När Annie...

 

 

Nu ska vi inte ropa hej förrän hästen står i stallet, eller var det hoppat över bäcken? Hugget som stucket för min del. Jag har blivit förälskad.

Det började den 11 augusti med att min mamma taggade mig i ett Facebook-inlägg hennes kusin i Borås delat. Inget ovanligt - min mamma är mer aktiv på Facebook än vad jag är. Det var en gaska oansenlig bild på en häst, men det var ändå något som stack till i hjärtat. Minnet av hästen Sierra G som min mamma räddade för många år sedan, som blev slutet på min tid som ridskoletjej och som fick mig att testa på livet som hästägare. Long story short - jag blev medryttare på Mittard, som stal mitt hjärta men som dog plötsligt och oväntat efter att ha brutit benet i hagen. Sedan dess har jag ridit sporadiskt, drömt om hästar men inte fäst mig vid någon. Varit medryttare till och från, men inte träffat någon häst jag fallit för. Det är liksom inte bara ett djur - det är en person. Man har en relation, umgås, litar på varandra. Den lilla människan och den stora hästen. Det krävs respekt och tillit för att det ska fungera och bli roligt.

 

 

Men det var någonting med Facebook-inlägget den där 11 Augusti som fick mig att slänga iväg ett meddelande till ägaren. Skriva till henne: Hej, om det inte löser sig får du gärna skicka ett PM. Sedan tänkte jag inte på det. Men jag frågade Adam vad han skulle säga om jag blev med häst igen, inställd på att han skulle säga att det var omöjligt. Jag menar, jag studerar, vi har 3 barn under 5 år och vi slutför en stor renovering. 

 

Men han sa inte att det var omöjligt. Han svarade: Vi löser det i så fall.

 

Den 16 Augusti hörde ägaren av sig till mig och vi tog ett telefonsamtal. Det var utan större förväntningar jag gick in i det samtalet. Men ju mer jag fick veta om hästen och omständigheterna, ju mer ställde sig mina nackhår upp. När jag lade på var jag skakig och lite tårögd men försökte att inte riktigt tro på det. Det lät för perfekt. Den perfekta hästen för mig. Jag frågade återigen min man och han sa: Vi löser det om det är något du vill. Jag vet hur länge du drömt om att ha häst.

 

Jag ringde min mamma och inledde samtalet med: "Mamma, jag kanske gör någonting väldigt dumt". Jag lade på och kände mig stark i att jag har ett närverk om det skulle bli tufft, men att det är rätt beslut. Om det känns bra när jag träffar henne. Om jag bara kan hitta ett stall nära hemma. För jag kan inte pendla långa sträckor. Det måste fungera med vardagspusslet. 

 

Jag hittade ett stall 3-4 minuter ifrån vårt hus. De hade plats och till ett pris vi har råd med. Plötsligt började hjärtat banka. Så vi bestämde att jag skulle träffa hästen. Det var jag nere och gjorde igår. Medan Adam hade de stora barnen tog jag William, plockade upp hästägaren på vägen och åkte ut.

Ni vet känslan när man träffar en gammal skolkamrat många, många år senare? Känslan av bekant och obekant på samma gång. Så kändes det. Jag hade inga förväntningar. Att bygga en relation tar tid och jag har träffat hundratals hästar utan att känna någonting alls. Visst har de varit fina, gulliga, söta, stiliga, men hjärtat har inte reagerat alls. Men när jag såg in i hennes ögon var det någonting som hände. Men jag tvingade mig själv att vara objekt. Studera relationen mellan ägare och häst, se hur hästen rörde sig, vad den gjorde. 

Vi hjälptes åt att göra henne klar och gick ut till ridbanan. Ägaren värmde upp henne och jag kunde studera deras samspel. Det var ett tag sedan hon blivit riden, så jag förväntade mig konstrande och bråk. Ingenting. Jag satt sedan upp i sadeln och kände hur hon testade mig. Hur hon lyssnade på min röst och mina signaler. Det var ett år sedan jag satt i sadeln men det är ju som att cykla. När man än gång lärt sig kan man det. Det förvånade mig inte. Det som förvånade mig var känslan av samhörighet. Att sitta på ryggen på ett djur och tänka vad jag ville göra och känna hästen lyssna på minsta skiftning av min vik, som om jag inte styrde. Som om vi var ett. Jag har ridit hundratals hästar i mitt liv och bara upplevt det två gånger. 

Nu får vi se vad som händer och när. Men om allt går som det borde så kommer jag att bli hästägare under hösten. Pappren är utskrivna men inte undertecknade. I oktober eller november hämtar jag troligtvis Lodhian hem och får vara med henne resten av hennes liv. Det som jag drömde om att få göra med Mittard aka Lillen. Bilder på honom nedan.