När man berättar om sitt livs stora kärlek

 
Det var en gång två små flickor som låg i sina sängar i ett litet radhus utanför Göteborg och lyssnade på en godnattsaga. Den var så spännande att de utbrast "ett kapitel till! Ett till!" när mamma eller pappa slog ihop pärmarna. Om de hade riktigt tur, kunde pappa läsa ett till. Mamma däremot läste ofta både två och tre till om de bad riktigt snällt och mutade henne med kramar. De läste allt ifrån Svarta Hingsten till Harry Potter, Narnia eller Sagan om Ringen. De läste med sådan inlevelse att sagorna blev levande och verkliga, och fick dem att vilja läsa själva. Flickorna var jag och min lillasyster. Inte lång tid senare tjuvläste vi böckerna i förväg då vi inte kunde hålla oss från att lista ut vad som skulle hände med Harry och hans vänner. Vi började sno böcker ur våra föräldrars bokhyllor och läste oss snart igenom huset. När andra föräldrar slet sitt hår över att deras ungdomar var ute och rände, fick mamma och pappa ropa tio-tolv gånger för att vi skulle komma fram från våra gömor där vi låg med varsin bok helt i våra egna världar. När vi inte läste, ritade vi illustrationer till böckerna eller skrev våra egna sagor. När Harry Potter och det flammande bägaren dröjde skrev jag min egen bok med samma titel. 
 
 
Med tiden kommer böckerna att betyda oerhört mycket för oss båda två. Mamma lät oss sitta och skriva våra egna berättelser vid hennes dator och vi slogs om vem skulle få använda den. Vi var först i våra klasser om att få en egen dator, och det enda jag hade på min var Word, Paint och The Sims. Dessa tre program lärde jag mig till fullo och när vi skulle lära oss Word i skolan fick jag hjälpa läraren vilken resulterade i mitt enklaste MVG någonsin. Men böckerna blev viktigare än så. I sjätte klass blev jag mobbad, och böckerna blev min rustning mot de hårda ord och slag som haglade över mig. Jag gömde mig på rasterna med näsan i en bok, och fick på så sätt timmarna att flyga iväg. Varje bok var en värld mycket bättre än den jag levde i, och jag flydde dit så fort jag fick en chans. Jag ignorerade ord som plugghäst och tänkte att killarna i böckerna jag läste var så mycket intressantare än killarna som kastade suddigumsbitar på mig för att se hur lång tid det tog innan jag blev arg. 
 
De bästa stunderna från min barndom och ungdomsår var utan tvekan tiden i Jämtland, där vi inte hade internet eller teckning på våra telefoner, och vi kunde läsa vart vi ville timma efter timma. När vi blev äldre och hade bärbara datorer kunde jag sitta och skriva hela dagen. Det är fortfarande den bästa plasten att sitta och skriva på i världen. Jag har garanterat tillbringat lika mycket tid vid datorn i köket i Jämtland som alla i min klass tillbringade med att festa. Böcker och berättelser var det jag levde för. När jag hade ett tråkigt ämne i skolan satt jag och funderade på hur ämnet skulle hjälpa mig att bli en bra författare, skriva verkligare och bättre böcker. Ändå kände jag alltid att min dröm om att skriva och mitt intresse av att läsa var fel. Att det var en dålig sak som folk såg ner på. Det gjorde mig nördig och töntig och jag pratade sällan med vänner och bekanta om mina intressen. I perioder var jag tvungen att skära ner och pausa mitt läsande och skrivande. I USA hann jag aldrig mer än mina läxor. Sambon uttryckte för några månader sedan att jag hade väldigt mycket böcker för någon som inte läser. Det startade en lång diskussion som slutade i att han insåg att när katten är borta, ligger musen och läser. Jag har inte lika mycket tid när han är hemma, och är ju hellre med honom. Men sedan januari läser jag varje dag igen. Det har varit en del av min återhämtning. Jag har läst om Harry Potter-serien, Shadowhunters och ett oräknerligt antal små harlequinromaner. Och jag skriver igen. Målet är varje dag men det har blivit var tredje sista veckorna.
 
 
Nu när vi flyttade utbrast vännerna "du får aldrig mer köpa en bok!" vilket fick mig att skratta. Främst för att jag faktiskt inte köpt särskilt många böcker på egen hand. De flesta har jag fått i present. Älskar man att läsa och ens familj har samma smak, får man oftast böcker i present. Numera är jag stolt över mina böcker och håller på att bygga ett utrymme i huset dedikerat till böcker och berättelser. Vi kallar det för Bibloteket och det blir en plats att läsa och skriva på, men också en plats där jag kan jobba hemifrån. Jag har inga planer på att sluta köpa böcker. Jag läser ofta om dem och tillhör inte gruppen av människor som enbart läser något en enda gång. Jag föredrar dessutom fantasy och historiska romaner, vilket inte finns i stora utbud på bibloteken. Jag läser inte däckare och har svårt för moderna böcker. Jag vill försvinna in i en värld som inte är min egen och ser inte hur mord kan vara underhållande. För mig är varje bok en portal till en annan värld, och att besöka den utvecklar dig som person, din empatiska förmåga och din förståelse för andra.
 
Böckerna är mitt livs stora kärlek och jag kan inte tänka mig ett liv utan läsning. När jag är på språng lyssnar jag på ljudböcker och när jag vill ha lugn och ro sätter jag mig ner med en bok i soffan, fåtöljen, sängen eller kökstrappan. Jag är inget fan av e-böcker. Att stirra på en lysande skärm är jobbigt för mina ögon och jag gör det tillräckligt i mitt arbete som fotograf. Det är för mig lugnande att vända blad och hålla tyngden av boken i handen. Känslan av att närma sig slutet. Det är inte alls samma sak som att läsa en e-bok. Och som tur är  för min del, är bokintresset billigt. Böcker finns på loppisar till grymma priser.
 

När man lever i en dröm

Från och med idag är jag min egen. Från och med idag är jag inte längre deltidsanställd i en butik medan jag sysslar med foto på fritiden. Från och med idag är jag heltidsarbetande inom film och foto. Jag går in 100% på vårt företag Any Moment Productions. Så idag firar jag att jag vågade hoppa, vågade satsa. Vi får se vart jag landar, men just nu svävar jag på moln. Det känns som om att alla mina drömmar har slagit in.
Jag bor på Gotland. Med honom med stort H. Med den där lilla hunden som kan se så himla olycklig och uttråkad ut när hon vill. Med katterna som har personligheter större än sina ägare, i huset som är så udda och underbart och knasigt på alla sätt och vis. Vårt hus. Som vi kunde köpa tack vare våra underbara mammor. Vi har de finaste familjerna, de underbaraste vännerna som nu i helgen hjälper oss att flytta det sista från huset vi fått bo i sedan vi kom hem till Sverige. Det känns symboliskt, att flytta in i vårt nya hus på riktigt ett år efter att vi landade här hemma. Vi har haft den underbara möjligheten att bo på sambons barndomshem medan vi letat, sparat pengar och landat. Det är så mycket att vara tacksam över att jag känner mig lite yr. Från och med idag är jag min egen, fotograf på heltid. Jag letar studio och det ska bli så spännande att se om vingarna bär eller om jag måste mellanlanda och sedan ta ett nytt skutt. Om det blir en glidflygning eller en störtdykning, fritt fall eller en härlig färd bland lekfulla vindar. Så många drömmar har redan slagit in. Det känns som om jag lever i en dröm, redo att vakna i min säng i Santa Barbara och inse att jag är sen till en lektion och vi fortfarande bor i den inrökta lägenheten med två omogna grabbar.
Livet. Så häftigt att verkligheten kan kännas som en dröm.

När man funderar över livet

Jag känner mig som allra lyckligast när jag går ensam utomhus med min hund. Ser henne leka, få ett stolleryck genom ljungen, vitsipporna eller vattnet. Se henne jaga en pinne eller undersöka vad det var som plaskade när jag kastade en sten i vattnet. Hundar är livsnjutare. Dem lever i ögonblicket. Jag uppfattar det som att vi människor  oftast lever i det förflutna eller i framtiden. Helt ärligt, om du tänker efter, vilket av de två är du? Försök inte att intala dig att du lever mest i nuet. Det är en lögn. Ytterst få människor gör det, i alla fall i Sverige. Vårt samhälle är inte uppbyggt för det, det är inget samhälle i Västvärlden. Titta på en hund, så ser du skillnaden. Du lever i det förflutna eller i framtiden du drömmer om. Det är vår mänskliga förbannelse och speciella förmåga. Den hindrar oss att göra samma misstag om och om igen, men den hindrar oss också ifrån att fullständigt hänge oss åt nuet.
 
Personligen lever jag oftast i framtiden. Drömmer om nästa projekt, om nästa årstid. Ängnar mycket tid åt att längta. För många år sedan frågade min nuvarande sambo om jag saknade honom, när vi bodde med ett hav emellan oss. Han befann sig på andra sidan jorden. Jag svarade att jag inte saknar honom, jag längtar efter honom. De första dagarna saknade jag, men sedan slog det om. Det är sådan jag är. Jag längtar framåt och tittar sällan bakåt. Det är min svaghet och min styrka. 
Jag tror att det får mig att inte känna sorg lika starkt som andra, till exempel. Jag tänker inte så mycket på det som var eller det som kunde ha blivit. Jag har haft turen att inte mista någon av dem som är allra närmast mig, men jag har förlorat människor som betytt en hel del. Jag har förlorat djur jag älskat av hela mitt hjärta, i förtid. Ja, visst gör det ont, som Karin Boye skrev. Men det gör ont en kort tid. Riktigt ont. Sedan är det som om något slår över. Det är nu ett år sedan en av de jag älskade mest gick bort, min hund. För den som inte haft djur låter det så fånigt, men jag och Lady delade upplevelser som inte går att beskriva. Hon var mitt stöd när livet var som allra svartast. Hon är enledningen till att jag idag har en kamera i handen vartän jag går. Man kan sträcka sig så långt och säga att hon är anledningen till att jag lever idag. Hon gick bort i cancer efter en snabb och kort tids sjukdom, medan jag var i USA. Somnade in medan jag satt i Skype och grät. Så mycket känslor. Sorg, saknad, ilska, ånger. Skam över att inte vara där, att hon dog innan jag hann hem. Över att jag lämnade henne. Över att jag aldirg kom hem i tid att leva med henne igen. Det var inte så det skulle bli. Nu är det ett år sedan hon somnade in, och sorgen finns där som en svag rysning i magen när jag skriver de här raderna. Men när jag är ute och går och tänker på henne, ser jag bara allt jag längtar efter och tänker på Hollie. Lady är med oss på sitt sätt. Jag lever vidare och njuter åt henne också. Gör sakerna hon älskade med nästa hund, och ser livsglädjen i Hollie på samma sätt som jag såg den i Lady. 
Nyligen dog min morbror, och med honom dog så mycket mer. Drömmar, möjligheter. Jag saknar honom, och veckorna runt hans död var riktigt tunga. Men nu när jag ser hans profil på Facebook eller tänker på honom, är det med glädje. Det slår mig hur olika jag tagit dessa dödsfall jämfört med andra i familjen, jämfört med kompisar som mister. Andra verkar ta allt så mycket hårdare, känna det lika hemskt under lång, lång tid. För mig gör det bara riktigt ont i några veckor. Sedan går solen upp igen och jag längtar efter nästa sak. Kanske är jag lite som en hund ändå. Hundar kan sakna och dem kan antagligen längta. Just nu ligger Hollie med huvudet på min fot och sover. Det är den underbaraste känslan på jorden. Vi är i köket i vårt nya hus och jag är så glad över allt. Jag har nog aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Jag tänker inte på allt som gått fel det här halvåret. Jag tänker på allt som gick rätt och på allt som ska komma. Inte på det tunga och tråkiga. Det handlar också om fokus. Jag är fotograf. Jag vet hur man fokuserar. Och precis som när jag fotograferar vill jag ha rätt sak i fokus. I mitt privatliv tänker jag på ekonomi eller på bekymmer, men jag tänker inte på hur jobbigt eller hemskt det är eller kommer att bli. Det vore att fokusera fel. Jag tänker på det roliga som kommer under tiden eller efteråt. Jag kan inte säga att jag lever i nuet. Till så stor mån jag kan, gör jag det, precis som alla andra. Men mest längtar jag. Jag lever i framtiden. När solen går ner längtar jag efter nästa soluppgång istället för att oroa mig över vad som finns i skuggorna eller tänka på hur dagen var. Men jag kommer på mig själv och tänder lite ljus, för att göra nuet så bra som möjligt medan jag längtar. 
Hur gör du för att leva i nuet? Tenderar du att längta efter framtiden eller sakna det förflutna? 
Scrolla ner mot det förflutna