När man återbesökt Griffith Observatory

publicerat i California, Flytten till CA, Fotografi - Blandat, Fotografi - Stadsmotiv, Personligt, Äventyr;
Inget besök i Santa Barbara - och definitivt inte LA - är komplett utan att ha besökt Griffith vid solnedgången. Så är det bara. Så när vi kom ut från Madame Tussaud's,  var det självklart att vi skulle skynda tillbaka till bilen och köra dit. Jag var sjukt stolt över mig själv att jag kom ihåg vägen. För första gången insåg jag verkligen att jag bor här. Jag är ingen turist. Det var en konstig känsla!
Men det hindrar mig ju inte från att beté mig som en turist. Från att själv stå där med ett leende från öra till öra och balansera kameran på räcket och ta bild efter bild på solnedgången. Att ha varit här förut gjorde mig inte blind för att uppskatta vyn.
Sedan, när solen gått ner, åkte vi in i själva staden, och vi körde på smågator inne i kvarter från Hollywood ner mot värre områden. Där man såg fattigdomen och där jag inte skulle vilja gå omkring ensam med en kamera. Eller utan en kamera heller, för den delen. Men som tur var låg vårt lilla hotell inte i de områdena, utan en bit bort nära något som snarare kändes som ett shopping- och industriområde, med närhet till motorvägen. Och fast det inte var direkt fint, var det sjukt kul att bo där. För det var verkligen sådär typiskt amerikanskt som man ser i filmer. Två våningar, en lång balkong runt övre våningen, byggnaden formades runt en parkeringsbelagd innegård. Men det var rent och prydligt och killen i receptionen (bakom tjockt glas...) var övertrevlig och pratade mycket och på ett vis som nästan var feminint. Jag älskade honom.
Och jag sov förvånadsvärt gott. Och morgonen därpå var det dags för... det ni!

När man besökte LA & Madame Tussauds

publicerat i California, Flummbilder, Flytten till CA, Fotografi - Blandat, Fotografi - Stadsmotiv, Lekkamraterna, När Annie Tipsar, Personligt;
Ett halvår i Californien och x antal tripper till LA utan att vandra längs Walk of Fame. Nästan lite shame över det, men bara nästan. Det är det bästa med att få besök, man tar sig tid att vara turist och faktiskt se och göra saker här.
Men jag rekomenderar inte Walk of fame. Det kryllade av utklädda gycklare som ville posera med en - och sedan ville ha hutlöst betalt för det. Mycket irriterande. Men det finns något där som är värt besväret: Vaxdocksmuséet.
Det var värt det, varenda krona och varenda minut. Vi poserade och tittade, flamsade och skrattade. En fantastisk fredag i sällskap av människor man annars bara ser på TV. Jag hann aldrig besöka det där i London, och så hade jag kanske inte så mycket pengar då och vågade nog inte ens titta på inträdet ifall att jag skulle tycka det var dyrt... men det är inte dyrt. So allt annat, är det fråga vad det är värt.
Det var så sjukt häftigt. Vilka konstverk! För mig var det konst, värt varenda krona. Vissa dockor var helt fantastiska, andra var bara... "hääähm.." som Jenny uttryckte det. Fina, men inte superlika människorna som stått modell för dem.
Det var verkligen en lekplats för vuxna, särskillt vuxna med kameror med sig! Det fanns hur mycket som helst att titta på och posera med! Jag vet inte hur många timmar vi tillbringade där, det kändes som att tiden stod still!
Så nu kan vi stolt säga att vi träffat Barack Obama (och snott hans stol) och hjälp till att spela in Kill Bill. Vi höll oss sysselsatta!
Och sist men inte minst fick vi se hur man tillverkar de där dockorna. Så avancerat!! Dem som gör det är verkligen konstnärer!!
Så om du ska till LA... så är det värt ett besök!!

När man äntligen visar den där klänningen

publicerat i Fotografi - Mode, Fotografi - Modell, Fotografi - Montage, När Annie Tipsar, När man är Kreativ, Personligt;
 
För över ett år sedan (!) sydde jag en klänning. Jag lovade då att jag skulle ta kort på den och visa... men jag avskyr, verkligen avskyr att vara med på bild! Vissa gillar att stå framför kameran, andra är mer bekväma bakom den. Jag tillhör den senare kategorin. Varför? Jag vet faktiskt inte.

Det har inget med dåligt självförtroende att göra. Jag tycker att jag ser bra ut (fast det får man ju inte erkänna i Sverige, så tur för mig att jag befinner mig i USA för tillfället så Jante inte kan sparka mig i arsl... nej, så får man inte heller säga. Vilken tur för mig att jag skriver och inte pratar då!) men jag är inte heller så som man ska vara som tjej - stora bröst, lång och mager med felfri hud och rak näsa. Jag är liten, platt och finnig och ganska muskulös. Och jag trivs med det. Jag är glad och folk tror alltid att jag är mycket längre än vad jag är på grund av - gissningsvis - min raka rygg och mitt goda självförtroende.
 
Jag är inte fotogenisk - men självklart kan jag bli bra på bild. tar man tusen bilder är det väl klart att ett par tre stycken blir bra? Det handlar om vinklar och ljussättning... men med mig får man jobba för att få bra bilder. Jag grimaserar lätt, just för att jag är obekväm. Så därför sköt jag på att ta de här bilderna. Ville invänta rätt tillfälle...
 
Men så slog det mig, en dag när jag skulle till studion, att vafan, det är ju ett år sedan och nu får du ta och ge dig Annie. Så klänningen åkte med i påsen, liksom en tygtiara jag hittade i en gammal kartong. Så tog jag några bilder. Som blev liggande på datorn i ytterligare två månader innan jag fick syn på dem. Men så tyckte jag att jag skulle göra någonting kul med dem. Nu när jag varit så dålig på att ta dem - och visa dem. Så jag gjorde en kort redigering. En timme tog det, att göra bägge bilderna. Jag ville bara göra någonting kul lite snabbt och friska upp minnet, för det här halvåret tar jag Digital Darkroom och kommer att fördjupa mina kunskaper i redigering brutalt mycket - hoppas jag.
 
Så här är dem - äntligen - bilderna på min Alvklänning/medeltidsklänning som jag sydde förra hösten och bar på den andra Hobbitfilmen iförd alvöron. Då hade jag kort, rödbrunt hår och kände mig väldigt oalvlik, haha. Även den bilden ville jag inte lägga ut, det var en mobilbild. Jag såg supedivig ut, men det kändes viktigare att föreviga det än att se bra ut, och jag ångrar inte att den ligger där.
 
Jag sydde klänningen genom att ta en annan klänning som jag tycker mycket om, och rita om mönstret med den som grund. Jag gick en kurs i modesömnad på gymnasiet och det var sjukt kul att väcka gamla kunskaper till liv. Så. Här har ni en liten uppvisning av den där klänningen som jag är så sjukt stolt över, och som jag tänker bära när jag åker till Gotlands medeltidsvecka... när nu det blir av vet jag inte, men någon dag! Någon dag... jisses, vad jag längtar!
Klänningen, i krossad fejksammet och med mjuka, vakt genomskinliga ärmar.
Bakgrunder från google.