När man fotograferar sin egen familj

 
I vintras svor jag dyrt och heligt att aldrig mer försöka mig på det där. Att fotografera min egen familj. Men om sanningen ska fram så är jag för envis för mitt eget bästa. Jag kan liksom inte ge mig. Jag vet ju att det går. Så i somras tog jag med mig familjen och gjorde ett nytt försök baserat på alla lärdomar jag fick av försöket i studion i vintras, när Saga var en liten nyfödd bebis.
 
 
1. Jag förberedde mannen i veckor innan om vilken helg jag ville fotografera. Jag tror till och med att jag lade in det i kalendern!
2. Jag valde en tid då barnen brukar vara glada - direkt efter frukost.
3. Jag tog med lite leksaker, fika och minimalt med kamerautrustning och fokuserade på att det skulle bli en mysig stund snarare än bra bilder. Ett minne.
 
 
Sedan störde jag mig fortfarande på min käre Adam, som envisas med att göra fula grimaser och att peka rakt in i kameran i tron om att barn tittar dit man pekar! Spoiler alert... fungerar inte om bebisarna är yngre än 6 månader. Det fungerar oftast när barnet passerat året, med följd av att fotografen får bild på ett förvirrat barn och vuxna som pekar. Ehm? Nej tack! Peka INTE på fotografen under fotograferingen, om du är med på bild, hur lockande det än är. 😂Bara ett tips... 
 
 
Fokuset var att det skulle vara kravlöst och på Livias villkor, för hon brukar vara den som tröttnar innan vi ens startat. Och så även denna gång! Hon skulle absolut bara vara med mig, och knappt ville hon vara med alls. Men när vi gosade med Saga ville hon inte heller vara utanför. Saga har inte fattat det där med kameror än. Det har Livia gjort. Hon tycker det är jättekul ibland, och sedan säger hon nej. Då slutar jag alltid.
 
 
Vi hade så enormt kul. Skrattade, pussade, kramades. Utan tvekan den bästa fotograferingen jag någonsin varit med om för egen del. Jag gillar inte att vara framför kameran annars. 
 
 
Men det här var verkligen mysigt, så himla mysigt! Vi stannade till på favoritängen där gräset vajade (ibland framför kameran) lojt i vinden innan vi gick ner mot havet. Hundarna var lösa och sprang runt och nosade.
 
 
Jag hade valt kläder till oss allihop. Det svåraste är alltid Adam, för han är inte så intresserad av kläder. Tjejerna kan jag alltid köpa något till, och jag har en hel del att välja mellan. Men jag hittade två uppsättningar kläder på rea som jag köpte till tjejerna och hoppades att Livia skulle gå med på att ha någon av dem.
 
 
Sedan tänkte jag att vi skulle matcha i färg. Jag gillar när det är en helhet, men inte så där överdrivet matchande. Jag fick ett tips en gång att i en familj som ska man matcha hälften med hälften. Alltså, mamman med ett barn och pannan med ett annat, om man har två barn. Eller välja två till tre färger som alla har. Det gjorde jag här. Jag valde grå-turkost och vitt som basfärger, och sedan neutrala sandiga toner. Jag hade ett gammalt linne jag haft i typ 15 år, som jag tror jag köpt på Ullared mitt första besök där någonsin. Kjolen köpte jag i våras via nätet och det var min sommarfavorit. Jag ville ha en långkjol och jag är tokig i spets. Jag ville att kläderna skulle vara fina men ändå inte för uppklädda.
 
 
 Jag älskar dock att matcha barnens kläder... och Livia älskar också att matcha Saga. Jag hoppas det håller i sig ett tag! Jag älskar verkligen dessa bilder. Jag ska skriva ut en och ha på väggen i vardagsrummet. Frågan är bara, vilken eller vilka?
 
 
Scrolla ner mot det förflutna