När vi blev föräldrar, del 5 av 5

Det är dags att skriva och dela med mig av min förlossningsberättelse. Jag hoppas att andra blivande föräldrar kan läsa den och bli mer förberedda på att det inte alltid blir som man tänkt sig. Det blev så långt att jag har fått dela upp det i fem delar. Här kommer sista delen. Första delen hittar ni HÄR.
 
 
Vår lilla familj, tillsammans för första gången.
 
Sambon slumrade till på morgonen. Läkarna och övrig personal avlöste varandra. Alla kom in och presenterade sig när de gick på sina pass. Jag slutade lägga namnen på minnet. Sambon hade hand om vår dotter och bytte första blöjan med sådan energi och mjukt babypladder att mitt hjärta svämmade över av kärlek. Det är någonting visst med att se mannen i sitt liv, så stor och stark och lugn, jollra med någonting så pyttelitet. Jag försökte amma och hade lilltjejen på bröstet en timma medan sambon sov. Jag låg bara och tittade på henne och kände efter. Mitt barn. Det var så overkligt. Hon var så vacker, det vackraste barn jag någonsin sett, men hon kändes inte min. Hon var så lik sambon, dock, tyckte jag, så det måste ju vara vår. Men jag kände inte den där kontakten alla pratar om. Samtidigt oroade jag mig inte över det heller, för jag kände att det var okej. Jag visste att jag fortfarande var i chock och att det skulle komma, när jag landat lite. 
 
Vi åtta var det skiftbyte igen och läkaren från dagen innan kom in igen och förklarade att mitt hjärta legat stabilt och bra hela natten. De mistänkte att det rört sig om nervsystemet, att chock och smärta fått en viss nerv att reagera och att hjärtat saktat av på grund av det, vilket var ganska vanligt. Det som var ovanligt var att hjärtat hoppat över slag och slagit oregelbundet. Jag var inbokad på ultraljud av hjärtat för säkerhetens skull senare under dagen, för att kolla om det fanns några defekter. Läkaren avlägsnade sig och barnmorskorna kom för att hämta ner oss till BB. Äntligen blev jag av med alla plastbitar på bröstkorgen och den lilla kniptången som höll ena fingret, men jag hade fortfarande två kanyler för dropp, en i varje arm. Vilken frihet! Eftersom vi just fått frukost på Intensiven så fick vi veta att vi skulle få vår bricka på BB på eftermiddagen istället. Vid nio togs katetern ut och jag fick prova att resa mig. Det gick bra även om magmusklerna inte alls var med i leken. jag fick höra att jag var ovanligt pigg för att vara nysnittad, men jag kände mig klumpig och orörlig som en stelopererad elefant.
 
 
Vårt rum på BB Visby.
 
Vid tio kördes jag i rullstol till hjärtspecialisten som gjorde en totalundersökning av mitt hjärta. Jag blev förklarad hjärtfrisk och att det troligen var ett "elektriskt fel" som fått hjärtat att strula under operationen. Det var en lättnad att höra. Det var först när jag fick höra ordet "hjärtfrisk" som jag insåg hur rädd jag varit under natten, orolig över att det skulle vara något fel på mitt hjärta och att jag skulle dö nu och missa lilltjejens liv. Jag hade inte medvetet funderat på det, men vod ordet hjärtfrisk släppte alla rädslor och jag satt och skakade av lättnad en stund i väntan på att köras tillbaka ner till BB.
 
 
I rummet väntade mina två mest älskade människor.
 
Väl tillbaka nere så var det som om jag vaknade upp ur chocken. Nu kunde jag obehindrat ha vårt lilla barn i famnen. Nu kunde jag resa mig och gå på toaletten, eller bara ändra ställning i sängen. Jag fylldes av en sådan förunderlig känsla av lugn och lycka... något jag aldrig tidigare varit med om. Som om ett stort mörkt moln som jag inte ens tänkt på plötsligt skingrats och som om hela min värld fyllts av ljus. Kärleken kom. Under dessa timmar satt jag och slogs med sambon om vem som skulle få hålla vår lilla flicka, båda var lika kära i henne, lika ivrig att känna hennes små rörelser mot bröstkorgen och titta ner i hennes miniatyransikte. Jag stod tillbaka lite, för jag kände att jag som ammande ändå fick mina naturliga stunder med henne. Och känslan av att se sambon med vår lilla, se kärlken i hans ansikte och höra den i hans röst när han umgicks med vår lilla var otrolig. Jag var rädd att han skulle ta lång tid på sig att knyta an, att han som man skulle hamna bakom mig och att jag som mamma skulle dominera och stöta undan honom. Men antagligen var förlossningen sådan att han naturligt fick plats, fick känna och fick vara delaktig och behövd. Han var ingen andrahandsperson eller hjälpreda till den nyblivna mamman. Han var förälder, en av två livsnödvändiga funktioner, och han tog rollen och ansvaret och kärleken helt naturligt. Det var en fröjd att se!
 
 
Äntligen fick vi den där berömda brickan!
 
Tiden på BB minns jag som ett enda blurr av intryck och minnen, utan känsla för vad som hände när. En kompis till mig fick barn dagen efter oss och låg i rummet bredvid, så vi pratade mycket med dem. Jag kämpade förtvivlat med amningen. Råmjölken hade gått hur smidigt som helst, men Livia sög fel och jag fick vrålont i ena bröstvårtan. Sedan kom den riktiga mjölken och med den det som kallas "mjölkstas". Jag önskar jag vetat mer om det i förväg. Det var en smärta från helvetet när brösten plötsligt blev alldeles för fulla och svullna, säkert två storlekar större än vanligt, och minsta rörelse fick mig att tjuta av smärta. Jag grät och Livia fick inte tag och kunde inte tömma dem. En av nätterna satt jag bara och grät förtvivlat, tills sambon ringd epå en underbar barnmorska som kom med värmekuddar och visade mig hur man masserar för att handmjölka brösten. Det räddade hela natten och även amningen. Jag fick en amningsnapp i större storlek och Livia fick därmed ett bättre tag och det gjorde gradvis mindre ont i bröstvårtorna. Jag gick från att vilja skära av mig brösten helt till att sakta men säkert tycka att det var ganska mysigt det här med amning.
 
 
Sömntutan övande på att ligga ensam i sitt babynest.
 
Vi stannade på sjukhuset i tre dygn, dygn då det snöade ute och världen såg grå och hemsk ut medan vi satt inne i värmen. Livia kom i vecka 36+6 och räknades därmed som en dag prematur, vilket betydde fler kontroller och undersökningar. Men allt såg bra ut och på fredagen fick vi välja om vi ville åka hem och sedan komma tillbaka för sista kontroll lördag morgon, eller om vi ville stanna ett dygn till. Fler förlossningar hade kommit igång och det blev mer och mer folk, så jag ville hem. Hem till en bekväm säng och till vardagen. Sambon hade gärna bott kvar på sjukhuset några veckor till... så vi åkte hem. Hem till djuren och min syster, som missat förlossningen med ett dygn och istället fick vara djurvakt tills vi kommit hem. Och hemma fortsatte jag med att handpumpa brösten vid behöv, värma med värmekudde och använda amningsnappen. Så släppte allt så plötsligt, och amningen gick från att vara det värsta helvetet och smärtan jag någonsin upplevt, till att bli den där mysiga stund jag alltid föreställt mig att det skulle vara. Och vi kom hem till strålande solsken och vårväder, ett relativt rent hus och en överlycklig hund. Livet kunde inte bli bättre.
 
 
Världens, i mina ögon, vackraste bebis. 
 
Livia kom alltså till oss den 9 april 2019, en liten men pigg och frisk tjej på 3010 gram och 48 centimeter lång. Och jag har aldrig älskat någon så som jag älskar henne. Vilken känsla det är att ha en dotter.
 
Scrolla ner mot det förflutna