När man blivit lurad av sin två-åring

I torsdags när jag hämtade Livia på dagis var det en ruggig, regnig dag. Temperaturen låg på runt 12-14 grader och i omgångar smattrade regnet mot taket. Adam hade stuckit till Portugal så jag hade hela familjen själv, och ingen som helst lust att underhålla någon. Jag kände mig smått förkyld och trött och ville bara ner i soffan med ett barn på varje knä eller kanske en hund och en filt. Så jag sa till Livia något i stil med: "It's such a cold and rainy day. Wanna go home and watch TV and cuddle in the sofa?". Livia, som i vanliga fall inte tittar på TV eller bara får göra det när Adam behöver låna mig för att hjälpa honom med jobb, blev superlycklig och tjöt "JAAAAAA!" medan jag spände fast henne i bilen och studsade så mycket upp och ner av förväntan, att jag knappt kunde knäppa. Så vi åkte hem och myste i vardagsrummet, med filtar och levande ljus och Livias nya favoritprogram "Gabby's Dollhouse". Inte ens hundarna ville gå ut.
Så igår efter dopet ville jag passa på att ta lite fina bilder på tjejerna när de hade så fina kläder på sig, så jag lät dem sova i bilen medan jag riggade kameran och vagnen, lite nötter och äpplen, så att de skulle vara på bra humör. Sedan väckte jag dem, satte dem i vagnen och tog dem ut i skogen för att ta lite höstiga bilder. Solen gick ut och in ur moln och det var en så himla fin höstdag. Jag hade bara en tunn tröja på mig och bland träden var det lä. Jag började med Saga och hon var jättetaggad. Livia blev intresserad när hon såg att Saga hade roligt och ville också vara med. Så jag försökte ta lite bilder på henne också men hon tröttnade efter bara några minuter. Plötsligt tittar hon på mig och skrynklar ihop hela ansiktet och börjar stortjuta. Jag fångade ögonblicket på bild innan jag förvånat sänkte kameran och förvirrat frågade henne: "What is it, love?"
"Liva kall!" klagade hon och gav mig sin allra ynkligaste blick, darrandes på rösten som om hon höll på att frysa ihjäl. Jag fick genast dåligt samvete. Jag tyckte inte alls att det var kallt, men dem hade ju ändå "bara" sammetsklänning och hade ju nyss suttit i vagnen med en filt om sig.
"Are you cold?" frågar jag bekymrat och lägger genast bort kameran.
"Ja! Liva kall. Åka hem och titta TV:n, mamma?" säger hon och ser så ynklig ut att mitt hjärta gick i tusen bitar. Hur kunde jag låta henne bli så kall?! Jag sveper upp henne i famnen, tröstar och noterar att hon inte känns ett dugg kall. Fingrarna är varma mot mina axlar och hennes kind också. Hon är en varm liten tyngd, lealös mot min axel, när jag bär henne till vagnen och stoppar om henne i filten. Jag hämtar Saga också, känner efter noga på hennes små fingrar, men nej, hon känns inte kall alls. Hon är superlycklig över att jag blivit distraherad länge nog för att hon ska ha fått tag på en bit bark, som hon glatt smaskar på.
 
Jag bäddar ändå in Saga i filten och skyndar hemåt. Hjärtat bankar av dåligt samvete. Hur kunde jag inte märka att mitt barn frös?! Var jag så inne i fotograferandet? Jag kände mig som världens sämsta mamma. Men Livia satt glatt och sjöng om TV: och Dollhouse hela vägen hem, vilket lindrade samvetet lite.
Så kommer vi hem och jag går fel varv runt huset, för att ställa in vagnen. Livia blir hysterisk och vrålar: "NEJ MAMMA, TV:N!"
"Vi ska" svarar jag och lyfter ut barnen ur vagnen och ställer in den i förrådet.
"Liva kall! Titta TV:n!" snyftar Livia. Vi hinner komma in och sätta på TV:n innan det slår mig. Jag har blivit lurad, manipulerad. Livia var ju inte alls kall. Hon ville bara hem snabbt och få titta på TV:n... vilket hon bekräftade senare, efter badet. "Liva kalll... titta TV:n!"
Scrolla ner mot det förflutna