När det är den bästa tiden i mitt liv

 
Jag vaknar på morgonen till gnistrande frost och somnar till ljudet av Hollies lugna andetag. Det känns som om jag har semester nu när jag är hos mamma, men jag arbetar ändå mina arbetstimmar varje dag. Och jag har bokat biljetten hem till Gotland nu, det blir på söndag, så det är inte många dagar kvar här nu. Men jag ser tillbaka på de senaste veckorna med sådana varma känslor i bröstet att det är svårt att hålla leendet borta. Jag har knappt hunnit blogga, för jag har jobbat och sedan varit social med vänner jag inte träffat på alldeles för länge. Släktingar och familjemedlemmar jag inte umgås med tillräckligt ofta. Jag känner mig så enormt lycklig över att vara hemma. Hemma. I Sverige. 
 
De här bilderna tog jag i morgonljuset på Gotland innan jag for iväg ut på äventyr. Så overkligt att det fortfarande "bara" är höst på Gotland, att gräset fortfarand eär grönt där, när jag inte sett gräs på många dagar nu. Just den här morgonen då dessa bilder togsvar helt perfekt, en sådan man föreställer sig när livet verkligen leker. Och det slog mig att jag äntligen är där igen. Att lyckan bor i mitt hjärta igen, fullt ut och helt. Det finns ingen rädsla, ingen ånger. Det finns bara nuet och drömmar, längtan och frisk luft. Nu är den bästa tiden i mitt liv. Jag är klar med skola, med stress, med oro över jobb eller framtidsplaner. Jag vet vem jag är, vad jag vill, och tillsammans med min sambo vet jag att oavsett vad för svårigheter som kommer, så klarar vi allt. Jag har aldrig känt mig starkare, tryggare eller lyckligare. Det är precis så här livet ska vara: inte perfekt, men fyllt med tacksamhet över vad det innehåller och med vackra människor att dela det med. Och husdjur, så klart.
 
Det var fantastiskt att bo i USA i tre år, men det är ännu mer fantastiskt att vara hemma igen. Jag kunde inte ens drömma om att det skulle bli så här bra när jag bokade flyttlasset hem för ett och ett halvt år sedan.
 
God morgon och hoppas ni får en fantastisk dag!

När man pratar om valet att vara lycklig

 
"Åh nej, nu är det måndag igen..."
Sa du det idag? Tänkte du det? I så fall vill du nog inte läsa det här inlägget, för det kommer att kännas som ett påhopp. För jag påstår nämligen att lycka är ett val, och genom att tänka tankar som "måndagar är veckans sämsta dag" eller "fy vad jag inte gillar hösten" så väljer du att inte tycka om hösten eller att ha veckans sämsta dag. 
 
Jag kommer alltid att vara evigt tacksam mot min gamla friidrottstränare, som tvingade mig att läsa en bok om positivt tänkande. Den boken, som hette "Nya Bäst när det gäller" av Willi Railo, öppnade mina ögon för att se världen ur olika synvinklar, något som hjälpte mig genom livet vid mer än ett tillfälle inte långt senare. Sedan dess har jag sett otaliga föreläsningar, både i verkligheten och via nätet, om positivt tänkande och om lycka. Och jag har kommit fram till att lycka inte är något man jagar, det är något man väljer. För den som inte hört om det här tidigare kanske det låter helkonstigt, ja till och med omöjligt, men det är som med all annan träning: ju mer man övar, ju bättre blir man. Att kunna välja att se glaset som halvfullt eller halvtomt. En fantastisk kunskap att besitta, som gör hela livet roligare, mer spännande men framförallt, lyckligare. Många tror att lycka är någonting man får, andra tror att det är något man förtjänar eller eftersträvar. Den synen på lycka gör det svårt, eller snarare omöjligt, att uppleva det.  
 
 
Lycka är ett val. Ett val som kan vara så sjukt svårt, kännas helt omöjligt, att göra. För att man saknar medlet att veta hur man väljer, eller för att någonting tynger ner humöret. I början är det jättesvårt. Vi fostras in i att se världen med negativa ögon. Små barn ser världen possitivt. Men ju äldre man blir, ju mer rädd för världen blir man och ju mer stänger man in sig bakom sina egna fördomar och rädslor. Barn är inte rasister. Barn är inte homofober. För barn är det enkelt att välja och man gör det utan att förstå konsekvenserna. Men ju äldre man blir, ju bättre förstår man konsekvenserna och ju mer börjar man tänka på just konsekvenserna istället för själva valet.
 
Första gången det här slog mig satt jag i bilen på väg till jobbet, för många år sedan nu. Det var mitt i vintern och på radion klagade alla om hur kallt, halt eller hur jobbig trafiken var. Jag satt där och undrade varför dem fokuserade på sådana saker varje morgon. Vintern är alltid kall och vägarna är alltid hala. Och det är alltid kaos i morgontrafiken i varje stad av större storlek. Själv satt jag och njöt av den elvärmda stolen. Jag njöt av att kupévärmaren gjort bilen mysig så att jag dessutom slapp skrapa rutorna. Det var då det verkligen slog mig, att jag väljer att vara lycklig. Jag kom till jobbet glad när alla andra var griniga. Trafiken, kylan eller halkan kommer jag aldrig att kunna påverka, så varför klaga på den?
 
 
Helt ärligt förstår jag inte det här med att klaga och gnälla. Särskilt över sådant man inte kan påverka. Antingen är någonting åt helvete och man gör något åt det, eller så är någonting urdåligt och man försöker påverka det så gott man kan, eller så lägger man ingen fokus på det. Varför älta någonting jobbigt om och om igen? Varför tänka på någonting man avskyr? Som min sambo alltid säger, "Om du oroar dig för någonting i förväg lider du bara en gång extra" och den enda som lider av det är du. Och dina närmaste. För gnället påverkar omgivningen. Det är som ett virus som antingen smittar dina vänner eller jagar bort dem. 
 
Jag har haft så många vänner som jag glidit ifrån på grund av att det enda dem vill göra när vi ses är att gnälla på det ena eller det andra. Det är inte sunt eller roligt för någon av oss. Att få lätta sitt hjärta är det skönaste som finns. Att få berätta hur man mår och få empati är obeskrivligt. Men att gnälla mår man egentligen inte bättre av, för mottagaren blir inte empatisk utan snarare blir stämningen dålig och relationen sämre och skadligare. Antingen vill mottagaren ignorera dig eller motbevisa dig, och så blir ni osams. Vi brukade kalla sådana vänner för energitjuvar. När man umgicks med dem lämnade man dem tröttare och ledsnare än när man träffade dem. Medan riktiga vänner lämnar man med lätt hjärta, spänst i stegen och en tillfredställd själ. Att gnälla är en ovana vi lär oss tidigt och det kan vara himla svårt att bryta den. Det är lättare att gnälla över något än att välja att inte gnälla. Men ju mer man övar, ju enklare är det att välja. Att välja att inte gnälla. Att välja att se det postiva i en neutral situation. Som vinter. Vinter är varken bra eller dåligt. Det är en årstid. Du väljer om du tycker att det är en bra eller dålig årstid, beroende på vad du fokuserar på.
 
 
Du tappar något i golvet. Du väljer om du släpper loss vreden och skriker en stund, eller om du tar ett djupt andetag och rycker på axlarna. I början är det svårt, för vi lär oss av vuxna och av TV att du ska bli arg och förbannad, svära och skälla när någonting går dåligt. Jag började träna på just det här tidigt i tonåren, för min pappa klarade aldrig att behärska sin vrede om någonting (oftast småsaker) gick fel. Jag minns inte hur många fjärrkontroller som slängdes i väggen för att TV:n var seg eller batteriet slut och mot slutet av min tid som hemmaboende tyckte jag det nästan var komiskt. Jag insåg snart att jag hade samma impulsiva temperament. Och att jag måste lära mig behärska det. Det har varit en svår resa och jag tror inte att man någonsin är framme. I början var det mycket skönare att slänga något i golvet, men numera finns det inte på kartan att kasta någonting när jag är arg.
 
Vissa platser i livet är så klart lättare eller svårare. Men jag känner att jag är på ett ställe i livet nu när jag sällan blir arg. Sällan upprörd. Jag märker att det är svårare att välja att se en händelse positivt när jag är stressad, trött eller hungrig. Så jag försöker att inte vara stressad, trött eller hungrig. För då är jag inte den vän jag kan vara, den sambo jag kan vara, den bästa versionen av mig själv som jag kan vara. Den versionen som inte bara blir roligare att umgås med för andra, utan som främst mår bättre för att jag inte låter irrelevanta saker ta ner mitt humör. Versionen av mig som är lyckligare är den som mår bättre och som har ännu lättare att tänka positivt och att se det fina i vardagsdetaljerna. 
 
 
Det låter så högtravande, att säga att jag har valt att vara lycklig. För vissa saker gör det svårare att välja att vara lycklig. Sjukdomar, personliga tragerier, förlust an en närstående, en depression, svält, ekonomiska problem. Men även dessa påverkar dig inte så länge som du kanske tror, och att försöka tänka positivt kan vara den enda snabba vägen ur det eller det enda sättet att vara lycklig trots det. Om du har några minuter över, rekommenderar jag varmt att lyssna på den här föreläsningen, om just lycka. För lycka handlar inte om vad man har, utan på hur man ser det man har. Med verktyget att välja hur man ser på världen blir plötsligt världen enklare och vackrare att leva i.
 
Hoppas du har en riktigt fin måndag.
 

När man var på "husvisning"

Jag måste bara dela med mig av en sak! När jag var hos mamma förra veckan såg vi en annons på ett hus. Jag föll direkt, och vi gick in på nätet för att kika på bilderna. Huset var i hemskt dåligt skick, men mamma är ju händig och det stod att ena uthuset var vinterbonat, så vi diskuterade om det kanske var ett projekt hon kunde ta på sig över ett års tid. Visingen var i helgen, och då hade jag ju åkt hem, men vi hoppade in i bilen och körde bort för att i alla fall se utsidan.
 
 
Och vilken utsida... tyvärr alldeles förfallet för att rädda. Vi gick där varv efter varv och tog in detaljerna. Alla hus var murkna, grunden föll sönder och var dränkt i vatten. Allt var snett och det var hål rakt in på flera ställen. Det boede vara olagligt att låta en byggnad förfalla. Fråga mig inte hur en sådan lag skulle vara, men när så här vackra och unika hus förfaller sönder bränner det i mitt hjärta. Vi pratade om att leta reda på originalritningarna, riva och bygga nytt nästan likadant och bevara, ifall det mot all förmodan fanns, detaljer som kunde räddas. Om inte återskapa huset så gott som möjligt. För vilken vacker plats det låg på, och vilken historia huset bar på.
 
 
Dem skulle ha 200 000kr för det. Det ska bli spännande att se vad det säljs för tillslut. För någon kommer ju att föälska sig i tomten. Huset är i behov av allt för mycket för att kunna bevaras. Men vilken liten drömstuga det här var än gång i tiden. Och kanske blir det en drömstuga igen här någon dag. Men inte nu och inte för min mamma. Hennes husdrömmar fortsätter.
Raftälven 109, aka Tomtebo, uppfört av en fotograf & konstnär. En dröm som förföll.
Scrolla ner mot det förflutna