När sammanfattar året 2023
Hur blev ert 2023? För mig var det helt klart ett av mina allra bästa år. Någonsin. Det blev inte mycket bloggat, men inte på grund av att inget hänt. Tvärtom har jag inte ens hunnit redigera bilderna från till exempel midsommar. Jag kunde inte ta bilder till detta inlägg från bloggen, för jag har inte hunnit blogga om typ någonting. Sedan funderar blogg.se så urdåligt numera, så den lilla lusten och tiden som finns går mest åt att bråka med servrarna. Därför kommer bilderna från min hårddisk. Häng med på hur året var!
Januari kom men kursavslut och början på en ny termin. Jag hade problem med illamående och extrem kåda i benen. Jag fick utskrivet flera olika mediciner men ingenting hjälpte, bara att vila. Jag fick sitta still med benen i högläge. När jag gick in i badrummet kändes det som om jag blev skjuten i benet, och mitt åderbråck blev rött.
Jag har haft åderbråck under alla mina graviditeter, men aldrig haft bekymmer med det. Nu gjorde det jätteont och det tog en stund innan jag kunde skutta på ett ben till matbordet, där min telefon låg övergiven. Jag tog bild på det och ringde 1177. Det blev en kväll på akuten där man konstaterade att jag fått en blödning, att en blodkärl brustit. Det hade dock gått ner så pass mycket och gjorde inte ont när läkaren undersökte, så jag skickade hem. Hemma satt jag med benen högt och skrev om kemikalier, ett arbete som var väldigt läskigt och ögonöppnande. Det finns plast i nästan allt numera, och nästan all plast innehåller mjukgörare, så kallade ftalater. Ftalater är i de flesta fall cancerframkallande, hormonstörande och förstör fortplantningsförmågan. Särskilt i färg och mjuka plaster används dessa och det ör först på 2000-talet man reglerat det i störtre utsträckning. Vi sover i det, lagar mat med det och bor i det, det finns i våra soffor, gardiner, sängkläder, leksaker och alla våra ytor. Det var deprimerande läsning. Bland annat dålig spermakvalité och ökat antal missfall är resultat av kemikalierna. Det var tufft att läsa det efter mitt 7:e missfall och mitt i graviditeten med vårt tredje barn.
Om jag ska sammanfatta så var inte januari en så rolig månad. Vabb, regn, tung läsning och fysiska besvär. jag satt mycket och kramade barnen och tittade ut över trädgården, som jag hoppades hinna bita i före bebisens ankomst.
I Februari pysslade vi i köket, fixade i skafferiet och småsaker. Jag haft mycket samandragningar och satt i fortsatt vila med fötterna i högläge. Min barnmorska insåg att bebis inte vänt sig än utan låg med rumpan ner, så jag var orolig för det. Annars väntade jag nog mest på våren, lekte lugna lekar med barnen, pysslade och vande dem vid att jag inte kunde bära dem eller härja runt. Vi vande dem också att de inte fick sova i vår säng, utan med pappa i deras säng, så att jag och den lille bebisen inte skulle behöva oroa oss för att någon rullade över honom på natten. jag visste att det var en honom därinne, och det var svårt att inte avslöja det för barnen. Vi läste böcker om att få syskon och jag förberedde dem så gott som varje natt med böcker och samtal om bebisar, syskon och förändringar. Livia sa att hon inte orkade vänta och att bebisen borde komma nu.
I Mars kom min mamma på besök eftersom hon hade sportlov, och det var underbart men kort. Hon toppade Livias hår, vilket var föersta gånhgen vi klippte Livia alls. Jag var med barnen till en fotostudio och tog bilder, vilket verkligen var en tankeställare. Jag badade så mycklet jag kunde, för det hjälpte mot smärtan och klådan. Barnen badade också mycket, först brukade de bada, sedan sparade jag vattnet och fyllde på med lite varmare innan jag kunde spendera någon halvtimme där.Skolan gick bra, jag skrev på distans och höll intervjuer. I slutet av månaden fyllde Adam år och vi hade ett mindre firande.
Med april kommer påsken och Livias födelsedag. Det var mycket men det var så roligt. Vi hade ett riktigt kalas för första gången och bjöd 14 barn eller så i tron om att det var påsk och de inte skulle komma. Men alla utom två kom, så medräknat våra blev det fjorton barn under 6 år som härjade hos oss. Vi hade skattjakt med påskägg och det var mycket uppskattat. Livia älskade att fylla år men tyckte det var jätteläskigt att öppna paketen och hamna i centrum.
Vi målade ägg och kokade ägg i olika färger. Tjejerna älskar ägg och kunde äta 4-5 stycken var. Vi åkte till ett äggpackeri och köpte flak med ekologiska ägg och det var mycket poppis. Värmen kom och trädgården brast ut i blom, så att det nästan gjorde ont i näsan av att ströva omkring bland gungor och skräphögar. Vi spånade på idéer om vilka sommarprojekt vi skulle kunna hinna med.
Den 13 april fick jag panik, för jag fick en medelkraftig blödning. På sjukhuset konstaterades att jag hade invärtes åderbråck och att ett sådant brustit. Jag blev ordinerad vila igen, vilket jag hade gjort i kanske tio veckor vid det laget. Dagen efter satte en molande värk igång som bröt ut i smärtsamma men oregelbundna värkar. De kom så fort jag rörde mig och bidrog till att hålla mig stilla. Jag har aldrig haft så tråkigt som under den tiden! Att sitta still är inte min grej.
Jag fick olika besked om när bebisen skulle vändas, för han låg envist kvar med rumpan neråt. Jag blev väldigt stressad över det, för jag var livrädd för att bli snittad igen. Efter en ångestfylld natt då jag gråtandes ringde förlossningen bokades jag in på vändning. Det gick tack och lov bra och han lade sig med huvudet ner, men istället tryckte han på en nerv och jag kunde inte gå. Dagen efter fick jag kraftiga värkar och både vi och förlossningen trodde att han skulle komma, men efter någon timme så ångrade han sig och vi fick gå hem om vi ville. Vi valde att ta en promenad, och om det inte startade efter det skulle vi åka hem. Det startade inte, så vi åkte hem till en mycket besviken Livia som fick ett utbrott över att bebisen var kvar i magen. Jag kände mig så eländig, hade så himla ont och höll med henne. Jag var i 37+2 men kände det som om det var 42+2. Jag ville bara att det skulle vara över. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde sista veckan i april och första veckan i maj.
Maj kom i snigelfart, med vitsippor i mängder. Varje natt vaknade jag av värkarbete där jag fick smärtsamma värkar att andas igenom, som sedan avtog och försvann. På dagen hade jag molvärk i ryggen och benet vek sig så att jag hamnade på golvet och låg och ålade i en patetisk hög. Förlossningen gav mig kryckor, och med dem blev jag i alla fall rörlig. Jag fick sovdoser och gick på starka smärtstillande för att kunna sova. Tillslut tyckte dem så synd om mig att de frågade om jag ville bli igångsatt. Om jag ville?! Så kom han, William. Några timmar efter att de tog hinnorna. Men den historian orkar jag inte berätta en gång till, den finns att läsa HÄR.
Efter det gick jag från regndimma till rosa moln. Allting blev underbart. Kroppen kändes fantastisk, allting blommade. Jag njöt av vårt hav av tulpaner, även inomhus, eftersom att tjejerna plockade och gav mig mina egna blommor. Vi tog massor med promenader med cyklar och vagnen, jag satt och ammade i fönstret och höll bebisen under uppsikt 24/7, eftersom hans systrar var lika förälskade i honom som jag. Första tiden var helt underbar, även om det var tufft. Det tog nog tre veckor innan min kurs slutade, så jag redovisade för min klass ammandes en liten bebis. Det är inte alla på Uppsala Universitet som gjort det! När jag ser tillbaka minns jag bara värme, mys och kärlek. Alla var så hjälpsamma och ställde upp, jag kände mig så älskad och så omhändertagen av vänner och klasskamrater. Maj var nog årets bästa månad, för det är när allt är riktigt tufft som kontrasten blir som störst när allt blir riktigt bra igen.
Juni kom med ledighet, för första gången på typ 10-15 år för min del. Kroppen kändes starkoch vi började ta tag i projekt hemma. Vi åkte till fastlandet för att visa upp William för min släkt och för att Adam hade jobb inbokat. Jag hade alla barn och hundar själv en natt på hotell, vilket fick mig att växa i mitt självförtroende. Det var otroligt varmt och torrt, barnen badade i sin lilla pool och vi firade midsommar som vi alltid gör.
Men det var inte enbart glädje. Fem dagar efter vårt besök avled min farfar, något som kom som en blixt från klar himmel. Det var overkligt och kändes svårt att bolla sorgen med kärleken. Det var så otroligt konstigt att något avslutats just då, när allt skulle börja. Livet med William, alla projekt i huset som genomfördes, skolan som närmade sig examen och allt annat som jag tagit för givet att farfar skulle få höra om och kanske rent av uppleva.
Juli blev projekten och ledighetens högtid, där mamma och pappa båda kom förbi oss på besök eftersom vi hade namngivningen för William inplanerad mot månadens slut. Det var skönt för mig att få hänge mig åt att röra mig och att bygga. Jag kämpade med uteplatsen och jag byggde en tvättställning med bara ytterst lite hjälp från Adam. Jag hör alla prata om en regnig sommar, men jag minns bara en enda regnig dag, hur jag i spöregn lyssnade på radion när Tarek Tyler och en kvinna som jag just nu inte minns namnet på pratade om hur ful min favoritros är, och det var varmt så att det gjorde ingenting att jag var genomblöt.
Mamma pysslade med barnen, ritade och jag hade köpt pärlplattor och pärlor på second hand. William bytte famn men sov mest och låg relativt nöjt vart man än lade honom, så jag kände att jag hade en drömsommar: inga måsten förutom en hungrig bebis som skulle ha mat om han hörde min röst. Barnen var lediga från förskolan och vi hittade rutiner och balans. Jag minns juli som helt ljuvlig, den bästa sommaren jag haft skulle jag tro. Jag hade så extremt mycket energi!
Augusti började med begravning, som blev fin på så många sätt. Vi tog oss ut till ett solrosfält och hade en underbar stund bland blommorna där vi tog bilder, vilket inspirerade Livia. Hon lånade min lilla röda kamera och fotograferade av hjärtats lust resten av månaden. Flera av bilderna i det här inlägget är faktiskt tagna av henne. Det var otroligt kul att kolla igenom dem och se hur världen och vi ser ut från hennes perspektiv. Saga tog också en hel del bilder, som bilderna på när jag pussar Livia.
Jag pusslade med uteplatsen och Adam tog med barnen på deras första campingtripp. Jag bakade en massa och vi var på medeltidsveckan. Dagarna innan sydde jag kläder till barnen av tyger de valt ut. Tyvärr var tygerna extremt dåliga och när jag tvättade dem fransade de upp sig i alla sömmarna, så jag kommer få sy om dem helt. Det var jag väldigt besviken på!
Det var också nu William började bli en liten person, så aktiv och gullig och så älskad av sina systrar, med en förkärlek för att ligga på mage och utforska världen. Adam jobbade mest, höll en sommarkurs, men det skedde ofta hemifrån så det kändes ändå som om vi hade mycket tid ihop. Vi åt nästan alltid lunch hela familjen.
September var månaden då vi kom in i rutiner igen, förskolan började för tjejerna 9-14. Jag hittade på något kul med dem varje dag efter förskolan, åkte till lekplatser, bakade eller träffade kompisar. Det var så otroligt mysigt!
Min skola kom igång och jag läste Kreativt Skrivande. Det var så givande och roligt, det kändes inte som att jag pluggade över huvud taget. Jag provred ju en häst också, som jag inte trodde att jag skulle tycka om. Men det var kärlek vid första ögonkastet och vi tog beslutet att ta över henne. Men först under hösten, Adam jobbade nästan 3 veckor på fastlandet så det blev mer resande under september. Mina barn charmade min farmor och vi åkte på Skördefestivalen, vilket var väldigt uppskattat. Hemma satt jag oftast och ammade i köket medan tjejerna målade eller pärlade. Jag tänkte ofta på hur tacksam jag är för att vara svensk och få vara mammaledig, för det kändes som den bästa tiden i hela mitt liv. På dagarna kunde jag sova ut med William, jag läste kurslitteratur som var så kul att det kändes som nöjesläsning, på eftermiddagarna gjorde vi aktiviteter och jag fick umgås med mina troll i lugn och tro innan kvällen kom med rutinerna och läsningen. Livia bestämde sig för att bli fotograf när hon blir stor och Saga ville bli bilmekaniker - för de fick godis hos bilprovningen när vi besiktigade bilen. Jag tackar inte nej till en bilmekaniker inom familjen!
Bilderna hamnade i oordning, men oktober innebar jobb. Fotografering där jag passade på att fota barnen lite, men också privata uppdrag med familjefotograferingar. Jag hade en regel att max ta två uppdrag per månad och det visade sig vara en bra strategi. Jag klarade av min arbetsbelastning och skolarbetet.
Livia och Saga var helt otroliga med varandra, lekte så självgående och började måla varandras naglar. Det var som om förskolestarten förvandlat mina två små barn till små tjejer, en minitonåring och en treårstrotsande kaxmört. Så roliga och underbara när de hittade på bus och testade mina gränser! men att ha rutiner och att vara konsekvent gjorde det hela väldigt enkelt. De lekte mycket med sitt duplo men också mer och mer på sitt rum, allteftersom William blev mer rörlig och lärde sig sitta och störa dem (och förstöra för dem! Riva duplo är hans favoritlek!).
I mitten av månaden hämtade jag hästen. Lodhian. Det var första gången jag körde hästtransport med en häst i, så det var läskigt, men hon var helt otrolig. Hon älskade sin nya kompis och fann sig snabbt i sin nya miljö.
I slutet av månaden åkte vi till Jämtland när det var höstlov. Mamma jobbade en del men vi fick ändå lite tid ihop. Hon hade missat att köpa pulkor, så det var inte alls så kul för tjejerna att vara ute. Mest var vi inne och myste, lekte med duplo och pysslade. Jag pluggade och redigerade lite, Adam vilade. Sedan åkte vi upp till mammas morbror, en av mina mest älskade släktingar, och bodde över hos honom innan det var dags att resa söderut igen.
November inleddes i Jämtland och vi reste hemåt under en snöstorm. Det var det jobbigaste väder jag någonsin kört i, men resan gick fint. Det var en tidsresa, från vinter till höst igen, för hemma sprakade träden av färggranna löv. Jag fotograferade ett gammalt brudpar i höstlandskapet och fick veta att vår assistent väntar bebis. Så kul, för det har hon drömt om länge!
Livet med Lodhian började på riktigt, vi red 1 gång i veckan och lärde känna varandra. Hennes hästkompis Nike också. Det var turbulent att komma in i alla nya rutiner och få allt att fungera, men samtidigt gick allt väldigt bra. Hästmänniskor kan ha olika åsikter om mycket och det var en hel del bråk ett tag om hur saker skulle vara, men det lade sig tack och lov. Jag vågade fortfarande inte riktigt tro att det var sant. Jag!? Hästägare?!
Jag försökte ta julkort på barnen vilket gick helt åt skogen, men det blev gulligt ändå. William avslutade månaden med att börja ställa sig mot stöd, vilket gjorde honom farlig för tjejernas lekar och fick dem att allt mer vara på sitt rum istället, dit han inte kunde krypa. William fick också sin första tand och började bli helt galen i mat. Och att bada.
December kom med lugn och ro. Jag hade medvetet skalat ner på saker att göra, vägrade resa bort veckan kring jul och ville ha en lugn julafton hemma. Jag och tjejerna bakade massor, både kakor, bullar och godis. De fick smaka lite varje gång men jag fryste ner tills julafton, då jag till och med lyckades överraska Adam med att ta fram en massa hembakat godis.
Vi tog in granen tidigt och det var ett roligt äventyr i snön. Barnen fick åka lastare och hundarna fick leka fritt. Vi klädde granen med god hjälp från lillkillen, som försökte sno kulorna. Jag band fast granen, men han var mer intresserad av att tugga på ljusslingan, vilket jag var så nojig över då han fått tand efter tand i snabb följd. I slutet av december hade sex tänder gjort entré.
William fick vara med pappa på jobbet en halvdag, vilket gick lite sisådär. Han gjorde siott bästa för att välta lamporna och äta upp pennorna. Hemma provade han hoppgungan för första gången och den gillade! Vi dekorerade huset, jag och tjejerna, innan vi åkte en snabbis till fastlandet och besökte Åsby med morfar och moster. Det blev en stämningsfull resa som försatte mig i julstämning! Vi skippade faktiskt medeltida jul. Jag var stolt över det beslutet. Att inte försöka hinna för mycket.
Julen blev magisk, mina föräldrar kom från fastlandet och Adams mamma kom över dagen. På juldagen firade vi med Adams pappa och hans familj. Saga fyllde tre under mellandagarna så det var väldigt mycket att ordna med och jag var så orolig för att ingen av hennes kompisar skulle kunna komma. Hon ville bjuda Linnea, Stella, Selma och Anka, som hon sa, men det var bara två av dem som kunde. Sedan bjöd vi även de kompisar vi hänger med hemma, och av dem kunde hälften, så det slutade med åtta barn vilket kändes perfekt. Saga var i himlen och så nöjd med sin godis.- och glasstårta.
Mer än det? Nyår firades hemma i lugn och ro. En av Adams vänner var över och vi var uppe alltför sent. Hästen var trygg och lugn i stallet över natten, så jag behövde inte akut åka iväg. Det var en härlig blandning av mycket att göra och lugn.
2023 var ett av mina allra bästa år, skulle jag vilja påstå. Som förälder utvecklades jag enormt och har hittat mig själv. Som egenföretagare har jag hittat vad jag vill göra. Som författare har jag hittat vad jag vill skriva, och hur. Som konstnär har jag hittat ett sammanhang och fått otroliga möjligheter.
En livslång dröm slog in, att bli hästägare.
Vad är det man säger? Lite salt förhöjer upplevelsen. Så även med livet, lite sorg och motgångar gör det fina ännu vackrare att uppleva. Jag ser fram emot 2024 och har stora planer.
Gott nytt år!