När Annie...

Han. Killen som oförskräkt talade om för mig om mina horisonter var sneda när jag målade tavlor på gymnasiet. Han som lika oförskräckt sa till mig att sluta gnälla när gymnasiet tog slut och vuxenlivet började. Han som pekar på min favoritbild och säger åt mig vad som ska förbättras. Han som pratar bredaste gotländslan för att få mig att skratta när jag är skitsur. Som kittlar mig och gör grimaser om han tycker att jag ser för allvarlig ut. Han som lagar mat och tvingar mig att äta om jag glömt det. Han som jag måste påminna om allt hela tiden, föruitom mat, för det glömmer han aldrig. Efter att ha bott ihop i snart tre år inser vi att vi är mer nykära nu än vad vi var när det var nytt. Killen som förälskade sig en kattunge och lyckades få mig att gå med på att ta med den hem till Sverige med några miner och väl valda ord. Killen som är min familj. Nu också med katt. Och snart också med valp. Första familjebilden? Inte så smickrande men väldigt mycket oss. Så här ligger vi och njuter av sista dagarna med Ninja innan hon flyttar till våra vänner medan vi väntar på att hon kan komma till oss i Sverige.