När man redigerar i sitt tillfälliga kontor

Jag saknar verkligen min plats i vårt gamla kontor i Santa Barbara. När man redigerar bilder ska man inte ha färger omkring sig, så just nu är jag rätt körd. Alla rum i huset har färgglada tapeter, utom vårt sovrum nu då, men där kan jag inte sitta bekvämt. Förut satt jag alltid i matsalen, som är mest neutralt, men där kände jag mig iväg och det blev en sådan röra när sambon dessutom använde det som avlastningsplats eller mellanlandingsplats mellan sina uppdrag. Jag behöver ordning omkring mig för att arbeta. Så jag har installerat mig i den lilla hallen mellan sovrummen på övervåningen. Vänd bort från väggen är det hyfsat neutralt framåt. Jag sitter bekvämt och jag har internetuppkoppling. Det får fungera just nu. Om några månader har vi kanske råd att göra i ordning sambons gamla sovrum till ett tillfälligt kontor/gästrum. Om något år har jag kanske råd med kontor någon annanstans. Sambon har ordnat kontor i lokalerna där hans föräldrar jobbar, men det kommer han få betala ur egen ficka. Företaget har inte råd med kontor första året, även om hyran är fantastiskt låg. Bara för att någonting är billigt betyder inte det att man kan köpa det.
Men någon är i alla fall glad att jag sitter här. Jag får då och då en paus och lite uppmärksamhet från Ers Hårighet, som min lillasyster kärleksfullt kallar henne, divan nummer ett här i huset. Min katt Geisha. Jag kan inte förstå att hon är åtta år. Och snart ska hennes lilla barnbarn flytta hem till oss. Det blir vårt sista husdjur på många år, för nu är familjen komplett. Jag tänkte väl egentligen inte ha kattunge alls, men så tog min mamma och syster kattungar efter min katts dotter och mammas underbara hankatt, så då tittade jag och sambon bara på varandra och sa att vi skulle ha en. Nu längtar vi jättemycket, och Hollie får en kompis att växa upp med. Kattungen från USA kommer troligtvis att stanna i USA. Jag tycker det är för besvärligt att ta hit henne jämfört med hur bra hon har det just nu. Det viktigaste är att hon är älskad och har det bra, vilket hon har det just nu.
Nej, nu ska jag fortsätta att redigera. Jag har en deadline till helgen och massor av jobb, både redigeringsmässigt och på mitt deltidsjobb, så det blir en tuff vecka. Och nu hoppade katten ner så jag har fått fria händer och ingen ursäkt att skjuta upp det längre. Ha en härlig dag!

När medeltidsveckan är över

Här har ni en glad Annie på väg mot medeltidsveckan utstyrd i en billig dress från Wish, av urusel kvalité men ganska okej utseende. Den var ganska så varm, mysig att sitta i medan man kikade på eldshower eller medan man skrattade och pratade med sagovänner. Men till nästa år blir det någonting egensytt, vackrare och farmförallt, av bättre kvalité. Något annat som det blir mer av nästa år är bilder. Min sambo har stulit min kamera och filmat hela medeltidsveckan, så jag har varit kameralös hela tiden. En helt ny upplevelse för någon som haft en kamera i händerna nonstop i sisådär fem år.  
Dessa bilder tog jag med hans kamera, som jag inte alls tycker om att arbeta med. Alla knappar sitter på fel ställen utifrån vad jag är van vid. Men den tar ju bra bilder den också, om den får chansen. Bra bilder handlar närapå ingenting om kamera, utan om vad fotografen ser och hinner fånga. Men bra ljuskänslighet, det är viktigt det. Sambons kamera är ljuskänslig som en pensionär med migrän ungefär. Så för det mesta fick den ligga kvar hemma och vila, medan jag och Hollie var på äventyr.
Veckan var underbar men alldeles för kort. Det som var fint var att jag och sambon upplevde den för första gången ihop. Gotlänning som han är kan man ju tro att han varit på den varenda år, men tydligen inte. Vi blev lite frälsta bägge två. Hundvalpen blev mest pussad och kramad.
Visby, som redan är världens vackraste lilla stad, lyser upp på ett magiskt vis under den här veckan. Att sitta i eldens sken och blicka upp mot de gamla murarna är verkligen en fantastisk känsla, särskilt till ljudet av medeltida toner eller en aukustisk gitarr. I veckan ska jag visa upp mina fynd från marknaden. Sambon kommer antagligen sitta vid datorn Augusti ut. Han filmade i stort sett vartenda event och ska klippa ihop en kort film till Medeltidsveckan, så han har att göra. Det allra bästa med vårt jobb med kameran är när man får återuppleva de vackar ögonblicken om och om när man redigerar.
 Och den här veckan kommer jag knappt heller lämna datorn. Jag kommer antgaligen till och med sitta med sambon på hans kontor för att vara säker på att verkligen få sitta och redigera lite. För jag har en hel del bilder att gå igenom som jag hoppas leverera till helgen så att jag då kan fokusera på att vara bröllopsgäst istället. 
 Hoppas er vecka varit lika magisk som min var!

När minnena tar vid

Nu närmar sommaren sig sitt slut. Två månader drygt, har vi bott i Sverige nu. På två månader har så himla mycket hänt, så himla lite hunnits med. Världen snurrar, obönhörligt. Hur kommer vi minnas den här sommaren? Jag kommer att minnas bråk, oro, rädsla och sorg. Hela 2017 kommer att ha en melankonisk ton i mina öron framöver. Det har varit Avskedens år, Bråkens år, Rädslans- och Sorgens år. Vackra själar har vandrat iväg alldeles för tidigt, bråk har blossat upp där jag trodde bara kärlek brann. Men jag hoppas också att jag kommer minnas stunderna som var så vackra. Minnas hur det kändes att stå i rummet som osade av damm med en lycklig gammal hund mitt i det, döv för byggandet och bara glad över att få vara med. Minnas hur det var att skratta med sambon och se hans ögon lysa när han fick bygga igen. 
När jag tittar på bilden på sopborsten kan jag inte låta bli att le. För sedan dess, sedan bilden togs, har så mycket hunnit hända. Borsten är nu favoritleksaken för den lilla valpen som nu sover vid mina fötter. Hon, som knappt var född när vi började renovera rummet, men som flyttade hit och bodde med oss i gästrummet medan vi avslutade den. Jag hoppas jag kommer att tänka tillbaka på den här sommaren och se det vackra, istället för det mörka. Att jag kommer att minnas hur mycket vi längtade efter en egen säng, efter en garderob, efter ett hem. Minnas hur sambon gick från att säga "Annies drömmar" till "våra drömmar". Minnas hur det var att anlända till Sverige igen och sitta på tåget och se de lummiga träden virvla förbi därute. Den stora delen av sommaren består redan av minnen. En liten del är kvar att uppleva. Den bästa delen är kvar. Delen där vi sakta landar och hittar hem, slappnar av och njuter. 
Nu kan jag ligga i sängen i vårt sovrum och njuta av tapeterna som sitter på väggarna istället för i en kasse i garderoben. Nu kan jag njuta av att se gamla kära ägodelar, som i sig själva bär med sig minnen, återigen komma upp ur lådorna för att älskas och användas. Jag hoppas att jag får ligga i detta rum i många, många år och fylla det med vackra minnen som väger ut de tunga som först fyllde sommaren. Jag hoppas att jag snart kan titta tillbaka på dessa bilder och känna "jisses, tänk att det såg ut sådär?!".
Så här såg det ut för några veckor sedan. Idag ser det helt annorlunda ut... men mer om det nästa vecka!
Scrolla ner mot det förflutna