När man sammanfattar veckan

 
Den här veckan var tuff! Först blev sambon dunderförkyld, sedan jag. Men vi tog oss till Jämtland via min farmor i Hallstahammar, efter mycket om och men. Det är inte kul att sitta i bil och köra långt när man är sjuk! Väl i Jämtland blev det bättre. Vi blev bortskämda av släkten med massor av fika. Vi fick träffa vår valp för första gången och syrrans katt fick kattungar. Vi kanske behåller en av dem, för dem är min katts barnbarn. Sist men inte minst, på tal om min katt, packade vi in henne i bilen och tog henne med till Gotland! I skrivandets stund sitter jag på färjan som just lämnat hamn med katten kvar nere i bilen där hon äter lite efter den långa körningen. Hon klagade halva vägen, men var mycket belåten när hon fick lämna sin bur en stund. Hon har ingenting emot att åka bil om hon får ligga bak i skuffen och titta ut... inte alls trafiksäkert, men katten var glad. Mest var hon dock instängd och irriterad. 
 
Alla bilder är tagna med mobilen. Jisses, vad jag älskar min nya mobil! Batteritid är en lyx man glömmer bort när den är bra, men som gör livet till ett helsike när den är dålig! Lite som näsan och halsen under en förkylning. När man är frisk tänker man inte på dem, men när man är förkyld kan man inte tänka på någonting annat...
 
Nu beger vi oss mot Gotland!

När man inte fått nog av valpar

Idag vaknar vi till vår sista dag i Jämtland. Snart är vi tillbaka, men idag dröjer vi kvar i mina barndomsminnens fristad. Imorgon är vi ute på vägarna igen. På väg hem och på väg bort. Sambon ska släppas av på flygplatsen och sväva iväg till Paris några dagar. Jag och bilen och min vuxna katt rullar vidare ner till Oskarshamn där vi med färjans hjälp far vidare mot Gotland. Det kommer bilder från idag också, men jag tog närmare 180 bilder igår och vem vill inte titta på valpar?
Här har vi en liten filur som över på att leka med leksak, för det måste man ju passa på med medan syskonen vilar i en hög en bit bort eller brottas med den där lockhåriga gotlänningen på andra sidan altanen. Det var ju inte lätt att fotografera dem. Allihopa skulle ju vara i kameran och slicka på linsglaset...
När dem inte tuggade på örsnibb, vill säga. Eller blev upplockade av kärlekskranka mormödrar, mammor eller blivande valpägare. Och när ma  inte hådde örsnibbar var glasögon och hår helt klart godkända alternativ att stoppa i munnen. Jisses vad härliga dem är, de små! Och vad dem luktar gott i den här åldern!
Men när man tuggat klart är det bästa som finns att lägga sig i en enda stor hög av syskon. Om man inte är trött nog att sova kan man tugga på dem som redan sover. Dem märker ändå ingenting.
Om tre långa veckor flyttar hon hem till oss. Förslag på hundnamn? Just nu står det mellan Lycke och Hollie. Vi vill ha någonting kort och ytvå-stavigt, lättropat som fungerar på engelska såväl som svenska. Inget människonamn, men gärna någonting humoristiskt eller fyndigt. Just nu ligger Hollie högst upp eftersom hennes kullnamn antagligen blir Hole in One, på grund av pricken på huvudet. 
Jisses, jag älskar dig redan, lilla vän. och vad du är efterlängtad! <3

När man träffat sin valp för första gången

Idag var vi och träffade vår valp för första gången. Det där man bara drömmer om hände. Det där man inte ens vågar drömma om, förresten. Jag var ivrig och följde efter uppfödaren som öppnade dörren till där de små sov, och åtta små valpar vällde ut. Jag backade för att släppa förbi dem, och satte mig vid sidan om och bara tittade. Några av dem stannade till och nosade innan dem for vidare ut mot hallen. En av dem ville upp i mitt knä. Hon. Valpen vi har tingat. Ville upp i min famn, gosa, tugga lite, bara vara nära. Jag var i himlen. 
Jag bar ut henne i köket till dem andra. Dem är åtta stycken, en hane och en hona av varje färg. Valpen ovan är vår valps tvillingbror. Vi satt länge där i köket och bara pratade, medan valparna tumlade runt mellan oss, ivriga att nosa, leka och undersöka. De vuxna vovvarna fick vänta på sin tur.
Rasen heter Australian Shepherd och är trots namnet en Amerikansk hundras. Jag hoppas att vår lilla blir glad i agility, något jag höll på med med min förra hund under en tid. Vid valpbesöket var det jag och sambon, min mamma och min mormor. Jag vet inte vem som var lyckligast. Eller jo, det var jag. Utan tvekan. Jag har längtat efter det här i månader, långt innan valparna föddes.
Jag tror det här besöket var viktigast för min sambo, som aldrig haft hund tidigare. När vi träffades för drygt tio år sedan var han till och med hundrädd. Jag är så otroligt stolt över honom som vågat utmana sin rädsla och insett att hundar inte var farliga. Nu är han full av iver och tränar hundägande och uppfostran på varenda hund han kommer över. Här ovan med vår valps mamma och mormor, Chili och Kanel.
Det gäller att ta ett steg i taget, hur litet det än känns, när man ska lära sig någonting nytt. De här valparna är ett prima exempel på det. För fyra veckor sedan kunde dem inte ens gå. Nu skuttar dem omkring och skäller på varandra, ulliga och gulliga och ullkomligt överfulla med liv. Sedan tar energin slut och dem tvärslocknar på platsen dem befinner sig på. Laddar om för ett nytt försök. För varje gång lite skickligare, lite mer livsvana och lite duktigare på de där vardagliga sakerna som vuxna hundar tar för givet. Som att kunna springa och skälla samtidigt. Det är någonting man måste träna på...
Men än är vi inte där. Nu är vi här. Valparna fyllde fem idag och om tre veckor är vi tillbaka igen.
Och nästa gång så den här lilla saken en del av familjen, på riktigt.
Scrolla ner mot det förflutna