När man suttit barnvakt

När man kommer hem till tindrande ögon coh en tvååring som gastar "Annie! Annie! -Nie, -nie, -nie, -nie!" snabbare och snabbare och studsar upp och ner i soffan med en handduk instucken i byxan, då skingras tankarna på allt annat.
"Varför har han en handduk i byxan?" frågade jag sambon.
"För blöjorna tog slut"
"Ska jag gå och köpa nya?" undrade jag roat.
"Nej då, det här fungerar fint" konstaterade sambon.
En halvtimme senare var handduken nerkissad och en nöjd bebis låg naken på en ny handduk på golvet.
"Ska jag gå och köpa blöjor?" frågade jag igen, än mer road.
"Nja, jag tror det går bra."
En stund senare sopar jag till sambon:
"Älskling, nu bajsar han"
"HÅLL HONOM STILLA!!!!!"
"Ska jag gå och köpa blöjor?"
"Joo... det vore nog rätt bra."

En liten tvååring var superlycklig även i en ny blöja och sedan tillbringades flera timmar med vilda lekar i vardagsrummet och testande av alla möjliga och omöjliga gränser, tills mamma och pappa kom och hämtade sina små troll och jag och sambon kunde sjunka ihop utmattade i soffan och undra hur sjutton föräldrar gör det här på heltid. 
De där lysande ögonen och de där små kramarna och pussarna. Det gör det värt utmattningen!

När helgen regnade bort

Jaha, så här har alltså vår helg sett ut. Vill ni se mer bilder kan ni klicka här. Det har varit riktigt ruskväder, starka vinder och mycket regn. Det blev världens mysigaste söndag! Jag och sambon satt tillsammans i sängen i mjukiskläder och tittade på en dokumentär om lycka och lyssnade på regnet som smattrade mot rutan. Just där, just då, kände jag mig som världens lyckligaste människa. Och jag var glatt omedveten om att andra inte njöt fullt lika mycket av regnet som jag gjorde...
 
Det finns alltid två sidor av samma mynt. Den här helgen fick jag tillbringa sid på den ljusa sidan. Vi hade en myssöndag, men först hjälpte vi en underbar människa att flytta. Jag fick se att det finns yngre människor än mig med fler tillhörigheter, haha. Det är någonting som verkligen grämt mig sedan i somras, alla kommentarer familj och vänner gett mig om att jag har "mycket saker" hemma. Allt är relativt. Nu känner jag ett lugn i att jag i relation till vissa har extremt mycket, medan jag i relation med andra har normalt antal eller ingenting alls. Det är helt oviktigt hur många saker man är, så länge man uppskattar dem och får ut någonting av dem. Det är helgens lärdom!

Hoppas er helg var lika mysig!
 

När mamma drömmer om hus

Idag har jag skypat med mamma, så inspirerad av det tänkte jag dela lite kärlek på nätet också. I en liten by i Jämtland växer en husdröm. Min mammas husdröm. Hon tillbringade varje sommar här hela sin barndom, och några veckor varje år hela min. För start ett år sedan tog hon tag i sina drömmar och hörde av sig till kommunen och sökte jobb. Fick tag på en annons och ansökte. Fick jobbet. Och flyttade.
Hon förlorade budgivningen på det hus hon då var intresserad av och flyttade in i en jättefin lägenhet i väntan på att rätt hus skulle dyka upp. Rätt hus men också i rätt läge. I sin släktby, den som grundades av vår anfader och där generationer av släktingat bott sedan sextonhundratalet, ligger bara ett fåtal hus och efterfrågan från rika norrmän som söker semesterbostäder slår oftast ut den lokala befolkningen. Vackra gårdar står och förfaller i ägo på norrmän som bara är där någon vecka om året, eller i ägo av bråkande arvingar som är för nostalgiska för att sälja men ovilliga att själav bo eller semestra så långt ifrån civilisationen. 
 
Min mamma är så häftig. Som faktiskt flyttade. Men redan innan, så skolade hon om sig och bytte karriär, satte sig på skolbänken över fyrtio år gammal, och visade mig och min lillasyster att drömmar slår in om man kämpar hårt nog, och man är aldrig för gammal för att förverkliga dem! Hon gick från bilmekaniker och föreläsare på volvo till textil- och träslöjdslärare. Och nu är hon utexamerad och arbetar för fullt sedan några år och är en av de populäraste lärana på sin skola, en förebild för ännu fler barn: hon visar att kvinnor kan även i mansdominerade yrken.
 
Det är jätteroligt att följa mammas sökande i jakten på det perfekta huset. I jakten på ett boende i byn hon älskar. Min mamma är min stora idol, som vågade bryta upp och flytta över 80 mil. Nu hoppas jag att hennes dröm slår in, och att hon kan få flytta in i en liten gård i sin släktby. All lycka, vackra mamma. Du förtjänar bara det bästa. Tack för att du finns, lilla mamma.
Vår Släktgård, i skuggan av Oldklumpen.
Scrolla ner mot det förflutna