När man försökt fotografera familjen
Det bästa man kan unna sig och sin familj är att gå till en fotograf, utan tvekan. Mina barn kommer att ha tusentals fina bilder från sin barndom när de växer upp, men få bilder på hela vår familj och nästan inga på mig. Men då och då får jag för mig att försöka. Fyra gånger har jag försökt och alla fyra har misslyckats. Första gången var i Ramnäs, fär ljuset var så vackert att jag absolut ville försöka. Men tiden sprang iväg och enda gången jag kunde var precis innan Livia skulle sova och hon hällde ut mitt kaffe över mina kläder så jag fick byta om och ha leggings på mig.
Andra gången gick bättre. Jag ville ta bilder medan rapsfälten blommade men vi skulle iväg eller någonting. Det var sen eftermiddag och jag insåg att vi inte skulle hinna, jag var trött på grund av den nya graviditeten och väldigt skör av alla hormonerna. Jag började gråta över att vi skulle missa chansen varpå Adam släpade ut oss. Det fanns ingen tid för ombyten men jag satte på Livia en tjocktröja och den råkade vara grå. Både jag och Adam hade våra favorittröjor på oss, grå. Så vi matchade i alla fall. Jag fick Livia glad och nöjd genom att lägga min telefon på kameran och spela någon barnvisa från Youtube. Det fick henne att titta åt rätt håll, till och med att le!
Den tredje gången var klockan nästan halv sex och jag hade med en frukt som muta. Men Livia var trött efter dagis och ville inte alls. Antingen grät hon eller så lekte hon med allt hon inte fick röra. Det här bvar just innan studion var klar så vi hade en tillfällig studio i ett intilliggande rum. Längs väggarna stod byggmaterial och skräp. Allt var mer intressant än att stå där mamma och pappa ville. Enda stället hon var nöjd med var i min famn, men bara korta stunder. Vi gav upp och fick ingen bild där vi alla faktiskt log på riktigt.
Nu fjärde gången tog vi dessa bilder. Jag tyckte att jag gjort allt rätt. Planerade in det veckor innan, på en tid då Livia är pigg, nyäten m.m. Men nej. Hon var arg och ledsen och skulle pilla på allt annat. Helst kameran. Adam tvättade håret dagen innan på min begäran men hade glömt borsta det så jag fick vänta på att han skulle göra det. Sedan ville inte Livia ha byxor och... ja, jag fick en så jäkla huvudvärk. en stund var rolig och mysig, men nästan hela fotograferingen var det någon som skrek eller grät. Jag ville lova mig själv att aldrig någonsin göra om det här... men jag vet att det blir en femte gång. Troligtvis en 55:e gång också. Jag tycker ju det är roligt att försöka. Och jag lär mig väldigt mycket av försöken. Om inte annat hur tålmodig och positiv jag behöver vara med mina kunder, för jag vet exakt hur stressade dem blir när deras barn inte är på humör...
Snart dags för försök 5. Så fort jag får tillträde till studion igen.
Du får ursäkta men jag skrattade gott åt det här inlägget. Fina bilder dock!