När man firat midsommar

Det var ju midsommar, och jag hann inte lägga ut några bilder från dagen eftersom det var så mycket jobb dagen innan, samma dag och tidigt nästa morgon, men det tar vi igen nu, efter en massa internetstrul. Nu laddar det upp så här kör vi. Hoppas ni haft en glad midsommar!
Jag började min midsommar med att plcoka tomater, men när jag var klar följde sambon med mig ut på ängarna där jag "rensade ogräs" åt hans far som äger markerna. Jag plockade lite blommor. Sedan blev jag dock så kär i blommorna att jag hellre ville ha dem i en vas, så det blev en mycket mindre krans än vad jag först tänkte mig. Men det blev i alla fall en midsommarkrans!
Jag hade nya träskor och en gammal favoritklänning som andades lite sommar. Kransen blev alldeles för stor, så den åkte av på vägen till bilen. Det är väl tanken som räknas? Bilsätet blev i alla fall fint och somrigt. Vi lånade sambons pappas bil på väg till deras stuga. En cabbad BMW eller nåot sådant, lite smålyxigt så, men det tog oss säkert en kvart att lista ut hur man lade in växeln. Tillslut fick jag köra eftersom det var jag som listade ut hur man gjorde. 
Vi stannade till vid det lokala firandet, mend em hade inte börjat än, och vi hade en lunchtid hos sambons föräldrar att passa, så vi bytte förare och fortsatte ut mot havet. Jag njöt av att bara vara på Gotland och känna vinden i håret. Det här med cabbad bil är underbart så länge man slipper köra.
Vi stannade i stugan några timmar innan vi begav oss ut mot Lickershamn för att se om dem fortfarande firade där ute. Det gjorde dem inte, men vi gick en promenad och njöt av Gotland och sommarstämningen, stången och bandet som gjorde sig redo för spelning på restutangen. 
Jag och sambon turades om att använda kameran. Jag fotograferade och sambon filmade. Sambons blivande styvbror hängde snällt på och klagade inte på att vi stannade konstant. Det var nog en av de mysigaste midsomrarna någonsin, men väldigt lugn. Lite för lugn för mig egentligen, men jag antar att det var bra.
Om ni är på Gotland är Lickershamn ett tips. Jättemysigt, en del raukar och en mysig resturang. Och ett väldigt Gotländskt litet fiskeläger bredvid en stenpir. Helt klart värt en sväng.
Sambons styvbror körde fram och tillbaka till Lickershamn från Stugan, som ligger bara en liten bit bort. Väl tillbaka ordnade sambon en brasa, så satt vi och pratade i timmar. Det var så mysigt, men samtidigt så svårt. Hur ofta sitter man så där? Bara tillsammans, småpratar, njuter av tystnaden, lyssnar på brasan och framförallt, inte har en enda mobiltelefon framme. 
Efter några timmar, när solen började gå ner, hämtade jag kameran. För den hade jag också lagt undan. Men det var så makalöst vackert och fridfullt att jag helt enkelt inte kunde låta bli. 
 
Livet blir inte bättre än så här. Avskalat från omvärlden, vid en plats där naturen fortfarande härskar i sin stillsamma makt. Vacker och mäktig, orörd och vild. I sällskap med familj och vänner. Grymt god lunch och underbar middag. Midsommar enda ut i fingertopparna. 
Och sedan bar det av hemmåt, för en relativt tidig sänggång och jobb igen nästa morgon. Tillbaka till stress och vardag. Jag längtar redan tillbaka till den där elden.

När man renoverar ett sovrum

Jag kan inte vara med på bild utan grimaser. Det går helt enkelt inte. Men den där bilden sammanfattade verkligen vårt velande. Jag och sambon ska renovera vårt sovrum, som hade hans gamla bebistapeter kvar på väggarna, så vi började hela resan med att välja ut tapeter. Rummet är inte superstort (eller jo, det är nog det största sovrum jag har haft) och ligger i nordväst, så det är ganska mörkt där halva dagen. Men så är det ju ändå ett sovrum, och det ska ju vara lite mysigt, så vi beslutade ganska snabbt oss för att sätta upp en fondvägg bakom sängen. Men hur skulle den, och tapeterna runt, se ut? Oj oj oj. Voine, voine, som pappas faster skulle ha sagt. Där var vi inte överens. Sambon propsade på en fototapet. Antingen den här med bergen, eller med kartorna.
Jag var lite anti-fototapet redan från början, efter fyra år som Rustaanställd med lite inriktning just på tapeter, så har jag sett en del. Syrran hade en i sitt tonårsrum och den var supersnygg... på bild. Men i verkligheten så fungerar det inte. Dem ser så fejk ut. Det finns inget djup, när dem kommer så nära som man ändå är när man tittar på dem. Det blir väldigt platt, sedan glänser dem när lamporna är tända och ser ännu mer platta ut. Jag skulle nog klara mig en dag eller två, kanske en vecka... sedan skulle jag tröttna. Kartorna är superfina, och i ett kontor skulle jag nog gilla den, men inte i mitt sovrum. Bergen däremot är underbar i färgen, men den känns alldeles för trendig. Då vore det ju roligare om man tryckt upp något eget, men nu är det hela konceptet jag inte gillar. Så vi skulle enas om en tapet. En vanlig tapet. Det var lättare sagt än gjort. Jag älskar kraftigt mönstrade orientaliska eller marockanska mönster, eller traditionella medaljongtapeter i sirlig utföring. Sambon gillade inte saker som upprepade sig. Nehej... ska vi ens ha tapet då? Vi pratade om att måla väggen i betong eller spika upp träplank istället, men tillslut enades vi om en tapet, två besök och några hemlånade böcker senare.  Det var väl mest en kompromiss. Någonting jag älskade och han var okej med, färgen vi båda älskade och lagom mörk. jag komemr att älska det här sovrummet.
Det kommer bli superbra det här! Den kommer om en vecka till butiken. Tills dess ska vi göra iordning underlaget och bygga bort de gamla garderoberna. Så vi har att göra och kan gott vänta.

När man haft trädgårdslek

Äntligen. Det här. Sommar, gräs, kvällsljus. Värme, fågelkvitter och frisk luft. Inga bilar som bullrar, inga sirener som tjuter. Bara syrener som doftar, vinden som susar i trädtopparna. Då och då rullar en bil förbi på landsvägen. Lycka. Total lycka. Det här är vad jag drömt om. Det här är det vi har drömt om. Pratat om när vi släckt lampan om kvällen och pratat om hur framtiden bör se ut. Vi pratade om det här. Om trädgårdsarbete i kvällssolen om sommaren. Nu börjar sambon kvickna till efter sin förkylning och vi tillbringade solens sista timmar utomhus.
Vi planterade smultron och hallon i trädgården intill husknuten. Till helgen hoppas jag på att vi kan ägna mer tid där ute. Rensa ogräs mellan stenplattorna och göra iordning uteplatsen. Bjuda över vänner framöver på grillat. Men först måste vi leta fram grillen ur busken. Det finns så många små saker att göra här, och jag vill göra alltihop. Men det finns en härlig känsla i att ta en sak i taget och inte stressa fram. Trädgården här har varit igenvuxen i flera år. Ett till eller två skadar inte så mycket. Hela huset behöver renoveras. Att vänta lite till är inte hela världen. I huvudet har jag redan renoverat både en och femtiotre gånger. I verkligheten kommer vi bara att ta oss an ett rum nu i sommar, och kanske ett till i höst eller mot sommarens slut. Enkla saker. Kosmetiskt. Men att drömma och fantisera räcker gott för mig. För nu har jag inte längre några hemska roomies. Nu är jag där jag drömde om att vara. Bland rosor och fågelkvitter. Med världens bästa sambo vid min sida.
Vi planterade två sorters hallon och skojade om hur populära dem kommer att vara om några år. En liten ö av röda bär i en trädgård att leka i. Om några veckor kommer valpen och om någon vecka flyttar min vuxna katt hem. Det känns som om det här är början på det liv vi pratat så mycket om. Ett liv där levandet är i fokus. Där kvalité kommer före kvantité. Och där lugn prioriteras och stress skärs ner. Kontrasterna är stora mellan vad jag vill plantera i trädgården, där jag långsamt vill se allting byggas upp, jämfört med i Växthusen, där fokuset ligger på produktivitet. Jag ville ha allting i trädgården, men sambon ville i alla fall "boosta" sina kryddväxter i växthusen i början. Jag kiknade av skratt. "Boosta" sina växter. En gång gamer, alltid en del gamer...
Jag älskar växthusen, fastän dem är slitna. Jag älskar hur varma dem är, och ljuset i dem när det är kväll eller tidig morgon. Men jag föredrar trädgården och den öppna himlen, bristen på stress och känslan av att vara ett med naturen. "Vi har väl inte bråttom?" frågade jag när sambon ville odla i växthuset. "Nej, så varför stressa med att plantera ut allt i trädgården?" retades han. För att jag är ivrig att få gräva i jorden, få vara i trädgården och få se den växa upp till något mer vårdat än det är just nu. Jag är för ivrig, alltid, för ivrig.
Sambon däremot är så lugn. Även när han råkade sätta en för stor planta i en liten kruka. Lite muskelstyrka, men ingen irritation. Den där växten satt verkligen fast där inne. Men tålanmod löser allt. Iver löser väldigt lite. Tillsammans håller vi en alldeles lagom balans.
Och nu har vi tagit de första trevande stegen mot en trådgård här i Sverige. Sått grunden till vad vi hoppas kunna njuta av i framtiden. Påbörjat vår lilla vision av drömlivet på Gotland. Och nu växer kryddorna sig starka i Växthuset i väntan på att ställas ut i trädgården. Smultron och hallon återhämtar sig så sakta ute i det fria. Och jag och sambon går och lägger oss renskrubbade från jord och med kroppar trötta av grävande och bärande, men sinnena avslappnade och lyckliga.
Och så påbörjades andra helgen i Sverige, med trädgårdsarbete och själslig ro. 
Scrolla ner mot det förflutna