När man visar den där kransen också

publicerat i Flytten till CA, Julefrid, Personligt;
Om ett par timmar kommer vännerna som ska fira bästa kompisarnas två barn. Vi har en liten extra julafton här idag, och Santa kommer förbi. Eller ja, Tomten, som ni känner honom som. Och det blir lite julstämning och godis och kakor och så. Så just nu laddar jag kameran, ett par bilder på det får det ju bli. Så länge får ni se kransen sambon knåpade ihop häromdagen. Så där lagom hemmagjord och spontan och luktar så gott varje gång man öppnar dörren.
 
Nej, nu komer folk. Ni får se bilder sen!

När man varit i San Fransisco

publicerat i California, Flytten till CA, Fotografi - Stadsmotiv, Lekkamraterna, Personligt, Vinterbilder, Äventyr;
Minns ni att jag var i San Fransisco över Thanksgiving? Minns ni att alla bilderna från lördagen försvann? Dem kom aldrig tillbaka. Däremot fanns printscreens av dem, eller skärmdumpar, liggandes i Lightroom. Så jag printscreenade en massa bilder, så att minnerna efter resan finns kvar.
Minnen behöver inte vara i bilder. Minnen kan vara de rent psykiska: de där fladdrande bilderna man upplever då och då, som oväntat kommer över en när man minst anar det. Men de där minnerna är svekfulla: de förändras, bleknar eller försvinner helt. Minns du den där gamla kompisen? När du sedan ser en bild känner du knappt igen hen. För minnet har förskönats eller förvränkts beroende på om det var bra eller dåligt.
Men bilder förändras inte. De förblir sig lika; formen är fast och färgerna är vad dem är. Kanske kan dem blekna en aning beroende på vilket papper dem skrivits ut på, om de är utskrivna. Är de digitala däremot, ser dem likadana ut oavsett om bilden togs 1992 eller 2012. Färgerna är lika klara, ansiktena likadana. Därför älskar jag att ha kameran med mig. För den fångar någonting mitt huvud inte klarar av.
Kameran fryser ögonblicken och låter mig återuppleva dem om och om igen. När jag ser bilderna minns jag hur jag kände mig: kall, men uppspelt, lycklig. Jag kände mig som om jag kommit hem, för San Fransisco påminde mig såpass mycket om min hemstad Göteborg. Små spårvagnar, raka gator, blandad arkitektur. Och regn. Jag hade inte sett regn mer än fyra dagar på fyra månader innan jag kom till San Fransisco.
Ja, jag kände mig hemma. För kanske första gången sedan jag kom till USA kände jag mig verkligen hemma. Här var något jag var bekant med, trygg men, kände till. Här fanns visserligen palmer, men det var så likt hemma att det inte kändes konstigt med julgranar och palmer bredvid varandra längre.
Här regnade det. Och det var julpynt överallt. Och lamporna reflekterades i vattnet och fick hela staden att glimma, att glittra. Det var fullt av liv, det var fullt av bilar. Skratt och sorlande röster. Och fast en dyster skugga låg över oss i och med att det var samma kväll som sambons dator fick kaffet över sig, höll vi ändå humöret uppe och njöt av det som var.
Vi åt middag uppe i The Cheesecake Factory uppe i Macy´s, med utsikt över torget. Något jag varmt rekomenderar alla som besöker San Fransisco: fantastisk utsikt och fantastisk mat till rimliga priser.
Från resturangens balkong såg man ner över en is, som såg tom ut när vi tittade ner men som hann fyllas med folk lagom tills att vi kom ner igen. Mig gjorde det ingenting, jag ville inte åka. Jag ville bara gå gata upp och gata ner och titta.
Njuta av varje steg. Och det gjorde jag. Skuttade och skrattade som om det vore första gången jag någonsin besökte en större stad. Men det var bara så mysigt. Trots datorn. Att vara där, med de där människorna, känna julstämningen krypa fram...
Se folk åka på isen. Stämningen var så härlig. Alla var ute för att ha en trevlig lördagskväll, för att ha roligt med vänner och familj, umgås och njuta trots att regnet ömsom i ett dis smekte våra kinder, ömsom dundrade ner mot oss som pinnar mot ett trumskinn.
Och jag är så glad att jag har bilder från dessa minnen. Så att dem inte bleknar. Så att jag då och då kan titta på dem och tänka att just ja, så där var det, så där såg det ut... när vi med fina vänner besökte San Fransisco.

När man skaffat julgran!

publicerat i Flytten till CA, Julefrid, Loppis & allmänna fynd, När Annie Tipsar, När man är Kreativ, Personligt;
När jag först flyttade hemifrån saknade jag verkligen julgranen. När jag blev sambo första gången levde jag första julen utan - vi skulle ändå fira julen med min familj. Men när vi flyttade till Göteborg köpte jag den. Mitt livs första egenköpta plastgran. Men jag har liksom alltid längtat efter en riktig.

Jag lever ju som sambo nu också, fast med en annan (även om ordet känns så stort och ansvarsfullt). När vi började prata om julen sa han längtansfullt kan vi inte skaffa julgran...?

Jo, vi pratade om det fram och tillbaka, och så kom December. Och amerikanerna har julgranen hela december, det är liksom inte bara ett par dagar innan jul. Och fastän vi är väldigt svenska i våra traditioner kom vi överens om att det inte var helt hemskt att vilja njuta av granen så länge som möjligt... så vi sa, okej, en liten gran får det bli.
Men varför köpa en liten gran när man har ett stort vardagsrum? Så vi köpte en stor istället. Och vi gick bland granarna och tittade och tittade. jag kollade på färgen och på yvigheten. Jag ville ha en jämnyvig gra, inte någon utan grenar på ena sidan. Och han ville ha den som luktade godast. Vi valde mellan två, men den andra var innätad och vi kunde inte bedömma "yvigheten". Så det blev den första. Och vi skrattade lite över hur lätt det var att komma överens. Jag gick in och betalade och när jag kom ut igen var granen och sambon borta. Dem hade vandrat iväg till bilen på egen hand.
Vi körde hem den och plockade med mycket möda bort träfoten som satt fast med spikar tjocka som småbarnsfingrar, för att kunna stoppa granen i vår nya julgransfot (som jag fyndade i en Thrift Store timman innan vi åkte för att köpa julgranen). Och vi kapade de lägsta grenarna med en tång. Man tager vad man haver. Mycket svenskt.
Den är så yvig och fin att roomiesen och vännerna trodde att det var en plastgran först, innan de kände doften. Den doftar underbart. Den doftar jul. Och jag och sambon var riktigt romantiska och dekorerade den med massa hemmagjort pynt, värmde glögg och spelade julsånger och gjorde en krans till dörren (bild kommer, det hade jag glömt att fota!) och dekorerade de sista julkulorna.
Vi har ju inte så mycket julpynt. Han har bott här i tre och ett halvt år, men ägde bara en tomteluva när jag kom hit. Så jag köpte små stjärnor och bjällror och trädde dem på snören, lite glitter som han böjde till en toppstjärna. Och så köpte jag polkagrisar och lite glitter (det fanns bara ett paket kvar sedan fanns det knallblått och lila men det tyckte jag kändes lite fel i just det här hushållet) och satte upp.

Och renen! Minns ni den?
Och nu står den där, granen, så grön och grann i stugan!
Dags för jul i Cali!