När Annie åker på loppisrunda!

God morgon! Jag sitter just nu i köket och avslutar min morgon hemma i köket. Njuter. Verkligen njuter. Det finns verkligen ingenting som känns dåligt just nu. Visst, vi har tusentals saker vi vill göra, skulder, små problem och annat som hör livet till, men det är ju precis som det ska vara. Vi har världens underbaraste lilla hus, som så smått börjar se ut som vårt, vi har en härlig verklighet där vi tar tillvara på varenda dag, och vi har varandra. Mer än så behöver man verkligen inte. Jag känner mig lycklig, så in i märgen. I nästan ett år har jag mått mer eller mindre dåligt, men nu de senaste månaderna har mitt humör stigit och jag känner att jag är mitt vanliga jag igen, full av energi och projekt, livsglädje och nyfikenhet. Jag har nog aldrig i mitt liv varit så lycklig som jag är just nu. Aldrig haft det så här bra. Vi tittar på varandra och undrar när allt kommer att braka ihop, för det känns nästan orimligt att vi får vara så här lyckliga. 
 
Får man skriva så i Sverige? I USA säger man "Good for you!" till varandar när någon berättar om någonting roligt eller possitivt som hänt i ens liv. Första gången ajg hörde det hajjade jag till och käne mig orolig, för jag trodde det var någonting ironiskt. I Sverige, när vi säger "kul för dig", är det alltid på ett ironiskt eller till och med elakt sätt. Men i USA säger man det med värme och kärlek. Man menar det. I USA är det okej att vara glad, gför egen del såväl som för andras. Här i Sverige trycker jantelagen ner glädjen i halsen och lämnar en smak av galla när andra verkar "för" lyckliga. Det är så synd. Jag önskar att jag kunde ta med mig "good for you!" till Sverige lika lätt som jag tog med mig min resväska. Men nu får det vara nog med morgonfungeringar. Dags för loppisrunda! Första anhalt: Fröjel. Sedan Roma... sedan Visby.
Lycka är att ha en inredningstidning att läsa och ett hem att pyssla i!

När livets väg svänger är det bara att gå vidare

 
Idag, för fyra år sedan, beslutade jag mig för att flytta till USA. Det var inte något beslut som var lätt att ta. Jag var inte rädd att flytta dit, men rädd för allt jag var tvungen att lämna. jag var rädd för att förlora mina vänner, för att något skulle hända med mina djur medan jag var borta, att jag skulle förlora någon familjemedlem. När jag tänker efter är det så jag fungerar. Jag är rädd för att förlora vad jag har, men aldrig rädd att inte nå dit jag sträcker mig. Att misslyckas har jag knappt funderat på, för i mina ögon är det bara ett negativt laddar ord för att ändra sig och välja något annat. Om jag hoppar av skolan, har jag inte misslyckats med att studera, utan valt bort det. Livet är en väg som ibland är brant och svårklättrad, ibland så enkel att vandra. Ibland har man en otrolig utsikt, ibland är man instängd i en trasslig snårskog och vägen framför fötterna svår att se. Idag fyller jag år. Det gör jag varje år på just det här datumet, så det är lätt att minnas vad man gjort just den här dagen åren tidigare. Jag gillar att tänka tillbaka på alla mina födelsedagar, på vad jag gjort och vart jag varit. Det var länge sedan jag slutade vilja fira dem, men jag kommer ihåg dem. Vart i livet jag var just den här dagen ett annat år. Och vart jag ville vara, den här dagen fast i framtiden. Är jag där jag ville vara? Nej. Jag är inte OS-stjärna, jag är inte mamma. Jag är inte arkitekt eller hästägare. Men jag är precis där jag vill vara. Jag är så otroligt lycklig och tacksam över vart jag är och hur jag har det.
 
Jag vet inte vart vägen leder i framtiden, men idag har jag den man jag älskar mest vid min sida. Jag har en allt större hundvalp vid fötterna och en ungkatt i knäet. Jag har två jobb jag trivs med det känns som om jag har ett vägskäl med tusen olika stigar framför mig. Vi får se vart vi väljer att gå, jag och min lilla familj. Det är det fina med att vara vuxen. Man får välja, och jag är lycklig nog att ha en liten familj att vandra med. 
 
Jag önskar dig en trevlig vandring och platåer att vila på mellan uppförsbackarna. En plats att stanna upp på, och se tillbaka. En plats att stanna upp på, och vara stolt över hur långt man har vandrat, hur tufft det än var att komma dit. Och kom ihåg: bara för att du tror dig veta vart andra är när du träffar dem på vägen, vet du ingenting om hur deras väg dit såg ut. 

När man tänker tillbaka på USA

Vad saknar jag från USA?
Den frågan får jag en hel del. Helt klart är kompisar och skolan högst upp på listan där. Mina två mentorer, Matt och Bruce, saknar jag något så otroligt. Men som tur är finns ju internet. Jag skriver med Matt nästan varje vecka via Facebook och några email i månaden med Bruce, som inte finns på fejjan. 
 
Jag saknar Ross, alltså affären. Det var så enkelt att fynda billiga men bra kläder och presenter där. Dem hade det mesta och till bra priser. Marshalls också. Den affären var typ identisk med Ross. Nu funderar jag på att åka till fastlandet för julklappshandeln. Men jag har hittat några bra butiker här också, beroende på vad man vill ha. Jag är inte ett superfan av onlinehandel. Jag vill se och känna på det jag köper.
 
Jag saknar skolan och tillgången på inspiration, teknik och fotosamtal. Det var mycket enklare att vara kreativ och återskapa det man ville när man hade en studio, all utrustning och vänner omkring sig. Men jag börjar så sakta bygga upp ett nätverk här också. Och snart kommer väl flyttlasset med min egen studioutrustning.
 
Jag saknar pommes och ranchdressing. Men det finns massa gott här i Sverige så det är bara när sambon tjatar om snabbmat som jag ens tänker på det. Jag har bara ätit snabbmat två gånger sedan hemflytten, så det är lite av ett ickeproblem.
 
Jag saknar att kunna svänga mot rött när man ska höger i rödljus. Det finns särskilt ett rödljus i Visby där man får stå och vänta i evigheter och då tänker jag alltid på hur enkelt det var att köra i Kalifornien.
 
Jag saknar vår amerikanska bil. Det var en Ford Explorer från 2001 och den gick som en klocka, trots sina knasigheter såsom att växellådan var ett snäpp felställt eller att ena bakdörren bara ville låsa upp sig vid speciella tillfällen. Men den var underbar att köra, man satt högt och man fick plats med allt från matkassar till skrivbord.
 
Jag saknar att jobba med foto 100%. Jag jobbar deltid i butik här nu och det är en jättehärlig butik, med härliga människor, men jag känner inte att jag utvecklas så mycket. Jag jobbade på samma kedja även innan USA-flytten och har lärt mig det mesta jag kan lära mig där. 
 
Jag saknar tillgången på modeller. Där fanns det mängder med människor och jag var med i en community där det var enkelt att hitta folk. Nu känner jag ingen och här finns inget sådant uppbyggt. Men nu börjar jag ju lära känna människor så det kommer inte vara ett problem länge till.
 
Jag saknar språket. Engelskan är vacker, härlig och numera flytande. Svenskan är svårare. Det finns ord inom främst foto och bröllopsvärlden som jag inte kan på svenska. Jag kan komma på mig själv med att prata engelska med hunden, och jag blir jätteglad när det kommer in en engelskspråkig kund. Särskilt hörom månaden när det kom in en amerikan. "Oh, you've been living in the states!" sa han när jag räckte över honom kvittot. "Yeah, how do you know?" frågade jag förvånat. "Swedes are usually good english speakers, but that expression is only used in the US" flinade han. Avslöjad! Utrycket? "Have a good one", som betyder typ "ha en fortsatt bra dag". När han väl sa det insåg jag att jag aldrig hört någon icke-amerikan säga det förut, och att svenska skolan lärde ut "have a good day". 
 
Annars? Jag saknar inte vädret, klimatet eller maten, inte fikat, inte kulturen. Och absolut inte trafikköerna!
Scrolla ner mot det förflutna