När man visar solnedgången i LA
När dagar vaknar och somnar färgas molnen till förgyllda dammtussar på en rosenskimrande sidenhimmel, så len att man vill sträcka ut handen och smeka över den. Det enda jag saknade när jag stod där var sällskap. Det tycks mig att jag alltid gör alla roliga saker på egen hand. Åker till alla roliga platser. Det är så få som hänger med i mitt tempo eller som har tid med mina idéer. De vackraste ögonblicken upplever jag ensam. Eller inte ensam, men själv. För ensamhet är något annat. Jag är aldrig så lycklig som jag är i dem här stunderna. Det är bara så synd att folk inte har tid att dela de här stunderna med mig! De är så upptagna av annat, av jobb, av tankar och bekymmer. Av plannering. Få tar sig tiden att släppa allt och bara njuta av de där ögonblicken. Jag tycker inte synd om mig själv som inte har folk med mig; jag tycker synd om dem som missar det jag upplever. Morgondimman, gnistrande vattendroppar. Fantastiska solnedgångar. Äventyren.
För man har bara ett enda liv. Och jag vill känna att varje dag betytt någonting för mig när jag väl somnar. Minnen bär man med sig hela livet. Och vad bär man hellre? Ångest över det man inte hunnit göra, det man vill göra men aldrig gjort... än minnen av det man faktiskt tog sig tid att göra?
Jag vet vad jag vill bära med mig resten av livet.
Jag vet vad jag vill bära med mig resten av livet.
så fint! de verkar som de missar en del dina vänner =)