När man köpt lite lycka
Det sägs så vackert att diamanter är flickans bästa vän (myntades av Marilyn Monroe om jag inte minns fel?) men jag måste tillstå att det inte spelar någon roll om det är diamanter, rosenkvarts eller glasbitar. Ett väl utvalt smycke är snabbaste vägen in i en flickas hjärta, i alla fall om man får det efter man fått ett vackert leende och en djup blick rakt in i ögonen och ner till hjärtat. Och det är ett (dyrt men beprövat) sätt att stanna kvar där.
Ingenting slår ett vackert leende. Men ett smycke finns kvar efter att leendet slocknar, eller när personen inte finns där mer. Finns det egentligen någonting mer romantiskt än gamla morgongåvor och vigselringar? Jag älskar att sitta med farmor och se henne lyfta upp smycke efter smycke och berätta när hon fick det. När hon lyfter det mot ljuset och säger hans namn, då glittrar hennes ögon ikapp med diamanterna, glänser med en glans så mycket vackrare än pärlor.
Någon dag hoppas jag sitta där med mitt barnbarn. Jag hoppas att jag kommer att ha smycken att visa henne, och jag hoppas att mina ögon kommer att glittra ikapp med dem. Men tills jag övertalat någon att leva sitt liv med mig och skämma bort mig med vackra smycken (och låta mig skämma bort honom med massor av kakor), får jag köpa mina smycken själv.
They say that you can't buy happiness, but you can by bracelets, and that's kind of the same thing, isn't it?
