När det man inte trodde var möjligt hände

När jag var tio-tolv år gav min farmors bästa kompis mig en ICA-kasse fylld med böcker och hon skrockade "Dem här kommer du att älska!". Jisses, så rätt hon hade. Jag har läst de där böckerna säkert 3 gånger även om det är sisådär sju böcker på minst tusen sidor var. Första boken har jag läst fem-sex gånger i alla fall. Året innan jag flyttade till USA hörde jag att dem skulle bli en TV-serie. Skräcken slog till. Skulle dem förstöra den? Filmatiseringar brukar sällan vara i samma klass som böckerna. Jag gick med i en facebookgrupp där tusentals fans tyckte och tänkte, delade och funderade. Författaren själv var med i gruppen och det kändes som om hon var medveten om hur nervösa vi fans var. Hon var delaktig i serien i vartenda beslut och när seriens första avsnitt sändes hade jag bara varit i USA i dagar.

Besvikelsen var chockartad. Skådespelerskan som hade huvudrollen var helt annorlunda än hon skulle. Istället för en humoristisk, knuggig och whiskeyögd kvinna med långt, tjockt lockigt hår, stod där en nära på anorektisk, korthårig brud med iskalla, blå ögon och kortklippt hår. Vi fans skrek i vånda och plåga men erkände ändå att hon gjorde ett bra jobb... hon var bara helt fel.
 
Jag såg första sässongen och jag hatälskade den. Jag avskydde huvudrollerna och tyckte att fel personer fått fel roller. Samtidigt så var serien ruskigt bra, designen fantastisk, musiken hårresande och klädseln helt perfekt. Språket fick mitt hjärta att slå fortare och humorn från boken fick nytt liv med fler karaktärer och snabbare tempo. Jag såg aldrig andra sässongen. Det var inte värt besväret, eftersom man var tvungen att betala för serien på en egen plattform. Det var bara dyrt, krångligt och serien var inte bra nog. Sambon hade råkat se snuttar av programmen och kommenterade att han tyckte den verkade intressant, så jag föreslog att vi skulle se den. Orden hängde i luften, drev iväg med vinden och glömdes bort.
Två år senare får vi inloggningsuppgifterna till en väns nätkonto för att se en film. På kontot fanns Outlander. Jag påpekade att vi borde se den, men sambon var tveksam. Jag tjatade, mest för att jag kände att det gått tid nog för mig att smällta det som inte var bra och att jag vant mig vid att se "fel" skådisar i rollerna. Efter någon timmes tjat gick sambon med på det. och tvärfastnade.
 
Så nu på ett par dagar har vi sett hela sässong 1. Han kan inte sluta titta. "Ett till? Bara ett? Vi kan väl börja titta?" ber han med stora valpögon. "Jag kan inte, jag har skola i morgon" svarar jag. "Men du har lov sen, du kan väl vara lite trött på sista lektionen...?". Vem kan stå emot? Så nu har vi sett klart sässong 1, och jag kan inte annat än att rekomendera den om ni inte sett den. Humor, kärlek, svek och dramatik. På skotska. Så har ni påsklov, helg eller bara lite ledigt, bädda ner er i soffan och slå på. Värt varenda minut och lika bra som boken den baserades på, bara annorlunda.

När sambon fyllde år

I torsdags smög jag upp och gjorde äggröra, kaffe, te och en flingtallrik, smög in i sovrummet och plockade fram de undangömda paketen. Jag lade dem på sängen i slowmotion. Han sov. Jag smög ut, hämtade en skärbräda att använda som bricka och smög tillbaka in. Sedan sjöng jag några rader jag må han leva innan jag glömde bort texten och började skratta. Det var sambons tjugosjunde födelsedag! 
Först var han så trött att han bara ville somna om, men snart kände han doften av mat och kunde tänka sig att vakna till. Även om jag personligen kände att äggröra är ganska trist om man jämför med förra årets pizzamuffins, så blev han superglad. Det är ju det som räknas. Och det behöver inte alltid vara så avancerat. Efter frukosten fick han öppna paket. 
Där fanns lite kläder från familjen hemma i Sverige och lite choklad. Där fanns lite matlagnings- och träningsredskap och en telefonhållare till bilen. Men den present som betydde mest för mig att ge honom, var kniven på bilden nedan. Den är gjord av en människa som är mycket speciell för mig, och det är första gången jag ger någon utanför familjen en sådan. Ingen av mina tidigare relationer har haft en, alla i min familj eller släkt har en. Så nu är han en i gänget på riktigt. Nu kan han hänga med och fiska eller tälta, nu kan han tälja och pyssla han också. Och det gjorde han. Redan samma dag satt han på balkongen med sin kniv och täljde. Nu är sambon verkligen en del av min familj, på riktigt. 
Och på kvällen var det överraskningsparty och massor av vänner! Jag är så stolt att jag lyckats hålla det hemligt!

När elen går fel

Jag hittade inte off-knappen. Ni vet, på alla verktyg i träslöjdssalarna finns det ju en röd och en grön knapp, av och på. Men inte den här slipmaskinen. Jag höll min ovala träbit, en blivande bordsskiva, medan jag kikade runt hela maskinen och beslutade mig för vad jag skulle göra. Jag kunde antingen lämna maskinen obevakad och gå och be om hjälp. Eller så kunde jag dra i den lilla gula spaken med en blixtsymbol på. Blixtar har ju med el att göra, så det kanske i värsta fall var nödbromsen. Jag kikade mig omkring. Jag var ensam, min chef runt hörnet. Jag tog ett djupt andetag och tänkte att jag skulle få rejält med skäll om jag lämnade en maskin obevakad för mer än några sekunder. Så jag chansade. jag drog i den gula spaken och maskinen dog. Så gjorde även belysningen i den fönsterlösa verkstaden. Hela byggnaden blev kolsvart.
 
 
Jag stog stilla och vågade knappt andas. Vad gör jag nu? Min chef ropade från någonstans att lokalen skulle utrymmas. Två av mina kollegor kom utsnubblandes från personalrummet, den ena med telefonen lysande. "What happened?" ropade dem.
"I have no idea" svarade min chef och öppnade porten ut, så att det starka solljuset vällde in och bländade oss. "But you guys have to get out. I'll look into it, just wait here."
Vi gick ut, blinkandes och kisandes. Klockan var strax innan ett, kanske. Mitt huvud snurrade. "I think it might have been my machine" sa jag oroligt. "I turned it off just seconds before the lights went out".
Min chef hörde det och började skratta. "It was not your machine Annie." Sedan försvann han in i mörkret. Vi stod där en bra stund och en av grabbarna tog fram mobilen och började googla. "It's the wireing!" utbrast han "Two powerlines has fallen at Alta Loma!". 
Jag mindes först inte vad Alta Loma var för någonting, men det var vägen som korsar vårt campus, den som jag korsar varje dag uppe på vår lilla bro. Jag var så lättad. Min maskin var inte orsaken till elfelet! 
 
 
Efter ungefär en timme stängdes hela campus ner och vi blev alla hemskickade. Det var en underlig timme, vi försökte arbeta vidare med batteridrivna maskiner i ljuset frå porten. Men sedan kom väktarna och meddelade att hela skolan skulle stängas ner för resten av dagen. Gatan och bron var avstängda. Det hade börjat regna. Dem var oroliga att skolan kanske skulle bli tvungen att hålla stängt imorgon också. Utan el, utan belysning, ansågs det för farligt att bedriva undervisning. Jag gick hem och skrattade lite åt hur beroende vi är av el idag och hur panikslagna vi blir när den slutar fungera.
 
 
Jag gick och det regnade lite halvhjärtat från något enstaka moln på en annars klarblå himmel, såg brandbilen som spärrat av vägen där ledningen fallit. Gick förbi bilköerna och var glad att jag inte kör till och från skolan. Insåg att det tog lika lång tid för mig att gå ner från skolan ned för backan som det tog för bussen att köra. Insåg att det här betydde resten av kvällen ledigt, och kanske inget prov imorgon, om skolan håller stängt. Insåg att det här var ett välkommet avbrott för mig och att jag längtade efter att komma hem. Och hemma fungerade elen, så jag kunde skriva det här inlägget och så på TV:n. Lägga mig på sängen och bara slappna av en stund. Tänk, så konstigt det kan bli. För att ett träd faller på fel ställe, ändras planerna för omkring 20 000 studenter och hundratals lärare och arbetare. Tänk hur sårbara vi är, vi människor i vårt avancerade samhälle.
Bussen som fick köra i promenadtempo ner för backen.
Scrolla ner mot det förflutna