När man vandrade i norrsken

"Älskling, jag tror att det är norrsken ute nu, om du vill ut och fotografera", säger min mamma till mig, som genast kastar mig ut i nattmörkret med sambon och hundarna för att kika. Hade jag inte vetat om att vi befann oss en timme från närmaste stad, som dessutom ligger i motsatt riktning, hade jag inte tänkt på det mjuka, gröna ljuset som fick horisontens granridå att avteckna sig mot ett stjärnklart himlavalv. Men nu visste jag att det inte var en stad.
"Jag ser ingenting", sa sambon besviket och spejade upp mot himlen.
"Jo, det gör du, men du vet inte riktigt vad du ska titta efter", sa jag. Det var inte det sprakande, dansande fenomenet som jag såg för många år sedan, men det var definitivt norrsken. Jag lämnade sambon och hundarna inne och häntade kameran och stativet, men det hade bleknat så mycket att jag inte längre kunde se det med mina blotta ögon. Kameran såg det dock, så några bilder fick ett grönt sken längs horisonten. Men vet man inte vad det är, är det svårt att se. Det var däremot inte svårt att se vintergatan. Jag tog ett fåtal bilder innan jag gick in igen. Det var den märkligaste kväll jag någonsin upplevt. Jag stod under fler stjärnor än jag någonsin sett, utan ett enda moln någonstans så långt ögat kunde nå, och ändå regnade det. Små, iskalla droppar, ett stilla duggregn. Brist på vettiga kläder, laddat kamerabatteri och regnskydd för kameran tvingade mig att avbryta fotograferandet, men minnet av den där himlen kommer att följa med mig livet ut. Natten under den gröna vintergatan.

När man talar om "me too"

När jag gick i fyran taffsade en kille i klassen på mig och min bästa kompis, så vi gick till fröken. Istället för att lyssna på oss och tala med pojken i fråga, sa hon till oss att han antagligen bara var kär i oss och att killar var sådana. Det är mitt första minne, men långt ifrån det sista, av att bli tillsagd att min kropp inte är min utan till för männen jag delar värld med. Att det är okej för dem att göra vad dem vill med mig. Jag ska vara glad, stolt och gärna tacksam också. Så kände jag dock aldrig.

Jag växte upp till en obstinat och ifrågasättande ung dam som i högsta grad ansåg att pojkarna skulle hålla fingrarna borta från alla mina kroppsdelar och som inte alls ville acceptera att jag inte förväntades kunna utföra olika uppgifter i livet på grund av att jag var tjej. I vuxen ålder lärde jag mig om feminism: den politiska åsikten att kvinnor och män har lika värde och att samhället vi lever i tyvärr är uppbyggt på gamla maktstrukturer där man förväntas det ena eller det andra beroende på vilket kön man fötts med. Sedan den dagen har jag kallat mig feminist, för jag anser att kunskaper är någonting man lär sig, inte någonting man föds med. Jag anser att biologiska skillnader inte ska ligga till grund för orättvisor, varken mot män eller mot kvinnor. Jag tror av hela mitt hjärta att män och kvinnor blir förtryckta i en värld som byggs på ojämlika maktstrukturer där samhällsförväntningar ska styra individens egna val. Min högsta önskan är att om några år själv få bli mamma till en liten dotter, som aldrig ska få höra vad jag har hört. Jag hoppas att min framtida dotter inte ska få höra att hon är en sämre bilförare för att hon är kvinna (fastän män toppar olyckstatistiken), att hon kastar "tjejkast" om hon kastar en boll dåligt eller att hon är en hora om hon klär sig i åtsittande/urringade kläder, bejakar sin sexualitet och utforskar sin kropp. Jag hoppas att min dotter inte ska bli taffsad eller förgripen på, och att hon, om hon ändå blir det, får stöd och support då hon söker hjälp, istället för frågor om vilka kläder hon hade på sig eller om hon druckit.
 
På facebook är taggen "Me too" superhet idag. Det är en tagg menad att få upp ögonen för hur många kvinnor som utsätts för trakasserier, misshandel och sexualövergrepp just på grund av att dem är just kvinnor. Taggen är till för att visa andra kvinnor att dem inte är ensamma, att visa männen hur vanligt det är och för att kickstarta diskussionen om hur det här ska minska. Mitt flöde svämmar i alla fall över av taggarna och på vissa av mina vänners statusar är kommentarerna inte långt borta: aggressiva, elaka och hånfulla. Jag satte morgonkaffet i halsen och förundrades över hur ett intiativ grundat på mänskliga rättigheter och kärlek kunde hatas så mycket av både män och kvinnor. Hur män taggade "mentoo" och hur kvinnor gnällde om att lägga tiden på "vettigare saker" och att taggen var "onödig" och att det fanns "bättre sätt" att förändra än att tagga på facebook. Det gör mig ont enda in i själen. Hur kan någonting ämnat att förbättra världen mottas med sådan kritik och sådant hat? Varför slösa engagemang på att klaga på åtgärder, istället för att fokusera sin energi på att göra det bättre? Låt oss sluta jämföra pest och kolera. Varför ska vartenda försök att göra en sak i världen bättre bemötas med onödig information om annat i världen som skulle behöva fixas?
Om du har en smörgås och två barn, inte för du en debatt om vem som mest förtjänar den? Du delar den i hälften och ger barnen lika mycket. Vi måste börja se problemen som barn i behov, istället för att värdera dem som föremål man kan välja bort. Ja, om du är i mataffären och bara har en tjugolapp med dig, då måste du fundera över vad du bäst behöver och vilka varor du har råd med. Men du behöver inte skälla på kunden bredvid dig för att hen lägger varor i sin korg bara för att du anser dem onödiga eller felprioroiterade. Jag personligen prioriterar en ekologisk liter mjölk och skippar helt att köpa godis eller flingor istället om jag har dåligt ställt. Men jag skäller inte ut andra kunder för att dem hellre tar den billigaste mjölken så att dem kan unna sig en chokladbit. Det är deras val. Men när det kommer till samhällsproblem verkar många tro att man måste välja att ta tag i antingen eller. Invandringsfrågan eller en bättre skola. Sjukvården eller äldreomsorgen. Men det är fel. Visst, man kanske inte kan ge alla skattepengarna till en enda grupp, men man kan ge en liten summa till alla. Framförallt kan man titta på vad man kan göra som inte kostar pengar över huvud taget. En facebooktagg kostar inga pengar. Ett vänligt hej till en invandrare kostar inga pengar. Att hjälpa en pensionär bära kassen till bilen kostar inga pengar. I det här fallet är det en åtgärd som är helt gratis och frivillig som folk blir arga över.
 
Jämnställdhet innefattar både kvinnor OCH män, man väljer inte emellan dem. Taggen "Me too" betyder "jag också", inte "enbart jag!!!". Att kvinnor berättar hur illa dem har farit på grund av sitt kön, betyder inte att det inte är synd om män som farit illa just för att dem är män. Man kan tala om bägge två och det är lika synd om den som fått pest som det är om den som fått kolera. Men faktum är att det dör miljoner kvinnor i världen utan annan anledning än att dem är just kvinnor. Flickor nekas skolgång, men det beyder inte att pojkars om mobbas på skolården inte är offer. Båda är offer, memn på olika vis, och allt måste ju talas om och tas tag i. Jag personligen tar gärna diskussionen om hur hemskt män påverkas i en värld där maktstrukturen är som den är idag, men om man ska vara riktigt krass och kika på statistik, så är det kvinnorna som lider mest i mätbara siffror såsom dödsantal, misshandelsanmälningar, anmälan om besöksförbud eller anmälda trakasserier. Kvinnor är överrepresentaterade som offer i hedersmord, familjetragedier, våldtäckter och sexuella trakasserier. Män är också offer, men inte på samma vis. Och tills den dagen dem är det måste vi ta den här diskussionen med fokus på kvinnorna. Men vi tar diskussionen för allas skull. För även om den här skeva maktstrukturen gynnar vissa män, så förtrycker den andra och hjärntvättar snälla pojkar att växa upp till monster, ofta helt utan att dem förstår vad dem blivit. Den här diskussionen är obehaglig, men vi måste ha den. 
Jag är en kvinna. Universitetsutbildad, berest och med körkort, arbete och rörelsefrihet. Jag bor med mannen jag älskar utan att vara gift. I stora delar av världen är allt eller delar av min identitet totalt omöjlig eller till och med förbjuden. Jag är så sjukt lycklig och tacksam över att jag fått bli den jag är. Det var möjligt tack vare att andra kvinnor gick före och tog kampen. I Sverige kom lagstiftningen om samboskap först 1987, alltså bara några år innan jag föddes. Tidigare var samboskap en synd i Sverige och att leva ihop utan att vara gifta var otänkbart för äldre generationer. I Sverige var det först i slutet av 1800-talet som kvinnor tillåts läsa på universitet, medan män har tillåtits detta i tusentals år. I Saudiarabien har det precis gått igenom att kvinnor ska tillåtas ta körkort. Vi behöver fortfarande den här debatten.
0 kommentarer
publicerat i Personligt
Taggar: Debatt, Feminist, Kärlek, Metoo, Människor, människorätt, mänskliga rättigheter, politik

När man summerar veckan

Nej men ska vi ta och kika på förra veckan då, kanske? Det har varit en intensiv men rolig vecka. Livet har verkligen lugnat ner sig, pusselbitarna börjar falla på plats och min energi är tillbaka igen. Äntligen börjar jag känna mig som mig själv: jag har ork och mer tid. Första delen av veckan var sambon på fastlandet men han återvände hem på torsdagen. Medan han var borta byggde jag på mitt skrivbord (sneakpeak på processen här ovan) och umgicks med djuren, redigerade bilder och kände mig allmänt lycklig. Det har varit en av de allra bästa veckorna på riktigt länge. Livet i Sverige börjar äntligen bli vad jag hoppades på när jag låg i sängen borta i USA och längtade hem! 
Lyckliga djur när sambon kommit hem.

Den här veckan har jag lärt mig
...
... hur man rensar och förväller svamp. Dock kommer jag aldrig ihåg ordet "förvälla"...
... hur man använder en fräsmaskin.
... att det blivit dyrare för mig när jag bokade mina tidigare färjeresor eftersom jag beställde med hemsidan på engelska, och då frågar den inte om man är skriven på ön och då betalar man högre pris.
... att kattungen vi har är en förklädd superhjälte som inte är rädd för någonting, typ. Så länge han fick vara lös i bilen sa han knappt ett pip på hela resan mellan Gotland och Jämtland. Dock var hans sele aningen stor, men det gjorde ingenting, för han försökte inte smita. 
... att vi behöver en större bil. Jisses vad trångt det var att resa tre personer och två djur!
... att även min sambo kan köpa blommor!
... att hösten kommer fortare på fastlandet än till Gotland. På Gotland hade träden sakta börjat skifta till rött, men på fastlandet brann det riktigt av gula och röda toner i träden!
... att öven gamla hundar kan lära sig sitta. 
Väl hemma på Gotland var det bara för sambon att packa om, för på lördagmorgonen for vi med färjan till Nynäshamn och vidare till Västerås. Där hälsade vi på farfar som fick träffa hunden för första gången, sov över hos farmor i Hallstahammar och hämtade min syster innan vi fortsatte upp mot Jämtland på söndagen. I början av resan körde sambon, men vi bytte snart plats och han sov med katten i famnen resten av vägen medan jag och min syster satt och pratade. Så mysigt! Sju timmar i bilen flög iväg, och vi reste ifrån gula höstlöv till tidig vinter med stjärnklar himmel och kyla. Väl i Jämtland firade vi min mamma och syster som fyllde år för några veckor sedan. Mamma hade massor av hundleksaker hemma, till Hollies stora lycka. 
Den här veckan har jag...
... kört bil från Gotland till Jämtland.
... träffat Maikos syskon för första gången. 
... fotograferat höstlöv och vintergatan.
... sett en räv på sjuuukt nära håll, bara några meter!
... sett sambon lära min farmor träna hundar.
... fått blommor av sambon!
... fått svamp av sambons mamma!
... målat fem lager färg på mitt blivande skrivbord.
... plockat fram julpynt på jobbet.
... känt mig extra miljövänlig när jag använt överblivna reglar från garderoben till skrivbordets nya skiva och gjort iordning gamla IKEA-lådor som skulle slängas till en fin förvaringsdel.
Maiko testade Hollies plats innan vi lämnade Gotland.

Jag har längtat efter
...
... sambon! Och julen. Jag älskar julen, och nu börjar butikerna ta fram pyntet och mörkret lägger sig över Sverige och ger mig början av julkänslor.
Jag har drömt om...
... kontoret! Det kommer att bli så fint. Jag har verkligen drömt om allt jag kommer att göra där i framtiden.
Jag har önskat...
... att dygnet hade fler timmar, bankkontot fler siffor och att Hollies tänder kunde växa klart så att hon inte ska gnaga på allt hela tiden. Just nu stoppar hon allt i munnen, för det kliiiiaaar!
 
I och med bränderna i Kalifornien har mina tankar funnits ständigt hos vännerna i USA. Särskilt har jag tänkt på mina mentorer. Och blivit glad över att se att dem tänker på mig också! Ovan är en bild som min mentor Bruce tog på mig förra sommaren när vi var på äventyr nära områderna som brinner just nu. Fy för naturkatastrofer!
Scrolla ner mot det förflutna