavalv. Men nu visste jag att det inte var en stad.
"Jag ser ingenting", sa sambon besviket och spejade upp mot himlen.
"Jo, det gör du, men du vet inte riktigt vad du ska titta efter", sa jag. Det var inte det sprakande, dansande fenomenet som jag såg för många år sedan, men det var definitivt norrsken. Jag lämnade sambon och hundarna inne och häntade kameran och stativet, men det hade bleknat så mycket att jag inte längre kunde se det med mina blotta ögon. Kameran såg det dock, så några bilder fick ett grönt sken längs horisonten. Men vet man inte vad det är, är det svårt att se. Det var däremot inte svårt att se vintergatan. Jag tog ett fåtal bilder innan jag gick in igen. Det var den märkligaste kväll jag någonsin upplevt. Jag stod under fler stjärnor än jag någonsin sett, utan ett enda moln någonstans så långt ögat kunde nå, och ändå regnade det. Små, iskalla droppar, ett stilla duggregn. Brist på vettiga kläder, laddat kamerabatteri och regnskydd för kameran tvingade mig att avbryta fotograferandet, men minnet av den där himlen kommer att följa med mig livet ut. Natten under den gröna vintergatan.

När man åkte genom solnedgången

De flesta bilderna tog jag genom bilrutan medan vi åkte från mammas lägenhet till släktgården. Det var -35 grader och inte läge att kliva ur bilen. Och man vill heller inte kliva ur när man är på väg till en plats hjärtat längtat efter i över ett och ett halvt år. 
Släktgården ligger i Olden i Krokoms kommun och byggdes av min mormors pappa på min mormors mammas familjs mark som skänktes i brudgåva, om jag förstått det rätt. Min mormor växte upp i huset och min mamma tillbringade varenda dag av sitt sommarlov där enda upp i vuxen ålder. Och jag några veckor om sommaren varje år med ett fåtal undantag.
Släktgården ägs och bebos av en av världens kanske underbaraste människor. Min mammas morbror. Han är väl det närmaste fadersgestalt hon någonsin haft och det närmaste en morfar jag och min syster kunnat växa upp med, eftersom min riktiga morfar aldrig varit med i bilden och min mormor inte träffat någon ny. 
Det var han som lärde oss fiska och som tog oss ut på skotertur i snön, som hjälpte oss tälja träfigurer eller bygga pilbågar och som skrattade i handen när vi lekte muslimer och tog hans lakar på vandring genom byn. Vi lekte nog inte muslimer, vi lekte nog magdansöser, men när man är tio år och inte ett dugg världsvan så var det nog samma sak. Vi tyckte i alla fall att vi var riktigt tjusiga i våra lakan och byborna bara ruskade på huvudet. 
I skuggan av klumpen ligger Olden, dit mina förfäder kom på 1600-talet och så vitt jag vet levt i harmoni med samerna i kampen om att överleva kylan och snön och isoleringen från omvärlden som var ännu större då än den är nu. Nu är det bara en timme eller så, beroende på väglag, från Östersund. Då var man tvungen att åka båt och vandra i brist på vägar.
Men idag kan man åka bil och det är perfekt avlägset. Och så in i norden vackert att det tar andan ur en, även på vintern när snön dolt alla färger i sitt djupa täcke. Det här är den enda plats som alltid för mig burit namnet "Hemma" trots att jag aldrig i praktiken bott här.
 
Har du någon sådan plats? Ett "hemma" som inte är ditt eget hem?
 
Scrolla ner mot det förflutna