När Annie...

 

Det är så ljust. Inte bara det faktum att snön på backen lyser upp världen och gör den mycket ljusare, nej, solen har börjat dröja sig kvar aningen längre på himlen. Det slog mig igår när vi körde hemmåt. Solen klamrar sig längtansfullt fast längre och längre nu. det var en underbar insikt. Och jag dröjde kvar framför tidningsstället i butiken och höll längtansfullt i en inredningstidning och tänkte på att göra det vårfint hemma så småningom, när jag insåg att sambon redan betalat och stod utanför kassalinjen och flinade. Så inredningstidningen stod kvar i hyllan och jag åkte hem. Hem till ett hem som är så fint, en påminnelse om vad jag önskar mig och drömmer om. Så typiskt gotländskt med sina kalkstensväggar och djupa fönster. 

 

Jag njuter av dessa dagar, dagar av att ha sambon hemma, av att se världen ljus av snö och hunden så lycklig över detta faktum. Hon kommer upp med en snömule efter att ha skuttat runt i det vita glittret några minuter. Men det syns inte lika mycket på henne, som redan är vit om nosen, som det gör på mammas hund, på bilderna. Först var jag sur på att snön behagade komma nu, efter jul, men nu efter några dagar i ett vackert vinterlandskap njuter jag av det om än inte lika mycket som Hollie. 

 

Nu blir dagarna bara ljusare och ljusare. Innan vi vet ordet av kommer det att vara vår.

Snö. jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar det och hur vacker det får världen att bli.