När katterna har ett hus

Det allra roligaste med att flytta till huset var nog katternas reaktioner. Min gamla katt, Geisha (bilden högst upp) har flyttat sju gånger eller så och det ska hon aldrig mer behöva göra. Jag lovade henne i bilen på väg ner från Jämtland att hon aldrig mer ska behöva åka färja och det löftet tänker jag hålla. Vi tog dem till huset lite tidigare än planerat eftersom vi saknade dem så, och första timmarna var dem instängda i badrummet till bägges stora ilska. Men så fort dem lugnat sig lite öppnade vi upp och dem fick utforska. Någon vecka senare fick dem gå ut första gången. Maiko hade precis börjat få gå ut innan flytten, och vi var jätteoroliga att han skulle bli överkörd. Ni skymtar grinden där bakom honom? Utanför ligger en 80-väg där folk kör i 90-100km/h. Men hittills har han varit försiktig och är rädd för bilarna. Tack och lov!
 
Dem tog flytten väldigt bra. Geisha är inne och äter varje morgon men i övrigt är hon mest ute. Maiko är social hela dagen, med oss eller med grannarna, sedan är han ute några timmar under natten och kommer sedan in till oss igen. Nu när sambon och Hollie var borta har han sovit hos mig igen, något jag saknat sedan sommaren och värmen kom! Innan dess har han sovit på kökssoffan, hos gästerna eller under vår säng. Fåtöljerna och sambons datorstol på övervåningen är också storfavoriter och där ligger nästan alltid någon av katterna. Nu när det regnat kommer Geisha in igen, klagar högljutt och kräver mjölk som ersättning för att jag inte stänger av regnet åt henne. Hon tycker inte om regn.
 
Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många möss dem fångat sedan vi flyttade hit. Men dem tar i alla fall inte in dem utan lämnar dem ute i trädgården. Mestadels har det varit näbbmöss, som dem inte äter utan bara dödar. Dem har jag fått ta med spaden och slänga. Men nu senaste tiden har jag hittat lite musrumpor, så det verkar finnas goda möss omkring huset också. Geisha har bjällra, vilket verkar hålla nere antalet fåglar som faller offer för henne. Maiko har haft sönder två halsband med bjällror och ska få ett nytt igen. Han avskyr bjällran och ger sig inte förrän den är av, oavsett vad som händer med halsbandet. Men jag tycker att det är bra med bjällra, så jag tänker inte heller ge mig. Jag vet inte hur mycket Maiko jagar, om jag ska vara ärlig. Geisha har tagit hem en del möss till honom för att han ska lära sig, men jag vet inte om det fungerat. Han är ju rätt vild, så han borde ha lärt sig. I det avseendet är Geisha en duktig mormor. I övrigt är hon inte den trevligaste släktingen mot honom. Hon passar på att smälla till honom så fort hon får chansen, men det är numera halvhjärtat. 
 
Min privata instagram är full av katt- och hundbilder...
 

När man tittar tillbaka

 
Även i år har jag känslan över att jag missat medeltidsveckan. Det var så fullt upp att jag knappt hann vara där, coh nrä jag var där så var det hela tiden med jobb eller något annat som behövde göras. Men jag hann i alla fall gå på marknaden och spenderat aningen för mycket pengar. Jag köpte ett grått vadmalstyg som jag ska sy mantel av (vi får se om det hinns med till nästa år...) och ett spänne att fästa den med. Jag köpte en klänning av en kompis och mjöd till sambon. Och så köpte jag ett par medeltisbyxor till sambon som vi ska färga och snöra. Vi ska sy honom en tunika, så har han mer allternativ att ha på sig till nästa år.
 
 
Det är så himla roligt att gå omkring och titta på marknanden. Men till min stora sorg åt jag inte en enda bränd mandel. Det var för varmt så jag var inte sugen. En av dagarna var jag ruskigt nära värmeslag och fick åka hem och vila. En av dagarna försökte jag umgås med vänner och bekanta men det var samma dag sambon skulle åka till fastlandet så jag hade svårt att njuta utan kände mig smått stressad hela tiden. Nästa år ska jag enbart fotografera.
 
 
Jag är så otroligt svag för alla dessa vackra detaljer. Jag har träffat människor och knutit kontakter som förhoppningsvis görd et möjligt att få in mer sagor och forntid i min vardag. Jag ser fram emot så mycket nu framöver. Som att i höst, när renoveringen är över och livet lugnar sig, sitta och sy i soffan.
 
Nästa upp är meldetida jul!
 

När man varit i Ljugarn

 
Gotland är fullt av fantastiska, natursköna områden. Jag minns när jag ställde klockan på typ tre på natten, åkte runt och fotograferade soluppgången för att sedan åka till stugan vi bodde i och sova några timmar till innan det var dags att gå upp på riktigt. Jag minns hur levande jag kände mig. Jag känner mig alltid som mest levande när jag är i naturen. Den där tidiga morgonen, hur dimman och solen sammarbetade för att skapa en magisk timme där det bara var jag och fåren som betade stillsamt i hagen.
 
I helgen var jag i Folhammar utanför Ljugarn. Det är ett helt fantastiskt raukområde. Jag fotograferade ett bröllop på den kanske sötaste gotlandsgården någonsin i närheten. Inför bröllopet åkte jag ut och kikade på platser för själva porträtten och tog en lång promenad bland raukarna. På ett sätt var det jättesynd att paret bokade en så tidig fotografering. Svensk sommar är inte det bästa om man vill ha vackert ljus, för solen går ner väldigt sent om man vill ha riktiga solnedgångsbilder. Men det går att få fina bilder ändå. Man får bara tänka lite annorlunda.
 
 
Ljust ljuset är det jag brinner för, det jag älskar, som får min själ att darra i kroppen när jag håller kameran i händerna. Det är ljuset och mötet med människorna framför mig som gör det här med fotografi så vackert. Och när det inte är människor i bilderna, så kan jag går och bara andas in det. Ibland tror jag att kameran bara är min ursäkt för att få gå i naturen när den är som allra vackrast. Det är nog så här religiösa människor känner sig i kyrkan. Känslan av total tillhörighet och balans. 
 
Det är bara alvsången som saknas. Det finns magi där det finns tro, oavsett vad man tror på.
 
Scrolla ner mot det förflutna