När vi har en 6-åring!
Du har fyllt sex år. Jag kan verkligen inte ta in det. Att vi fick hem en lapp om förskoleklass och blev påminda om att du börjar skolan till hösten. Vad hände? Nyss låg du på mitt bröst och gnydde, ditt silkeslena, korta hår fjunigt mot min kind. Nu stryker jag dig över ljusa hårslingor som påminner om mina men som ändå är helt unika. Mer självfall än vad jag har, och en mörkare nyans än den jag hade som barn, ditt eget hår som du klippt själv. En ojämn lugg som faller ner i ögonen. Dina intelligenta, blå ögon som ser så himla mycket.
Du är sex år nu. Det har du sett fram emot så mycket. Jag har kallat dig sexåring ett tag, vilket du inte alls gillat. Det är noga för dig att det blir rätt. Du har längtat efter din födelsedag så länge. Du ritade hur du ville ha din tårta säkert en månad innan du fyllde. Ett hjärta, med choklad och ”sådan där kräm Saga hade i sin fast rosa” vilket alltså var smörkräm. Den skulle vara klädd med röd marsipan och ha ögon. Men själva barnkalaset skulle vara tema hjärtan och enhörningar. För det älskar du just nu, regnbågar, hjärtan och enhörningar.
Du är en otroligt vacker person. Du är väldigt empatisk och älskar att dela med dig. Det är viktigt för dig att saker och ting är rättvisa. Får du någonting vill du att Saga får en likadan, oavsett om det är godis eller kläder eller en leksak. Men Saga gillar fortfarande blå, och du rosa, så ofta vill du att Saga får en likadan fast blå när det går. Saga ser upp till dig och vill ha mer och mer rosa. Men finns det en chokladhare i rosa och i blått är det självklart för er båda vem som ska ha vilken.
Men det är inte bara syrran du vill dela allt med. Du gav bort ett par skor till bästa kompisen Annika i somras, eftersom hon tyckte så mycket om dem. Sedan ville du ge henne ett par till under hösten, men då sa jag stopp. Jag fick säga till dig att man inte ger bort skor och kläder, men däremot teckningar eller saker man skapat själv. Det tyckte du var jobbigt, för du ville så gärna ge bort ytterligare ett par skor till kompisen. Men hon fick behålla det första paret i alla fall. Det är svårt att lära sig alla sociala koder - vad kan man ge bort och vad ger man inte bort? Framförallt, man ger inte bort allt man har när någon berömmer det. Du älskar att göra andra glada och vill gärna ge bort det mesta du har för att se dem skina upp i leenden. Annikas pappa har köpt vårt gamla hus, så vi har ändå ett särskilt band till deras familj.
Men vad gillar du att göra? Leka med kompisar, absolut. Du är otroligt social. Selma och Casper ser du som dina speciella kompisar, men på förskolan är det Annika, Bianca, Oda och Karin du pratar mest om. Varja och Sixten tycker du också mycket om. Du älskar att leka familj, och du är bra på att inkludera andra. Men mer och mer vill du slippa lillasyster Saga. Hon vill dock vara mer och mer med dig. Ibland kan du bli lite elak mot henne när du vill vara ifred. Det pratar vi också mycket om. Saga är inte lika social och har inte några direkta ”egna” bästisar än, så det är lite svårt. Det kommer ändras framöver, när vi flyttar och får era egna sammanhang. Som det är nu går ni på samma avdelning och leker med samma personer, så det är inte konstigt om den ena vill vara ifred och den andra ser storasyster som en trygghet.
Du är mycket kreativ och vill gärna skapa. Måla och rita har länge varit din favoritsyssla, men att skriva har seglat upp också. Du läste ditt första ord i januari eller så, ”toalett”, och sedan dess både skriver och läser du, stapplandes men lyckligt. Du ljudar bokstäverna och listar ut fler och fler ord, både när du läser och skriver. Idag skrev du ”Livias bok” på ena sidan av ett papper och ”slut” på andra sidan, utan hjälp.
Favoritmusiken är Dolly Style men du älskar att lyssna på Radioapan, särskilt mysterierna och historierna när de bygger saker. Du gillar att bygga. Med duplo och att vara med oss och renovera. Måla är lite roligare dock än att snickra, men du använder gärna skruvdragaren. Det är så kul att ha dig med. Du tyckte att vi skulle bygga ett nytt hus istället för att köpa ett. ”Men mamma och pappa vill ju ägna tiden med er, inte å att bygga hus” protesterade jag. Då tittade du trött på mig och sa: ”Men mamma, jag hjälper ju er att bygga!”.
Duplo gillar du verkligen, men du önskar dig ”smålego”. Det får du dock inte så länge vi bor i stugan. Vi hoppas snart köpa ett hus där du och Jag får egna rum, då kan vi både köpa lego och ta fram allt det vi har liggande i förråden från min och Adams uppväxt. Du kommer bli lyrisk när du ser mitt lego, det vet jag. Jag längtar också till att bygga med dig. Adam längtar efter att spela Minecraft med er. Det tror han också att ni kommer älska. Men just u har vi väldigt lite skärmtid. Ni har inga telefoner, och våra har inga sådana appar. Ni har inga paddor eller datorer. Våra jobbdatorer är enbart för jobb och vi har dem nästan aldrig framme när ni är hemma eller vakna. TV får ni se när ni är sjuka eller 2-3 avsnitt av något när ni städat rummet. Ni börjar ofta städa med intentionen att se på TV, men det slutar i 98% av alla fallen med att ni börjar leka istället, eller läsa. Ni älskar att sitta och bläddra i böcker, särskilt du, Livia. Favoritböckerna är fortfarande Musse och Helium-serien, men Sommarskuggan är en nyare favorit. På fredagarna har vi fredagsmys, då städar vi/ni ert rum och sedan äter vi godis/chips eller annat gott medan ni får välja en film, och sedan brukar vi se någonting tillsammans. Masked Singer har vi sett mycket på. Det är underbart att sitta i soffan med er och gosa. Ibland ser vi att ni håller på att somna, och då borstar vi era tänder innan ni får somna i soffan. Adam bär in er i era sängar eller till Williams säng efteråt. William är för liten för fredagsmys, så er pappa nattar alltid honom under tiden ni ser er film.
Vad mer? Jo, du går i simskola varje söndag förmiddag och fotboll varje onsdagskväll. Du och Saga går tillsammans och du älskar det. Fast simningen tyckte du mer om i början, nu börjar du prata om att det är kallt i bassängen. Du säger att du saknar dansen, så till hösten blir det nog dans istället för din del. Jag vill dock inte att vi har för många aktiviteter, det tar upp hela veckan.
Kläder då? Häromdagen tog du din tvätt och vek den och lade in i dina lådor själv. Jag blev så förvånad och stolt. Du gillar kläder och har en specifik smak. Regnbågar. Det ska vara mjukt, och helst vill du ha klänning på dig. Allt oftare har du åsikter och vägrar vissa plagg. Du har 110-116 i klädstorlek och 28 i skor, men lillasyster är bara en storlek bakom. Snart kanske ni är lika stora? Det känns som om du tar efter farmor, och blir späd i kroppen. Du är så fin och proportionerlig för att vara ett barn, muskulös och smidig och otroligt stark. Vi är imponerade över hur snabbt du springer och hur bra du klättrar. Du är en aktiv tjej med massor av energi. Det påminner oss båda föräldrar om hur vi själva var som barn.
Du har börjat sova mer i din egen säng, vilket ger oss hopp om framtiden. Innan Idun kom sov du oftast inne hos mig, du kom nästan varje natt utan undantag och kröp ner intill mig. Nu kanske du kommer en gång i veckan. Jag värderar gångerna du kommer, för jag inser att du en dag inte kommer att komma till mig mer. En vacker dag är du för stor för att söka min tröst när du haft en mardröm, eller har tappat behovet av ”morgongos”. Så som jag inte längre kryper ner hos min mamma, utan nöjer mig med Adams kramar, kommer du en dag inte behöva mig längre. Så jag värdesätter dessa stunder av gos, när jag får rå om dig och krama dig. Du är redan så stor, så smart och funderar så mycket. Du börjar vilja gå din egen väg, bryta dig loss och vara för dig själv. Det är så läskigt för mig som mamma! Du vill gå promenader själv, du vill leka utom synhåll. Jag inser att jag en dag måste släppa taget, men inte än. För du är bara sex år och det finns så mycket du kan råka ut för och jag säger varje dag: ”My jobb is to keep you safe”. Ibland förstår du, ibland gråter du av ilska. Men jag måste ofta säga nej till det du vill göra hur jobbigt det än är för oss båda. Du saknar konsekvenstänk och klättar på allt, rusar till saker utan att se dig om, du litar på allt och alla. Jag försöker tala om saker som ”stopp, min kropp” och att inte följa med främlingar, men du glömmer hela tiden och säger ”hoppsan” när vi påminner dig.
Du är högkänslig och mycket empatisk, vilket gör dig till en fantastisk vän. Jag är dock orolig för skolstarten, om du kommer bli överväldigas av alla intryck. Det märks hemma efter en dag med mycket intryck, du brukar få enorma utbrott runt middagstid, när du är lite trött och hungrig. Du kan skrika dig hes och det går inte att nå dig. Vi erbjuder kramar och stöd men det är svårt när det är oss du är arg på. Men vi vet att ilskan över att vi tog fram fel skål egentligen bottnar i mängden intryck under dagen, inte om att vi inte läste dina tankar och ställde fram fel porslin på bordet. Men en småsak kan utlösa dessa känsloutbrott. Vi erbjuder dig närhet och att få vara själv en stund om du hellre vill det. Ibland behöver du hörselskydd hemma för att orka, och de har förskolan också börjat med. Där blir du ibland hyper, men oftast mer apatisk och drömmande när det blir för mycket. Du vill inte prata om det, utan håller mycket inom dig. Vi frågar och stöttar men respekterar att det är jobbigt för dig att återberätta dagen. Men vi är glada när du gör det.
Hur ska det gå med skolan? Vi brukade köra med bildstöd och det fungerade bra för att förbereda dig på olika förändringar eller aktiviteter, men det har vi tillfälligt slutat med nu. Alla lappar med vad vi ska göra är nedpackade någonstans. Istället kör vi alarm, men tavlan med veckans dagar är kvar och vi pratar om den varje dag. ”På lördag, den rosa dagen, ska vi…”. Detta har gjort att både du och Saga är jätteduktiga på veckodagarna. Införandet av fredagsmys tidigt i höstas var en bra uppmuntran till att lära sig om veckan.
Sex år med dig, fantastiska Livia. Det ska bli så spännande att se dig börja skolan i höst. Det känns som om ett kapitel i ditt liv närmar sig ett slut, och ett annat kommer snart att ta vid. Förhoppningsvis flytt, sedan skolstart. Nya vänner, eget rum. En ny, stor Livia? Jag älskar dig så mycket precis som du är, och jag hoppas kunna räcka till som stöd genom all förändringarna. Du närmar dig en värld jag inte förstår, den tekniska världen av Tiktok och sociala media, näthat och skönhetsfixering. Jag hoppas verkligen på att kunna stötta dig genom skolåren. På sätt och vis är de bästa åren av ditt liv snart över, och nu börjar de jobbigare. Men ännu har vi förhoppningsvis några år kvar innan mellan- och högstadiet kommer med krav och ångest. Tills i höst ska vi njuta av frihet, lek, mys och att vara tillsammans.
Tack för att jag får vara en del av din uppväxt.