När man hittat ett drömhus till

"Oj vad drömhusen kommer ut på löpande band. =)" skrev bankmannen till mig.
Ja, och nej. Det var faktiskt mycket länge sedan något vi tyckt varit intressant kommit ut. Vi är jätteintresserade av huset jag visade häromdagen. Det ligger i Hogrän, vilket har blivit vårt namn på huset när vi diskuterar det. Det huset är i väldigt stort renoveringsbehov, men ligger fantastiskt och har potential att bli allt vi drömmer om. 
 
Men i somras kom det ut ett hus som redan har allt förutom skogsmark, men det går ju att köpa till senare om man vill. Det heter Alva Stumle och namnet fick mig att haja till. Min mans (och numera mitt) efternamn är ju Stumle. Det var inte svårt att räkna ut att huset ligger på mark som tillhört hans släkt. På sätt och vis en släktgård alltså, där att jag drömmer om redan finns. Jag visade det för maken helt lyriskt men han sa nej direkt. Ligger på fel del av Gotland. Han ville inte ens se det. Sedan dess har jag gått inpå Hemnet och dregglat. Huset har legat kvar.
Så gick det ut med att det skulle bli visningar igen nu i februari, så jag bokade en visning ändå och försökte övertala mannen, men han var inte intresserad. Tittade inte på bilderna jag visade, öppnade inte länkarna jag skickade. Så när han var ant att titta på Hogrän - även det inte med stort engagemang - gjorde jag honom glad genom att vi avstod visningen på Alva Stumle. Sedan gillade han ju Hogrän jättemycket, och jag försökte återigen att glömma gården med den putsade, gula fasaden och de maffiga syrénhäckarna.
Så damp det ner ett mejl till oss båda från svärfar. Säljaren är hans kusin, och svärfar tyckte vi borde titta på det. Jag skrattade rakt ut och rusade till Adam och tryckte upp telefonen under näsan på honom. "Titta" sa jag "till och med din pappa tycker att huset verkar intressant!". Så började vi äntligen prata. Varje kväll har vi diskuterat. Vad är viktigt för oss? Vad vill i ha ut av livet? Vad är det vi värderar? Varför är vi låsta på vissa platser?
Så skrev svärfar att han kan ordna visning, för säljaren är hans kusin. Ni kan ju tänka er min reaktion. Jag stod nog och hoppade på stället av iver. Samtidigt var jag säker på att Adam skulle vara negativ, eller i alla fall mycket ointresserad. Men till min förvåning svarade han "Ja men vad kul" när jag berättade om mejlet senare på kvällen. 
Nu går tankarna så att det knakar i huvudet. Det finns få saker jag velat med riktigt stor kraft här i livet och det var länge sedan jag kände en så stark känsla av att önska sig någonting. Det var exakt så här jag kände när vi hyrde bostad och letade hus, när ett eget hus kändes som en omöjlig dröm. Sedan kändes det så med barn, det var något jag längtade efter men som kändes så overkligt att det skulle hända. Än idag kan jag krama om Livia och undra hur tusan det är på riktigt, att hon verkligen finns. Nu känner jag samma sak igen. Så starkt att jag bara vill dra något över mig, för jag vet ju hur ont det gör när drömmar går i kras. Jag vill verkligen inte drömma, men jag kan inte låta bli.
Om man jämför husen så är Alva Stumle på en plats där Hogrän kan bli om ca 10 år. Så att flytta till Alv Stumle skulle göra att vi snabbare kan leva det liv vi längtar efter och drömmer om. Samtidigt så skulle det bli en omstart, mycket längre ifrån Visby och vi skulle bygga upp allt på nytt: barnens vänner, förskola, rutiner, till viss del vänner. Samtidigt som det egentligen inte är några avstånd. På Gotland blir man så bortskämd med att allt är nära. Huset i Alva skulle ge 7 minuter till förskolan, vilket vore en dröm, och 33 minuter från de vänner vi umgås med mest. Vi skulle hamna nära Adams fastrar och kusiner, varav en har barn i våra barns ålder. I Hogrän behöver allt göras och vi skulle behöva ta det steg för steg. Vi skulle kunna ha barnen i Visby, jobba där, men det skulle krävas mycket mer energi och en långsiktig planering. Men båda gårdarna kan verkligen bli allt det vi drömmer om. Frågan är: vad vill vi?
Barnens farmor skulle hamna 50 minuter bort istället för 15-20 som idag. Livias bästa kompis likaså. Hennes bästa kompis på förskolan skulle hon nog tappa kontakten med, för de bor i Lummelunda och vi har inte fått till något umgänge på fritiden. Men hon skulle kunna cykla till kompisarna om vi flyttade till Alva, och i framtiden även ta bussen till Visby. I Hogrän skulle hon heller inte ha någon precis intill sig, det ligger ännu mer ödsligt. Så för barnens skull tror jag att bägge husen är bättre än hur vi bor nu, men det i Alva bäst ändå.
 
I Alva kan jag se hur det lilla rummet med handfat blir mitt kontor/ateljé och det som heter kontor blir Adams hemmakontor. Jag ser hur barnen får stora, härliga rum och hur vi kan bygga upp olika verksamheter i utbyggnaderna. Jag kan till och med stoppa in hästen i ett färdigt stall.  
Nåväl, hur det än blir ås blir det bra. Jag drömmer funderar och försöker ta beslut. Det handlar inte bara om mig och Adam och våra drömmar, utan om barnens. Vart har dem bäst förutsättningar för en trygg uppväxt med nära vänner och bra relationer? Nu har det varit fem budgivare på Alva Stumle redan, så risken är att det skenar iväg. Vi har nog inte råd att lägga mer än 4 miljoner. Även det blir tufft, särskilt om vårt hus inte blir sålt för det vi har räknat med. På måndag träffar vi banken och så får vi höra vad de säger, sedan kan vi lägga ett bud. Kanske på Alva Stumle, som vi ska besöka på söndag. Kanske på Hogrän, vars mäklare är i Spanien och återkommer på tisdag. Det hela känns så spännande. Men också mycket läskigt!
 
Scrolla ner mot det förflutna