När man funderar över livet

Jag känner mig som allra lyckligast när jag går ensam utomhus med min hund. Ser henne leka, få ett stolleryck genom ljungen, vitsipporna eller vattnet. Se henne jaga en pinne eller undersöka vad det var som plaskade när jag kastade en sten i vattnet. Hundar är livsnjutare. Dem lever i ögonblicket. Jag uppfattar det som att vi människor  oftast lever i det förflutna eller i framtiden. Helt ärligt, om du tänker efter, vilket av de två är du? Försök inte att intala dig att du lever mest i nuet. Det är en lögn. Ytterst få människor gör det, i alla fall i Sverige. Vårt samhälle är inte uppbyggt för det, det är inget samhälle i Västvärlden. Titta på en hund, så ser du skillnaden. Du lever i det förflutna eller i framtiden du drömmer om. Det är vår mänskliga förbannelse och speciella förmåga. Den hindrar oss att göra samma misstag om och om igen, men den hindrar oss också ifrån att fullständigt hänge oss åt nuet.
 
Personligen lever jag oftast i framtiden. Drömmer om nästa projekt, om nästa årstid. Ängnar mycket tid åt att längta. För många år sedan frågade min nuvarande sambo om jag saknade honom, när vi bodde med ett hav emellan oss. Han befann sig på andra sidan jorden. Jag svarade att jag inte saknar honom, jag längtar efter honom. De första dagarna saknade jag, men sedan slog det om. Det är sådan jag är. Jag längtar framåt och tittar sällan bakåt. Det är min svaghet och min styrka. 
Jag tror att det får mig att inte känna sorg lika starkt som andra, till exempel. Jag tänker inte så mycket på det som var eller det som kunde ha blivit. Jag har haft turen att inte mista någon av dem som är allra närmast mig, men jag har förlorat människor som betytt en hel del. Jag har förlorat djur jag älskat av hela mitt hjärta, i förtid. Ja, visst gör det ont, som Karin Boye skrev. Men det gör ont en kort tid. Riktigt ont. Sedan är det som om något slår över. Det är nu ett år sedan en av de jag älskade mest gick bort, min hund. För den som inte haft djur låter det så fånigt, men jag och Lady delade upplevelser som inte går att beskriva. Hon var mitt stöd när livet var som allra svartast. Hon är enledningen till att jag idag har en kamera i handen vartän jag går. Man kan sträcka sig så långt och säga att hon är anledningen till att jag lever idag. Hon gick bort i cancer efter en snabb och kort tids sjukdom, medan jag var i USA. Somnade in medan jag satt i Skype och grät. Så mycket känslor. Sorg, saknad, ilska, ånger. Skam över att inte vara där, att hon dog innan jag hann hem. Över att jag lämnade henne. Över att jag aldirg kom hem i tid att leva med henne igen. Det var inte så det skulle bli. Nu är det ett år sedan hon somnade in, och sorgen finns där som en svag rysning i magen när jag skriver de här raderna. Men när jag är ute och går och tänker på henne, ser jag bara allt jag längtar efter och tänker på Hollie. Lady är med oss på sitt sätt. Jag lever vidare och njuter åt henne också. Gör sakerna hon älskade med nästa hund, och ser livsglädjen i Hollie på samma sätt som jag såg den i Lady. 
Nyligen dog min morbror, och med honom dog så mycket mer. Drömmar, möjligheter. Jag saknar honom, och veckorna runt hans död var riktigt tunga. Men nu när jag ser hans profil på Facebook eller tänker på honom, är det med glädje. Det slår mig hur olika jag tagit dessa dödsfall jämfört med andra i familjen, jämfört med kompisar som mister. Andra verkar ta allt så mycket hårdare, känna det lika hemskt under lång, lång tid. För mig gör det bara riktigt ont i några veckor. Sedan går solen upp igen och jag längtar efter nästa sak. Kanske är jag lite som en hund ändå. Hundar kan sakna och dem kan antagligen längta. Just nu ligger Hollie med huvudet på min fot och sover. Det är den underbaraste känslan på jorden. Vi är i köket i vårt nya hus och jag är så glad över allt. Jag har nog aldrig varit lyckligare än vad jag är nu. Jag tänker inte på allt som gått fel det här halvåret. Jag tänker på allt som gick rätt och på allt som ska komma. Inte på det tunga och tråkiga. Det handlar också om fokus. Jag är fotograf. Jag vet hur man fokuserar. Och precis som när jag fotograferar vill jag ha rätt sak i fokus. I mitt privatliv tänker jag på ekonomi eller på bekymmer, men jag tänker inte på hur jobbigt eller hemskt det är eller kommer att bli. Det vore att fokusera fel. Jag tänker på det roliga som kommer under tiden eller efteråt. Jag kan inte säga att jag lever i nuet. Till så stor mån jag kan, gör jag det, precis som alla andra. Men mest längtar jag. Jag lever i framtiden. När solen går ner längtar jag efter nästa soluppgång istället för att oroa mig över vad som finns i skuggorna eller tänka på hur dagen var. Men jag kommer på mig själv och tänder lite ljus, för att göra nuet så bra som möjligt medan jag längtar. 
Hur gör du för att leva i nuet? Tenderar du att längta efter framtiden eller sakna det förflutna? 

När Visby åter förtrollades bakåt i tiden

Varje sommar, en vecka om året, händer någonting magiskt. Visby trillar delvis hundratals år bakåt i tiden. I somras hann jag nästan inte uppleva det, men till min stola lycka hölls det en julmarknad över en helg då delar av staden återföll i forntiden. En allt för liten del, en alltför kort stund. Men något att se fram emot.
Det var en underbar stund, i alla fall, om än alltför litet och alltför utspritt för att kännas som ett bra event. Men vi kunde i alla fall vandra mellan stånden och njuta av de få som kom med medeltidskläder. Vi hade inget varmt nog och var klädda som vanligt, till min besvikelse. Jag hade hoppats på att hinna klart med en mantel, men jag lyckades sy tvärfel och hade inte tid att sprätta upp och sy om igen.
Vi njöt av att äta pannkakor tillagade över öppen eld och av att se de duktiga svärdskämparna duellera mot varandra framför en av Visbys alla kyrkoruiner. Det är lite underligt, att något som en gång i tiden antagligen var strängt förbjudet (att dra och korsa svärd vid kyrkdörren) och förknippat med fara, numera är ansett som exotiskt och vackert.
Nu när jag ser tillbaka på dessa bilder, som blivit liggandes på datorns skrivbord i brist på energi, glädje, ork och kreativitet, känner jag hur det pirrar svagt i maggropen av längtan. Efter att färdigställa den här manteln jag påbörjat och besöka årets medeltidsvecka, den som är på sommaren och är så mycket mer.
Förra året var så tungt, så grått och så tufft. Alla år är tuffa. Alla år har sina motgångar och sina svårigheter, men också sina glädjeämnen och sina lyckliga dagar. Varje år har en vår och en höst, en sommar och en vinter. Det är så livet är. Det finns alltid problem man måste lösa, och när dem är lösta fokucerar man på nästa. Men just nu har jag styrkan att njuta av bekymren istället för att stressa iväg från dem mot nästa. Jag längtar efter sommaren och medeltidsmarknaden. Men jag njuter av att det är lång tid kvar tills dess.
Kanske hinner jag till och med färdigt med min mantel...

När man drömmer om vedspis i köket

 
Har ni tröttnat på mitt tjat om nya huset? Jag är rädd att bloggen kommer att uppdateras extremt mycket i det ämnet den närmaste tiden (läs, närmaste åren), så håll i hatten och häng med på vår husresa! Skriver jag alla tankar här istället så tjatar jag något mindre håli huvudet på min stackars sambo. Han klagade förr på att jag sa "Jag vill ha hus!" tio gånger om dagen. Skriver jag här slipper han kanske höra "Vi har ett hus!" lika många gånger... 
 
Men i alla fall: Vi drömmer om att ha en vedspis. I huset är det byggt som om det skulle finnas en, men det sattes aldrig in någon. Rökkanal och allt finns. Det är inte okej att elda där då det inte är lufttätt, så någon form av kassett behöver sättas in för att göra den eldningsbar. Så här ser det ut enl. mäklarannonsen:
 
 
På sikt kommer vi bygga om köket. Det är trångt och opraktiskt idag, men den öppna spisen kommer vi inte att flytta på oavsett då skorstenen går där. Så att sätta in en vedspis kan vi ju göra oavsett hur vi kan tänkas renovera resten av köket i framtiden. 
 
Sedan är ju den stora frågan om man ska skynda sig och sätta in en äldre spis, billigare, nu innan 1 juli, eller om man ska avvakta och betala mer för en ny senare. För i år träder de nya reglerna i kraft som gör det svårare (läs stört omöjligt) att sätta in en äldre vedspis. Det har kommit strängare regler angående utsläpp i luften, vilket egentligen är bra för både människor och miljön. Men det innebär ju att massor av äldre spisar kommer att åka till tippen istället för att leva vidare, vilket inte är super för miljön. 
 
Oavsett om det blir en ny eller gammal ska vi så småningom sätta in en vedspis i köket. I mitt släkthem finns en riktig vedeldad spis och det är en superbra värmekälla och allternativ då det är strömavbrott. Här på Gotland är strömavbrott inte särskilt ovanliga, även om de hittills i min mening varit ytterst kortvariga (som längst en halvtimme-fyrtio minuter som jag märkt) sedan vi flyttat hit. Men jag kommer ihåg hur det var under stormen Gudrun, och hur handikappad man kände sig när det saknades el och vi inte hade någon möjlighet att varken elda eller laga mat under många timmar. Kan man, tycker jag verkligen man ska ha någon form av eldningsmöjlighet hemma.
 
Jisses, vad jag längtar!
 
 
Vad har ni för tankar kring vedspis? Ny eller gammal? 
Scrolla ner mot det förflutna