När man väntade på att färgen skulle torka

I veckan har jag målat stolar. Om och om och om igen. Men medan dem torkade passade jag på att lämna huset en stund, och bege mig ut i skogen utanför knuten. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att vi kommer att bo här. Om några veckor. Då bor vi här, i vårt hus, med den här skogen vid husknutet.
I trädgården blommar vitsippor och blåsippor, och massor av blommor jag inte vet namnet på. Och i skogen lyser det lila och vitt. Det lila kommer om några dagar ge vika helt åt det vita, när vitsipporna tar över. Men vitsipporna har just slagit ut, så än är det blåsipporna som dominerar. Är det inte underligt att blåsippor går mer åt lila än blått?
När vi passerat vägen släpper jag henne lös och hon får springa fritt runt mina fötter, framför och bakom mig. Hon går alltid så att hon kan se mig. Ingen av oss vill förlora den andra ut sikte. Om hon svänger runt en trädklunga då stigen tar en kraftig krök, ropar jag på henne. Och tar jag ett steg ur sikte kommer hon som skjuten ur en kanon, tillbaka samma väg hon kom, för att se vart jag tog vägen. Det är nog det allra bästa med att ha en vallhund. Hon sticker aldrig.
Det bästa med att ha hund är utan tvekan promenaderna. Att tvingas ut även om man inte är sugen, även om man är lite trött. Man blir rikligt belönad med frisk luft och vackra saker att titta på. Det var just hundpromenaderna som lockade mig att börja fotografera. För jag såg så mycket vackert när jag var ute och gick. Och man upplever världen så mycket mer. Varenda skiftning. Årstiderna lever framför mina ögon.
Jag såg en skymt av en fiskare, men hen var för långt bort för att fastna på bild. Det ståg ut som ännu en sten. Fiskaren vandrade iväg bort och lika bra var väl det, för inte långt senare skrämde Hollie bort eventuella fiskar...
Det var första gången hon var lös vid vattnet en längre stund. Tidigare har hon sprungit ner och smakat på det, men hållit sig nära oss. Den här gången gjorde hon mycket mer än att bara smaka på det. Hon vadade runt och plaskade, jagade vågor och försökte nosa på vattendroppar som slog upp när vågor mötte stenstrand. Det var tydligen roligt att försöka fånga vattendroppar. Personligen väntar jag nog ett tag till innan jag provat vattnet...
Jag badar nästana ldrig i havet. Men jag älskar att titta på vatten. Se vågorna, så mjuka, återspegla ljuset. Särskilt vid solnedgången. När havet färgas rött som vin, eller gyllene, som om det vore flytande guld. Men bristen på moln gjorde den här solnedgången ganska medioker. Vacker, men medioker. Mest av allt fyllde den mitt hjärta med lycka. Och min hunds päls med saltvatten.
Och medan hunden blev blöt, torkade färgen.

När valpen snart är vuxen

Nu går hon snart in i sitt första löp, vår lilla flicka. Jag övar på att sluta kalla henne "valp". För nu är hon 11 månader, mitt inne i trotsåldern och så underbar att mitt hjärta värker när jag tittar på henne. Hollie. Vår lilla Holligång, Hollicraptor, Stollig, Studsboll och Skrutt. Kärt barn har många namn. Dessa soliga vårdagar i trädgården med henne skuttandes mellan fötterna så att man snubblar... det är livskvalié det. 
Ha en fin helg på er!

När Visby åter förtrollades bakåt i tiden

Varje sommar, en vecka om året, händer någonting magiskt. Visby trillar delvis hundratals år bakåt i tiden. I somras hann jag nästan inte uppleva det, men till min stola lycka hölls det en julmarknad över en helg då delar av staden återföll i forntiden. En allt för liten del, en alltför kort stund. Men något att se fram emot.
Det var en underbar stund, i alla fall, om än alltför litet och alltför utspritt för att kännas som ett bra event. Men vi kunde i alla fall vandra mellan stånden och njuta av de få som kom med medeltidskläder. Vi hade inget varmt nog och var klädda som vanligt, till min besvikelse. Jag hade hoppats på att hinna klart med en mantel, men jag lyckades sy tvärfel och hade inte tid att sprätta upp och sy om igen.
Vi njöt av att äta pannkakor tillagade över öppen eld och av att se de duktiga svärdskämparna duellera mot varandra framför en av Visbys alla kyrkoruiner. Det är lite underligt, att något som en gång i tiden antagligen var strängt förbjudet (att dra och korsa svärd vid kyrkdörren) och förknippat med fara, numera är ansett som exotiskt och vackert.
Nu när jag ser tillbaka på dessa bilder, som blivit liggandes på datorns skrivbord i brist på energi, glädje, ork och kreativitet, känner jag hur det pirrar svagt i maggropen av längtan. Efter att färdigställa den här manteln jag påbörjat och besöka årets medeltidsvecka, den som är på sommaren och är så mycket mer.
Förra året var så tungt, så grått och så tufft. Alla år är tuffa. Alla år har sina motgångar och sina svårigheter, men också sina glädjeämnen och sina lyckliga dagar. Varje år har en vår och en höst, en sommar och en vinter. Det är så livet är. Det finns alltid problem man måste lösa, och när dem är lösta fokucerar man på nästa. Men just nu har jag styrkan att njuta av bekymren istället för att stressa iväg från dem mot nästa. Jag längtar efter sommaren och medeltidsmarknaden. Men jag njuter av att det är lång tid kvar tills dess.
Kanske hinner jag till och med färdigt med min mantel...
Scrolla ner mot det förflutna