När man var på "husvisning"

Jag måste bara dela med mig av en sak! När jag var hos mamma förra veckan såg vi en annons på ett hus. Jag föll direkt, och vi gick in på nätet för att kika på bilderna. Huset var i hemskt dåligt skick, men mamma är ju händig och det stod att ena uthuset var vinterbonat, så vi diskuterade om det kanske var ett projekt hon kunde ta på sig över ett års tid. Visingen var i helgen, och då hade jag ju åkt hem, men vi hoppade in i bilen och körde bort för att i alla fall se utsidan.
 
 
Och vilken utsida... tyvärr alldeles förfallet för att rädda. Vi gick där varv efter varv och tog in detaljerna. Alla hus var murkna, grunden föll sönder och var dränkt i vatten. Allt var snett och det var hål rakt in på flera ställen. Det boede vara olagligt att låta en byggnad förfalla. Fråga mig inte hur en sådan lag skulle vara, men när så här vackra och unika hus förfaller sönder bränner det i mitt hjärta. Vi pratade om att leta reda på originalritningarna, riva och bygga nytt nästan likadant och bevara, ifall det mot all förmodan fanns, detaljer som kunde räddas. Om inte återskapa huset så gott som möjligt. För vilken vacker plats det låg på, och vilken historia huset bar på.
 
 
Dem skulle ha 200 000kr för det. Det ska bli spännande att se vad det säljs för tillslut. För någon kommer ju att föälska sig i tomten. Huset är i behov av allt för mycket för att kunna bevaras. Men vilken liten drömstuga det här var än gång i tiden. Och kanske blir det en drömstuga igen här någon dag. Men inte nu och inte för min mamma. Hennes husdrömmar fortsätter.
Raftälven 109, aka Tomtebo, uppfört av en fotograf & konstnär. En dröm som förföll.

När man berättar om sitt livs stora kärlek

 
Det var en gång två små flickor som låg i sina sängar i ett litet radhus utanför Göteborg och lyssnade på en godnattsaga. Den var så spännande att de utbrast "ett kapitel till! Ett till!" när mamma eller pappa slog ihop pärmarna. Om de hade riktigt tur, kunde pappa läsa ett till. Mamma däremot läste ofta både två och tre till om de bad riktigt snällt och mutade henne med kramar. De läste allt ifrån Svarta Hingsten till Harry Potter, Narnia eller Sagan om Ringen. De läste med sådan inlevelse att sagorna blev levande och verkliga, och fick dem att vilja läsa själva. Flickorna var jag och min lillasyster. Inte lång tid senare tjuvläste vi böckerna i förväg då vi inte kunde hålla oss från att lista ut vad som skulle hände med Harry och hans vänner. Vi började sno böcker ur våra föräldrars bokhyllor och läste oss snart igenom huset. När andra föräldrar slet sitt hår över att deras ungdomar var ute och rände, fick mamma och pappa ropa tio-tolv gånger för att vi skulle komma fram från våra gömor där vi låg med varsin bok helt i våra egna världar. När vi inte läste, ritade vi illustrationer till böckerna eller skrev våra egna sagor. När Harry Potter och det flammande bägaren dröjde skrev jag min egen bok med samma titel. 
 
 
Med tiden kommer böckerna att betyda oerhört mycket för oss båda två. Mamma lät oss sitta och skriva våra egna berättelser vid hennes dator och vi slogs om vem skulle få använda den. Vi var först i våra klasser om att få en egen dator, och det enda jag hade på min var Word, Paint och The Sims. Dessa tre program lärde jag mig till fullo och när vi skulle lära oss Word i skolan fick jag hjälpa läraren vilken resulterade i mitt enklaste MVG någonsin. Men böckerna blev viktigare än så. I sjätte klass blev jag mobbad, och böckerna blev min rustning mot de hårda ord och slag som haglade över mig. Jag gömde mig på rasterna med näsan i en bok, och fick på så sätt timmarna att flyga iväg. Varje bok var en värld mycket bättre än den jag levde i, och jag flydde dit så fort jag fick en chans. Jag ignorerade ord som plugghäst och tänkte att killarna i böckerna jag läste var så mycket intressantare än killarna som kastade suddigumsbitar på mig för att se hur lång tid det tog innan jag blev arg. 
 
De bästa stunderna från min barndom och ungdomsår var utan tvekan tiden i Jämtland, där vi inte hade internet eller teckning på våra telefoner, och vi kunde läsa vart vi ville timma efter timma. När vi blev äldre och hade bärbara datorer kunde jag sitta och skriva hela dagen. Det är fortfarande den bästa plasten att sitta och skriva på i världen. Jag har garanterat tillbringat lika mycket tid vid datorn i köket i Jämtland som alla i min klass tillbringade med att festa. Böcker och berättelser var det jag levde för. När jag hade ett tråkigt ämne i skolan satt jag och funderade på hur ämnet skulle hjälpa mig att bli en bra författare, skriva verkligare och bättre böcker. Ändå kände jag alltid att min dröm om att skriva och mitt intresse av att läsa var fel. Att det var en dålig sak som folk såg ner på. Det gjorde mig nördig och töntig och jag pratade sällan med vänner och bekanta om mina intressen. I perioder var jag tvungen att skära ner och pausa mitt läsande och skrivande. I USA hann jag aldrig mer än mina läxor. Sambon uttryckte för några månader sedan att jag hade väldigt mycket böcker för någon som inte läser. Det startade en lång diskussion som slutade i att han insåg att när katten är borta, ligger musen och läser. Jag har inte lika mycket tid när han är hemma, och är ju hellre med honom. Men sedan januari läser jag varje dag igen. Det har varit en del av min återhämtning. Jag har läst om Harry Potter-serien, Shadowhunters och ett oräknerligt antal små harlequinromaner. Och jag skriver igen. Målet är varje dag men det har blivit var tredje sista veckorna.
 
 
Nu när vi flyttade utbrast vännerna "du får aldrig mer köpa en bok!" vilket fick mig att skratta. Främst för att jag faktiskt inte köpt särskilt många böcker på egen hand. De flesta har jag fått i present. Älskar man att läsa och ens familj har samma smak, får man oftast böcker i present. Numera är jag stolt över mina böcker och håller på att bygga ett utrymme i huset dedikerat till böcker och berättelser. Vi kallar det för Bibloteket och det blir en plats att läsa och skriva på, men också en plats där jag kan jobba hemifrån. Jag har inga planer på att sluta köpa böcker. Jag läser ofta om dem och tillhör inte gruppen av människor som enbart läser något en enda gång. Jag föredrar dessutom fantasy och historiska romaner, vilket inte finns i stora utbud på bibloteken. Jag läser inte däckare och har svårt för moderna böcker. Jag vill försvinna in i en värld som inte är min egen och ser inte hur mord kan vara underhållande. För mig är varje bok en portal till en annan värld, och att besöka den utvecklar dig som person, din empatiska förmåga och din förståelse för andra.
 
Böckerna är mitt livs stora kärlek och jag kan inte tänka mig ett liv utan läsning. När jag är på språng lyssnar jag på ljudböcker och när jag vill ha lugn och ro sätter jag mig ner med en bok i soffan, fåtöljen, sängen eller kökstrappan. Jag är inget fan av e-böcker. Att stirra på en lysande skärm är jobbigt för mina ögon och jag gör det tillräckligt i mitt arbete som fotograf. Det är för mig lugnande att vända blad och hålla tyngden av boken i handen. Känslan av att närma sig slutet. Det är inte alls samma sak som att läsa en e-bok. Och som tur är  för min del, är bokintresset billigt. Böcker finns på loppisar till grymma priser.
 

När man lever i en dröm

Från och med idag är jag min egen. Från och med idag är jag inte längre deltidsanställd i en butik medan jag sysslar med foto på fritiden. Från och med idag är jag heltidsarbetande inom film och foto. Jag går in 100% på vårt företag Any Moment Productions. Så idag firar jag att jag vågade hoppa, vågade satsa. Vi får se vart jag landar, men just nu svävar jag på moln. Det känns som om att alla mina drömmar har slagit in.
Jag bor på Gotland. Med honom med stort H. Med den där lilla hunden som kan se så himla olycklig och uttråkad ut när hon vill. Med katterna som har personligheter större än sina ägare, i huset som är så udda och underbart och knasigt på alla sätt och vis. Vårt hus. Som vi kunde köpa tack vare våra underbara mammor. Vi har de finaste familjerna, de underbaraste vännerna som nu i helgen hjälper oss att flytta det sista från huset vi fått bo i sedan vi kom hem till Sverige. Det känns symboliskt, att flytta in i vårt nya hus på riktigt ett år efter att vi landade här hemma. Vi har haft den underbara möjligheten att bo på sambons barndomshem medan vi letat, sparat pengar och landat. Det är så mycket att vara tacksam över att jag känner mig lite yr. Från och med idag är jag min egen, fotograf på heltid. Jag letar studio och det ska bli så spännande att se om vingarna bär eller om jag måste mellanlanda och sedan ta ett nytt skutt. Om det blir en glidflygning eller en störtdykning, fritt fall eller en härlig färd bland lekfulla vindar. Så många drömmar har redan slagit in. Det känns som om jag lever i en dröm, redo att vakna i min säng i Santa Barbara och inse att jag är sen till en lektion och vi fortfarande bor i den inrökta lägenheten med två omogna grabbar.
Livet. Så häftigt att verkligheten kan kännas som en dröm.
Scrolla ner mot det förflutna