När man hittat lite gamla bilder
"Mamma, när kan vi sätta upp gungan igen?"
I somras, strax efter att vi flyttat in i huset efter renoveringen, hängd ejag upp en av våra repgungor inne i köket. Jag tyckte att det kunde vara lite mysigt men det spårade ut nästan direkt. Barnen snurrade på den så mycket att fästet lossnade från taket, eller så gungade dem och slog sig i skåpen. Gungan plockades ner och orden "Vi måste hitta ett annat fäste för den" blev svaret varenda dag i flera veckor. Då och då kommer frågan fortfarande upp. Jag hittad ebilderna nu i helgen när jag letade efter andra bilder tagna förra året. Det är när man ser bilder som dessa som man inser hur långt vi kommit. Till vardags tänker man ju mest på det som är kvar.
I somras, strax efter att vi flyttat in i huset efter renoveringen, hängd ejag upp en av våra repgungor inne i köket. Jag tyckte att det kunde vara lite mysigt men det spårade ut nästan direkt. Barnen snurrade på den så mycket att fästet lossnade från taket, eller så gungade dem och slog sig i skåpen. Gungan plockades ner och orden "Vi måste hitta ett annat fäste för den" blev svaret varenda dag i flera veckor. Då och då kommer frågan fortfarande upp. Jag hittad ebilderna nu i helgen när jag letade efter andra bilder tagna förra året. Det är när man ser bilder som dessa som man inser hur långt vi kommit. Till vardags tänker man ju mest på det som är kvar.
Men att se dessa bilder nu fick mig att skratta, inte bara för att det är härligt att se särskilt Livia så glad och sprallig - och liten! - eller Saga som hade blödit näsblod tidigare på dagen och var på halvtjurigt humör. Nej, att se hur gula väggarna faktiskt var. Jag minns hur jag störde mig på den där gula färgen sedan vi köpte huset: den var för vit för att kallas gul men för gul för att kännas vit och fräsch. Att se den nu och inse att jag aldrig mer behöver störa mig på den är helt underbart!
Att se travarna med kartonger och veta att allihop är tömda och uppackade känns riktigt bra. I skåpen råder nu ordning. Även om det fortfarande finns några saker vi vill utveckla med bland annat innerlådor på ett par ställen så är köket så mycket mer klart och bebott nu!
Och den där mdf-skivan som stod lutad mot väggen hela sommaren? Borta! Det var en enormt skön känsla, när den försvann och vi kunde slappna av. Nu när man kommer in i köket vet man ju inte vilket kaos vi flyttade in i. Man ser lätt de ofärdiga detaljerna. Men jag minns de där vardagsrädslorna: tänk om barnen klättrar på kartongerna? Tänk om skivan välter över barnen - fastän jag ställt saker ivägen så att den inte kunde göra det fanns oron alltid där. Då vågade jag inte låta barnen vara på bottenvåningen själva. Nu, om helgerna, låser vi bara dörrarna och slår på TV:n, så kan vi få en extra timmes sömn och jag oroar mig inte för att barnen ska vara i fara här hemma.
I helgen har vi bjudit hem lite gäster på lunch eftersom Adam fyller år i veckan, och jag märker hur jag stressas över de ofärdiga detaljerna. Jag märker att jag funderar på att vi skulle behöva storstäda tills dess. Samtidigt som jag vet att det är okej. Vi är inte klara än. Vännerna kommer inte se de fem detaljerna jag eventuellt skulle hinna bli klar med: de kommer antingen se det som inte är klart, eller så kommer de se allt häftigt som hänt sedan de var här sist. Flera av dem har inte varit här sedan vi flyttat in. För vems skull är det man bygger? Jag har landat så bekvämt i att det är för vår skull vi bor i huset. För vår skull vi renoverar. Vi slutför allt i den takt vi orkar och i den ordning som är logisk för oss.
Vi prioriterar att umgås som familj varje helg. Vi satte ett mål i somras att vi ska göra något kul som familj en gång varje helg. Det behöver inte vara någonting stort. Men vi vill skapa minnen med våra barn, inte att de ska minnas sin barndom som att mamma eller pappa alltid var borta och byggde. Vi brukar dela upp helgerna i att en dag är återhämtning och mys/bus, en dag städning eller projekt. Man hinner inte så mycket med det synsättet, särskilt eftersom att kvällarna i veckan just nu går åt till jobb (Adam) och plugg (mig) i och med att det varit så mycket vabb och i och med att jag är gravid och har mindre energi och ork.
Att sänka kraven, att låta det här ta tid, det har varit grunden för att hitta glädjen i bygget. Nu är det kul att bygga igen. Ett tag var jag arg varje gång jag byggde. Men nu är lusten tillbaka, även om den växande magen och graviditetskrämporna istället sätter sina gränser. Men att glädjen finns där, både i projekten men i livet och familjen, det är det allra viktigaste!